Sv: Vårföräldrar 2012?
Nu på fredag, dvs den 23:e.
Kan nu lägga till skidtur på min lista över saker som borde kunna locka ut barnet. Tyvärr har jag ingen häst i närheten som jag kan hoppa upp på, svägerskans nyinsuttna treåring, känns lite för spännande
Tror att jag har skämt bort barnet genom att tillbringa mycket tid i soffan mumsandes praliner och annat gott, måste öka motivationen att komma ut istället
Det var alltså så det började. Förra tisdagen mådde jag hur bra som helst. Jag skyndade mig hem från jobbet och följde med maken ut i skidspåret och njöt av att det fortfarande var dagsljus. Sedan satte vi oss i soffan och hade en mysig tv-kväll. Det enda som var ovanligt var att maken somnade i soffan, han brukar annars inte kunna tjyvsova på kvällarna, var det något undermedvetet?
Kvart i tolv vaknar jag av att maken lägger i från sig telefonen och somnar. Det känns som att jag har lite mensvärk och jag går upp på toaletten. Tänkte att det bara var någon liten retning. Somnar, vaknar sedan efter fem minuter och nu känner jag att jag har analkande mensvärk på riktigt, så där som det känns innan det börjar värka riktigt mycket. Jag går upp, min hårda mage växlar läge och jag börjar "dumpa". Kramperna tilltar, men jag tänker fortfarande att det kanske bara är några förvärkar eller något liknande. Dock fortsätter det bara att komma kramper och jag inser att jag måste börja klocka mig. Jag har nu ca 3-4 värkar per tio minuter. Jag spyr någon gång. Börjar väl att oja mig lite väl mycket så maken kommer upp (tyckte att det var lika bra han fick sova så mycket som möjligt i fall att).
Jag ringer förlossningen vid klockan ett. Vi kommer överens om att jag ska stanna hemma lite till och duscha och sedan komma upp i fall att det fortsätter.
Klockan två åker vi upp till sjukhuset. Vi stannar och köper coca cola och lite choklad på en nattöppen mack. Kommer in till förlossningen. Får komma in i ett undersökningsrum där jag kopplas till en ctg-apparat. Har värkar men inte så kraftiga. Är då öppen 4 cm så det blir till att gå in på ett förlossningsrum på en gång.
Vattnet går vid klockan sex när barnmorskan känner hur öppen jag är 8-9 cm. Väljer att avstå epidral. Kör med lustgas och myser.
Sedan börjar värkarna intensifieras, det börjar göra allt ondare och barnet tränger på även om han inte ligger helt mot bäckenbotten.
Min stora svanskota (som gjort många timmar i hårda sadlar till en mardröm) börjar påminna sig om att den finns där.
Efter ett tag med krystvärkar är jag beredd att ge upp, det gör ont, och jag måste erkänna att jag nog var lite mesig och bara ville att de skulle befria mig från plågan. Höll på att bita sönder makens finger och slet honom i armarna.
Precis innan sugklockan ska fram så går det framåt och helt plötsligt ligger han där och ser helt förvånad ut
Smärtan rinner bort och jag får upp det lilla livet på bröstet
Moderkakan vill inte komma ut, och jag skojar med barnmorskorna om att de borde ta ut mig på parkeringen och longera mig. Läkare tillkallas men moderkakan vill fortfarande inte komma ut, trots en ganska omild behandling av min mage.
Plötsligt står ett "väsen" vid min sida, han presenterar sig som narkosläkare och frågar om jag är allergisk mot något, det börjar alltså dra ihop sig mot operation. Jag blöder rätt friskt och har vid det här läget tappat 1,5 l blod. Lämnar maken och sonen och rullas in på operation. Vaknar upp två timmar senare, som ur den värsta baksmällan någonsin. Kroppen känns som en tunnelbanestation. Får åka tillbaka på förlossningen igen och träffa maken och sonen.
Sedan följer två dagar på BB och i fredags fick vi komma hem. Jag kan lätt säga att livet är helt annorlunda nu
Lilla-Prinsen visar vem som bestämmer här hemma och hans rookie-föräldrar är ganska klumpiga men de lär sig. Än så länge är han ett litet nattdjur, men förvånande och tack till mina hormoner så har jag ännu inte tagit stryk av att bara sova 2-3 h per natt och en liten snutt på dagen.