Sv: Varför sover jag så mycket?
Jag har, som jag tidigare berättat om i andra trådar, haft problematik som är väldigt, väldigt lik Saetas och jag säger inte att det är lätt eller att våra situationer är exakt samma, men någonstans har man ett ansvar/val, t.ex. att pallra sig iväg till läkartider man får (och pallar man att vara ute på stan och shoppa och äta på restaurang så pallar man rimligen att åka till läkarmottagningen - pallar man inte båda får man prioritera och i värsta fall får man se till att bli buren/släpad dit). Gör man inte det kan man inte få hjälp. Missköter man tillräckligt många läkartider kommer man att bli betraktad som inte trovärdig: vården är hårt ansträngd, det finns inte utrymme att ge chans på chans på chans. Någonstans måste vården prioritera och ta in de som VILL.
Naturligtvis är det en process. Jag var som djupast under isen ca. 2003. Därifrån till slutbetyg i gymnasiet tog tre och ett halvt år, lite i taget. Det är inte tal om att någon ska gå från noll till jobb 50 timmar i veckan på ett bräde.
Jag har träffat så många människor som har mått så fruktansvärt dåligt att de nog hade kunnat offra en kroppsdel för att få en tiondel av den hjälp som Saeta blivit erbjuden men inte tagit emot. De hade gjort vad som helst och så sitter det folk och förbrukar resurser för att de inte pallar, har ont i en tå, inte tar sig iväg, är lite trötta, mår lite illa. Varje sådan läkar-/psykolog-/kuratortid går ju till spillo när den hade kunnat hjälpa någon som verkligen VILL HA hjälp - och får dessa människor att må ännu sämre eftersom något som är så nära samtidigt är så långt borta.Nej nej, jag menade absolut inte att Saeta har någon form av social fobi, det var en fråga mest i största allmänhet. Men då vet jag hur du tänker!
Absolut men det kan vara nog så jävla tufft det med och en process i sig. Hade någon sagt till mig när jag mådde som sämst att "det bara är att göra det" hade jag tyckt att de talade grekiska med mig.
Jag har, som jag tidigare berättat om i andra trådar, haft problematik som är väldigt, väldigt lik Saetas och jag säger inte att det är lätt eller att våra situationer är exakt samma, men någonstans har man ett ansvar/val, t.ex. att pallra sig iväg till läkartider man får (och pallar man att vara ute på stan och shoppa och äta på restaurang så pallar man rimligen att åka till läkarmottagningen - pallar man inte båda får man prioritera och i värsta fall får man se till att bli buren/släpad dit). Gör man inte det kan man inte få hjälp. Missköter man tillräckligt många läkartider kommer man att bli betraktad som inte trovärdig: vården är hårt ansträngd, det finns inte utrymme att ge chans på chans på chans. Någonstans måste vården prioritera och ta in de som VILL.
Naturligtvis är det en process. Jag var som djupast under isen ca. 2003. Därifrån till slutbetyg i gymnasiet tog tre och ett halvt år, lite i taget. Det är inte tal om att någon ska gå från noll till jobb 50 timmar i veckan på ett bräde.