Oj, vad det var länge sedan jag var här och skrev! Så en lååång svamlig uppdatering om nu någon orkar/vill läsa...
Det går (oftast) lysande med Puppis. Han borde i och för sig kanske knappt kallas Puppis längre, han är ju hela 6 månader nu. Valptänderna har - tack och lov - bytts ut mot större men betydligt mindre vassa gaddar. Tur det eftersom han anser att det är en mycket vänlig gest att varje morgon hoppa fram från någonstans för att attackera våra näsor/öron med pussar blandat med (kärleksfulla?) bett...
Han har dock lite humör och mycket integritet. Han fick tex en rispa på hornhinnan när vi var och hälsade på i Sverige och jädrar vad han betedde sig hos veterinären...
Kommentaren från veterinären var: "Ojdå. Han är verkligen den där arga sorten!" Alltså tränar vi hantering för fullt, men det kluriga är att det mesta tydligen går bra tills det är skarpt läge...
Han och gammeltant kommer sååå bra överens! De leker massor, både "brottningslekar" och "springlekar", och jag tycker att tanthunden faktiskt har blivit finare i kroppen och hon verkar dessutom gladare. Tanten kan vara en riktig surpuppa med andra hundar, så jag trodde aldrig ens i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle få se något som ens var i närheten av det här:
Puppisen verkar i och för sig vara lite av en Prince Charming i relationer med andra hundar... Han lyckas få t o m riktigt skeptiska individer att mjukna... Med honom har jag kört det motsatta som jag gjort med tanten. Med henne blev det fel från början eftersom hon, som kanske 10-12 veckors valp, en tidig morgon blev påflugen av en stor svart hund som kom rusande över gatan. Jag blev jätterädd och hivade av ren reflex upp henne i kopplet och upp i famnen... Inte en så värst smart grej, men jag blev verkligen skräckslagen och hann inte tänka. Efter det blev både jag och hon rädda, och jag har nog i ärlighetens namn inte riktigt vågat ta tag i det, utan har kört på att helt enkelt undvika hundmöten så långt det går och tränat järnet på att inte bry sig om andra hundar. Nu funkar det hyfsat om den andra hunden är i koppel och inte tränger sig på, men vi bor i Tyskland och här är hundkulturen lite annorlunda. Alla (ja, ok, många) hundar är lösa och hälsar på/leker med alla hundar de ser. Hundarna här är oftast väldigt språksäkra och avslappnade i kontakt med främmande hundar, men min gammelhund funkar det inte alls med... Alltså kände jag att jag behövde köra på en helt annan linje med Puppis. Sagt och gjort. Med honom har vi alltså aktivt uppmuntrat att hälsa på så många hundar vi kunnat och då och då går vi till det stora officiella "hundfältet" där det alltid vimlar av lösa hundar av varierande storlek som han kan leka lite med. Har inte varit problem en enda gång och även vid hundmöten i koppel så funkar det rätt bra. Han förväntningspiper ofta, men hellre det än osäker och arg!
Jag tror dock att han har någon form av bokstavskombination... Han kan koncentrera sig ungefär två sekunder på nån träning innan han liksom svävar iväg... Ja, ja. Det ger sig nog med tiden.
Det går (oftast) lysande med Puppis. Han borde i och för sig kanske knappt kallas Puppis längre, han är ju hela 6 månader nu. Valptänderna har - tack och lov - bytts ut mot större men betydligt mindre vassa gaddar. Tur det eftersom han anser att det är en mycket vänlig gest att varje morgon hoppa fram från någonstans för att attackera våra näsor/öron med pussar blandat med (kärleksfulla?) bett...
Han har dock lite humör och mycket integritet. Han fick tex en rispa på hornhinnan när vi var och hälsade på i Sverige och jädrar vad han betedde sig hos veterinären...
Kommentaren från veterinären var: "Ojdå. Han är verkligen den där arga sorten!" Alltså tränar vi hantering för fullt, men det kluriga är att det mesta tydligen går bra tills det är skarpt läge... Han och gammeltant kommer sååå bra överens! De leker massor, både "brottningslekar" och "springlekar", och jag tycker att tanthunden faktiskt har blivit finare i kroppen och hon verkar dessutom gladare. Tanten kan vara en riktig surpuppa med andra hundar, så jag trodde aldrig ens i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle få se något som ens var i närheten av det här
:
Puppisen verkar i och för sig vara lite av en Prince Charming i relationer med andra hundar... Han lyckas få t o m riktigt skeptiska individer att mjukna... Med honom har jag kört det motsatta som jag gjort med tanten. Med henne blev det fel från början eftersom hon, som kanske 10-12 veckors valp, en tidig morgon blev påflugen av en stor svart hund som kom rusande över gatan. Jag blev jätterädd och hivade av ren reflex upp henne i kopplet och upp i famnen... Inte en så värst smart grej, men jag blev verkligen skräckslagen och hann inte tänka.
Efter det blev både jag och hon rädda, och jag har nog i ärlighetens namn inte riktigt vågat ta tag i det, utan har kört på att helt enkelt undvika hundmöten så långt det går och tränat järnet på att inte bry sig om andra hundar. Nu funkar det hyfsat om den andra hunden är i koppel och inte tränger sig på, men vi bor i Tyskland och här är hundkulturen lite annorlunda. Alla (ja, ok, många) hundar är lösa och hälsar på/leker med alla hundar de ser. Hundarna här är oftast väldigt språksäkra och avslappnade i kontakt med främmande hundar, men min gammelhund funkar det inte alls med... Alltså kände jag att jag behövde köra på en helt annan linje med Puppis. Sagt och gjort. Med honom har vi alltså aktivt uppmuntrat att hälsa på så många hundar vi kunnat och då och då går vi till det stora officiella "hundfältet" där det alltid vimlar av lösa hundar av varierande storlek som han kan leka lite med. Har inte varit problem en enda gång och även vid hundmöten i koppel så funkar det rätt bra. Han förväntningspiper ofta, men hellre det än osäker och arg!Jag tror dock att han har någon form av bokstavskombination...
Han kan koncentrera sig ungefär två sekunder på nån träning innan han liksom svävar iväg... Ja, ja. Det ger sig nog med tiden.
