Välja bort katterna för kärleken?

[monster1]

Det känns som situationen är lite lika. Ikväll ska vi näta in hans uteplats, i hopp om att det är det som saknas i katternas tillvaro -utevistelse. T vill inte tvinga mig heller till att ta drastiska beslut, han vill inte att jag ska offra något heller, han vill inte se mig ledsen och mår jättedåligt över att det blivit som det blivit.

Trots att jag haft katt hela livet förstår jag att det kan kännas skit med katt i hemmet, det är hårigt, kattsand på golvet mm. Han har försökt vara positiv och sagt "det kommer ta ett tag innan jag vänjer mig", men han mår inte bra.

Jag ser inte särbos som ett alternativ, inte eftersom vi vill ha en framtid ihop...

Om ni har ett helt hus kanske det går att avgränsa en del av bostaden åt katterna och resten av huset kan vara kattfritt?

 

[kattan1974]

Har omplacerat katter pga av kille , hade inte känt honom så jättelänge några månader kanske . Han var superallärgisk och han kunde inte vara hemma hos mig längre stunder så ville jag ha någon fortsättning med honom så fanns det bara ett alternativ. Tillsaken hör att några år tidigare hade jag separerat och flyttat från hus på landet till lägenhet. Den katten som följde med i flytten fann sig inte riktig till rätta med lägenhetsboende. Hon gillade inte att behöva vara instängd när jag inte var hemma o bara kunna vara ute i bland det är ju inte så jättepoppis med katter som springer lösa hur som i ett bostadsområde. Hon blev ofta sur o kissade inne när hon inte fick gå ut. I varje fall jag valde killen satte ut annons på blocket där jag specificerade att hon ville komma till hem på landet. Fick svar från en väldigt trevlig kvinna som hade en gård mitt ute i skogen hon ville gärna ha den katten när vi pratat en stund sa hon att min andra katt också kunde får flytta dit och så blev det. Visst saknade jag katterna fy men om jag skulle tänka rent osjälviskt så fick de ett kanon bra liv ute i skogen. Detta var flera år sedan och jag får fortfarande samtal och bilder som berättar hur underbara och fina katterna är får se bilder där de gosar med hennes hundar (här snackar vi om att ena katten hatade hundar innan) hjälper henne i stallet när hon mockar osv . Jag ångrar inte alls att de fick flytta dit de fick ju faktiskt ett bättre liv än jag kunde ge även om min grund orsak var killen.
Ja omplaceringar kan bli solskenshistorien som denna.

Killen blev dock ingen solskenshistoria :/ idag har familjen två nya katter som är mera präglade innekatter och trivs bra med det. På sin höjd vill ena ligga o sola på altanen fall jag är ute .....
Jag tycker ju du verkar ha bra alternativ också till katterna det är kanske inte så att de försvinner helt och hållet. Men jag kan också förstå motståndet.Hade min gamling levt hade jag aldrig gått med på att lämna bort honom vi hade en speciell relation han följde mig i många år blev hela 16.
Aslångt o flummigt nu.... Håller med om lite varningens finger om han inte gillar katterna vad är nästa sak han inte gillar?

 

[MissFideli]

Det jag tyckte var lite läskigt är att lite katthår, sand på golvet och ljud nattetid får sambon att må dåligt. Förvisso hårar inte barn, men inte 17 är det absolut rent på golvet och knäpptyst nattetid med barn i huset?

 

[Ceta]

Det jag tyckte var lite läskigt är att lite katthår, sand på golvet och ljud nattetid får sambon att må dåligt. Förvisso hårar inte barn, men inte 17 är det absolut rent på golvet och knäpptyst nattetid med barn i huset?

Fast barn hade han väl redan? Eller har jag läst fel nu...

 

[nejlica]

Det jag tyckte var lite läskigt är att lite katthår, sand på golvet och ljud nattetid får sambon att må dåligt. Förvisso hårar inte barn, men inte 17 är det absolut rent på golvet och knäpptyst nattetid med barn i huset?

Läskig? Så du kan inte ha någon som helst förståelse för att olika människor mår dåligt för olika saker? Det om något är väl läskigt. Barnet har han väl förhoppningsvis valt och älskar, självklart står man ut på ett annat sätt när det då är jobbigt, dessutom vet man att barnet växer upp. Är det en icke rumsren kattunge man stör sig på är det väl en sak, men katten är ju liksom redan vuxen, det blir inte bättre med sömnlösa nätter, kattsand på golvet osv om några år. Ingen ljusning liksom. Det blir ju f.ö inte alls samma sorts skitigt hemma av ett barn och en katt, kan absolut förstå varför man föredrar det ena eller andra.

MVH // har knappt fått sova inatt eftersom katten härjat
(och ja, jag tycker mig absolut må sämre nu än en morgon när jag vaknar utvilad, men det är väl bara för att jag är läskig)

 

[kolblakkur]

Tror ni kommer passa varandra bra, tror du håller på att bli katthatare också Och jo, visst finns där en ljusning; ni kommer ju bli kattfria någon dag. Och det är ungefär om 8 år, lagom till ungar börjar plocka undan efter sig också och kunna äta utan att kladda

 

[et_flickan]

Nu handlar detta om hund istället.

Min älskade pojkvän kom in i mitt liv för snart fyra år sen. Han visste att jag hade hund, jag visste att han var allergisk och att han också tyckte att hundar tog tid, behövde jobba och skitade ner men allergin avgjorde allt. Vi flyttade ihop snabbt och försökte ha kvar hunden. Vissa dagar gick det jätte bra med allergin medans vi vissa dagar fick skynda till apoteket när medicinerna var slut för att han hade det jobbigt med utslag och kli i ögonen. Tyvärr blev jag sjuk där också någonstans i en jobbig magsjukdom. Sjukdomen är kronisk. Jag lämnade över hunden till mamma när jag var sjuk men till slut la jag ihop två plus två och insåg att nej, hunden får det bättre någon annanstans.

Det gjorde dock jätte ont att lämna iväg en mycket älskad hund. Det som gjorde mest ont var nog fasiken alla idioter som påstod att jag omplacerat henne för att jag inte klarade av henne och gav upp för lätt. Hon var inge svår någonstans även fast hon var en rätt aktiv blandras. Alla jäkla människor som tyckte och fortfarande tycker att man är lite dum i huvudet och oansvarig som omplacerar en hund för sin pojkväns skull samt sin egen spyr jag på. Jag hade gärna gjort annorlunda om jag kunde.

Hunden träffar jag fortfarande än idag. Hon bor hos min bästa kompis som avgudar henne. Jag har aldrig tagit ett sånt bra beslut som jag gjorde när jag skrev över hunden på min kompis efter att hon varit fodervärd i ett år. Och jag är så himla glad att hunden har det bra!

 

[Shenzi]

Jag förstår inte riktigt problematiken. Ditt ex har tagit hand om alla tre katterna under en längre tid när du inte var närvarande. Han är van kattägare. Han har redan en katt (som du beskriver det blev han glad att han fick behålla en katt). Han har redan erbjudit sig att ta hand om alla tre katterna.

Varför då ha ångest över att katterna får vara tillsammans och flytta till en person som de känner, som uppenbarligen gillar dem och som de gillar? Eftersom det är någon du känner kan du också hålla dig updaterad och följa med hur katterna mår i framtiden. Du behöver inte släppa taget helt. Och om det inte fungerar med din nya sambo så kan du tom kanske få tillbaka katterna isåfall!

Det enda negativa med den lösningen är att mitt ex bor väldigt litet, saknar dessutom balkong. Det är där vår tveksamhet kommer in i bilden.

Men som det ser ut nu ska vi testa att låta Oden flytta iallafall, då hans behov av utevistelse är väldigt litet. Freja däremot, vet jag inte skulle acceptera att vara inne hela tiden utan ska hon flytta måste hon komma dit hon kan vara ute.

Vi byggde en utegård lite snabbt igår, det var väldigt uppskattat av katterna

 

[Shenzi]

Om ni har ett helt hus kanske det går att avgränsa en del av bostaden åt katterna och resten av huset kan vara kattfritt?

Det är en lösning vi diskuterar. Jag står på mig och säger att det är en kompromiss jag anser att han borde acceptera, så att jag kan få båda mina världar. Just nu får de inte vara i vardagsrummet när vi inte är hemma, då han är rädd att katterna ska klösa på hans skinnsoffgrupp och hoppa upp på ett stort akvarium som står där.

 

[Shenzi]

Läskig? Så du kan inte ha någon som helst förståelse för att olika människor mår dåligt för olika saker? Det om något är väl läskigt. Barnet har han väl förhoppningsvis valt och älskar, självklart står man ut på ett annat sätt när det då är jobbigt, dessutom vet man att barnet växer upp. Är det en icke rumsren kattunge man stör sig på är det väl en sak, men katten är ju liksom redan vuxen, det blir inte bättre med sömnlösa nätter, kattsand på golvet osv om några år. Ingen ljusning liksom. Det blir ju f.ö inte alls samma sorts skitigt hemma av ett barn och en katt, kan absolut förstå varför man föredrar det ena eller andra.

MVH // har knappt fått sova inatt eftersom katten härjat
(och ja, jag tycker mig absolut må sämre nu än en morgon när jag vaknar utvilad, men det är väl bara för att jag är läskig)

Det är som du beskriver som han känner, barnet har han har valt, han älskar barn, vet att det växer upp. Han har ju en son på 10 år, mot honom har jag inte sett några pedantiska tendenser som går ut över barnet, tex militärisk ordning i hans rum eller hårda tillsägelser som en kudde ligger fel osv.

Kan också förstå att man väljer den ena sortens skit framför den andra, trots att jag är uppvuxen med djur.

Igår fick katterna vara ute på den inhägnade uteplatsen, Odens beteende var dock detsamma inatt

 

[monster1]

Jag gillar katter, och är själv sambo med katt, men det är för mig självklart att jag skulle göra mig av med katten om min partner mådde dåligt av att bo ihop med katten. Eller om jag skulle börja göra det. Det är inget fel med att omplacera om det inte funkar?

Alla är tycker inte att katter är likställt med familj/barn. TS sambo gjorde ju faktiskt ett försök, men vantrivs nu i sitt eget hem. Det tycker jag att man kan respektera utan att få det till att "vilka krav kommer härnäst?!!! dumpa!!!"

Jag ser det nog inte som jag väljer katter över min partner jag ser det som jag att jag väljer mina behov över ha en partner. Om jag har ett behov och min partner har ett behov som består i att jag inte kan uppfylla mitt behov, då väljer jag ju mellan mig och partnern inte mellan saken och partnern. För TS partner har ju också ett val här dvs ett kattfritt hem eller en partner, så han gör ju också ett val.

 

[Shenzi]

Jag förstår inte ditt problem i så fall. Du har efter ett par-tre månader bestämt att "den här killen ska jag vara sambo med och ska jag ha barn med". Kompromisser fungerar inte. Du vill inte heller vänta tills den första tidens rosenskimmer har lagt sig och sedan flytta ihop, med eller utan katter. Då är det bara att göra dig av med katterna.
Jag vet inte om tråden riktigt handlar om att du vill ha råd om hur du ska göra, eftersom du inte kan tänka dig att förändra någonting. Snarare kanske du vill lufta din ångest, ha en klapp på axeln och få det bekräftat att det är okej att omplacera katterna? Det är klart det är. Det är okej att omplacera djur och sälja hästar och allt möjligt. Det är nog mer vi människor som mår dåligt av det än djuren.

Men katterna blev knappast ett problem efter flytten? Han blev allt mer olycklig och började gråta när han erkände vad det var. Borde ni inte reda upp sådant innan? Hur ska det fungera att skaffa barn tillsammans om han inte ens vågar ta upp problemet med katterna innan ni flyttar ihop? Det är ju en rätt stor grej att bo med husdjur om man direkt ogillar djur, tänkte han verkligen att han kunde kväva det? Men det här är ju inte mitt problem, så jag vet inte varför jag gnäller.

Det är så vi känner iallafall, att vi vill ha ett liv tillsammans.
Jo, jag vill ha råd, det känns jättebra med svar liknande "prova det här, för att han kanske kan acceptera dem" eller "min sambo kände som din och det har gått såhär". Han söker också efter alla möjliga lösningar på det här, för han vill att jag ska vara lycklig, inte behöva välja, men det är svårt för honom det här..för innerst inne vill han verkligen inte ha djur i huset. Jag lever fortfarande med tron om att han vänjer sig, att vi kan nå en lösning som fungerar för båda.

Men visst är det skönt med en klapp på axeln också, utöver konkreta råd på smarta lösningar.

Nej, han har garanterat sett katterna som ett problem även innan, men känt att eftersom han vill ha mig får han ta katterna med. Han trodde inte det skulle kännas riktigt såhär jobbigt att ha djur i huset, han har ju aldrig haft det så han har inget att jämföra med.

 

[Shenzi]

Nu handlar detta om hund istället.

Min älskade pojkvän kom in i mitt liv för snart fyra år sen. Han visste att jag hade hund, jag visste att han var allergisk och att han också tyckte att hundar tog tid, behövde jobba och skitade ner men allergin avgjorde allt. Vi flyttade ihop snabbt och försökte ha kvar hunden. Vissa dagar gick det jätte bra med allergin medans vi vissa dagar fick skynda till apoteket när medicinerna var slut för att han hade det jobbigt med utslag och kli i ögonen. Tyvärr blev jag sjuk där också någonstans i en jobbig magsjukdom. Sjukdomen är kronisk. Jag lämnade över hunden till mamma när jag var sjuk men till slut la jag ihop två plus två och insåg att nej, hunden får det bättre någon annanstans.

Det gjorde dock jätte ont att lämna iväg en mycket älskad hund. Det som gjorde mest ont var nog fasiken alla idioter som påstod att jag omplacerat henne för att jag inte klarade av henne och gav upp för lätt. Hon var inge svår någonstans även fast hon var en rätt aktiv blandras. Alla jäkla människor som tyckte och fortfarande tycker att man är lite dum i huvudet och oansvarig som omplacerar en hund för sin pojkväns skull samt sin egen spyr jag på. Jag hade gärna gjort annorlunda om jag kunde.

Hunden träffar jag fortfarande än idag. Hon bor hos min bästa kompis som avgudar henne. Jag har aldrig tagit ett sånt bra beslut som jag gjorde när jag skrev över hunden på min kompis efter att hon varit fodervärd i ett år. Och jag är så himla glad att hunden har det bra!

Det är mycket smärtan jag rädd för, behövde i somras ta adjö av två av mina hästar på samma dag (avlivades pga fång). Det känns inte som att jag läkt så mycket att jag fixar att separera från katterna också. Det har jag sagt till T, att det känns som jag går sönder inuti.

Just det där med att bli kallad både det ena och det andra är jag rädd för också. Just nu försöker vi få det att fungera med alla alternativ, utegård, en katt har redan flyttat m.m., men om inte det heller hjälper..vad gör jag då, då har vi ju verkligen försökt.

Den enda trösten är att om Oden flyttar till gamla husse och Vidar, blir Oden glad, Vidar glad och exet glad. Det är jag som lider. Trösten om Freja också skulle få flytta är att hon då blir utekatt, vilket jag egentligen tror hade passat henne bättre än livet jag kan ge henne. Men även där, det är hos mig det gör ont.

 

[Shenzi]

Det där med mer krav senare i förhållandet på andra saker på grund av detta får jag väl också flika in min syn på från "andra hållet"

Det kan säkert mycket väl vara så, men för min del så handlade det om mig när jag inte längre stod ut med katten, jag ville ju såklart försöka för sambons skull (och det skulle jag se som en självklarhet vad det än gällde typ, och det verkar det som att TS kille också gjort men kommit fram till att det är någonting som påverkar honom mycket negativt). Jag ville inte ändra på sambon det minsta, inte ställa massa krav på honom, men vi var ändå tvungna att lösa situationen på något sätt (fick massa bra tips här på buke också! ) för att jag skulle stå ut med att bo i vårt gemensamma hem. Hade det varit en häst (okej, dåligt exempel, då hade jag varit överlycklig ), motorcykel eller ett intresse för paddling hade det inte varit samma sak, för det påverkar inte mig på ett lika direkt sätt, men att leva med ett djur 365 dagar om året påverkar liksom mig också. Så det är inte sambon i sig jag i så fall skulle vilja ställa krav på, utan vår gemensamma bostad. Tycker ändå att det är lite skillnad.

Kan man inte kompromissa överhuvudtaget ser jag det definitivt som något negativt, men man måste ju ändå få ha vissa preferenser i hur man vill ha sitt liv och förslag på hur man kan lösa det på bästa sätt. (För TS kille verkar bästa lösningen vara att göra sig av med katterna, För TS verkar bästa lösningen vara att behålla dem, men man kanske kan hitta en gemensam lösning som bägge kan leva med?)

Jag tror du och min T är lika där, han försöker innerligt och för honom handlar det nog mer om det gemensamma boendet. Han måste ha det på vissa sätt för att trivas, och det måste jag med (jag skulle tex aldrig, hur larvigt det än låter, välja att bo med någon som inte ha något estetiskt sinne, vill ha det kaos eller så). Jag känner mig som en idiot som utsätter honom för det här med katter, men han säger själv "jag vill ju försöka, för din skull". Så nu har situationen börjat handla mer om honom, för han vet inte hur han ska han lära sig stå ut.

Han stöttar mig tex i det här med hästar, han är gärna med i stallet mm, men han säger då "men då vet jag att djuren är där och inte hemma i huset".

Han vill också hitta en lösning som fungerar för båda, därför testar vi alla varianter som går. Det sista vi kan testa är att flytta Oden till Vidar och bara ha Freja, det kan vara en lösning som fungerar (då är det en katt kvar, dessutom en som aldrig bråkar eller lever apa). Jag hoppas det är en kompromiss som fungerar. Freja har alltid varit en ensamvarg, så jag tror inte hon bryr sig alls om hon skulle bli själv.

 

[et_flickan]

Andra människor har så satans mycket fördomar. Min hund var ju i den där åldern när flest hundar omplaceras på grund av olika orsaker, men hon var den lugnaste av alla hundar jag haft att göra med i den åldern. Hon har fortsatt att vara lika lugn och trevlig som när hon flyttade från mig förutom att hon har svårt med hundmöten efter att ha blivit påhoppad av andra hundar. På grund av det så blev jag då påhoppad av en gammal vän för att ha förstört hunden även fast hon aldrig träffat hunden eller mig eller sett oss tillsammans någon gång. Jag skulle aldrig mer ha djur enligt henne, mina råttor passade mig perfekt. Jag blev helt sänkt!

Du gör vad du kan just nu för att ha kvar katterna i ditt liv. Du gör mycket mer än vad jag gjorde. Jag hoppas att du kan ha kvar en katt i ditt liv. Jag lider verkligen med dig, jag vet ju som sagt hur tufft det är. Jag grät nog minst ett år efter min hund, och min hundlängtan var extrem. Men nu idag vet jag inte om jag vill ha egen hund, jag har min gamla hund ofta, samt att mamma har hund, mina andra vänner har hundar, det är bara jag frågar så har jag ett helt gäng att gosa med i soffan om jag vill.

 

[nejlica]

Vi byggde en utegård lite snabbt igår, det var väldigt uppskattat av katterna

Igår fick katterna vara ute på den inhägnade uteplatsen, Odens beteende var dock detsamma inatt

Ge det lite tid!

Det skulle jag f.ö vilja ge som tips generellt för hela situationen. Att om ni bestämmer att ni provar 1mån/3mån eller vad som nu känns rimligt, låter katterna vara ute varje dag (det finns ingen möjlighet att bygga så att de kan gå ut i inhägnaden själva?), du leker med dem så att de blir ordentligt rastade, kanske provar feliway, provar att gränsa av ytor i bostaden som blir kattfria eller vad som känns rimligt för er. Blir det inte bättre efter den tiden låter ju det som en bra lösning för katterna att Oden kanske kan få flytta hem till exet och så kan ni göra ett nytt försök med bara en katt?

Jag tror du och min T är lika där, han försöker innerligt och för honom handlar det nog mer om det gemensamma boendet. Han måste ha det på vissa sätt för att trivas, och det måste jag med (jag skulle tex aldrig, hur larvigt det än låter, välja att bo med någon som inte ha något estetiskt sinne, vill ha det kaos eller så). Jag känner mig som en idiot som utsätter honom för det här med katter, men han säger själv "jag vill ju försöka, för din skull". Så nu har situationen börjat handla mer om honom, för han vet inte hur han ska han lära sig stå ut.

Han stöttar mig tex i det här med hästar, han är gärna med i stallet mm, men han säger då "men då vet jag att djuren är där och inte hemma i huset".

Han vill också hitta en lösning som fungerar för båda, därför testar vi alla varianter som går. Det sista vi kan testa är att flytta Oden till Vidar och bara ha Freja, det kan vara en lösning som fungerar (då är det en katt kvar, dessutom en som aldrig bråkar eller lever apa). Jag hoppas det är en kompromiss som fungerar. Freja har alltid varit en ensamvarg, så jag tror inte hon bryr sig alls om hon skulle bli själv.

Jag avgudar ju ena fluffbollen som vi har här hemma För hennes skull skulle jag stå ut med det mesta, men iom att jag inte alls är lika förtjust i den andra blir det liksom svårare att "offra" något för hans skull eller hur man ska säga. Så du får väl helt enkelt försöka få Freja att flirta in sig rejält hos honom
Men lika väl som att du "utsätter" honom för katter skulle ju han "utsätta" dig för kattlöshet om ni löser det så! Så länge han ändå vill försöka så skippa det dåliga samvetet och fokusera på en lösning istället!

 

[MissFideli]

Läskig? Så du kan inte ha någon som helst förståelse för att olika människor mår dåligt för olika saker? Det om något är väl läskigt. Barnet har han väl förhoppningsvis valt och älskar, självklart står man ut på ett annat sätt när det då är jobbigt, dessutom vet man att barnet växer upp. Är det en icke rumsren kattunge man stör sig på är det väl en sak, men katten är ju liksom redan vuxen, det blir inte bättre med sömnlösa nätter, kattsand på golvet osv om några år. Ingen ljusning liksom. Det blir ju f.ö inte alls samma sorts skitigt hemma av ett barn och en katt, kan absolut förstå varför man föredrar det ena eller andra.

MVH // har knappt fått sova inatt eftersom katten härjat
(och ja, jag tycker mig absolut må sämre nu än en morgon när jag vaknar utvilad, men det är väl bara för att jag är läskig)

Ja, faktiskt. "Pedanthet" kan lätt gå överstyr. Att man inte gillar katter som djur är jag absolut med på och respekterar. Men när det handlar om att saker som lite päls och sand på golvet gör att man mår psykiskt dåligt, då tycker jag det är läskigt. Det är ju liksom grejer som går att städa bort.

 

[skiesabove]

Ja, faktiskt. "Pedanthet" kan lätt gå överstyr. Att man inte gillar katter som djur är jag absolut med på och respekterar. Men när det handlar om att saker som lite päls och sand på golvet gör att man mår psykiskt dåligt, då tycker jag det är läskigt. Det är ju liksom grejer som går att städa bort.

Fast det är ju sjukt äckligt, med kattsand på golvet? Och jag är den absoluta motsatsen till pedant.

 

[monster1]

@skiesabove Varför är det sjukt äckligt? Det är ju samma sak om du har hund, det kommer in grus, löv, gräs och jord i bostaden.

 

[MissFideli]

Fast det är ju sjukt äckligt, med kattsand på golvet? Och jag är den absoluta motsatsen till pedant.

Men då drar man väl fram dammsugaren/sopborsten och fixar det problemet? Inte mår man väl dåligt över det? Jag gillar inte heller sand på golvet, men från det till att det är äckligt? Nä.