Vad tänker ni om detta?

[Tora]

Men så fort någon ställer en känslig fråga i "vi som vill ha barnvaddennuhetertråden" som inte passar in enligt normen får man en känga för att det ska bara vara peppande och stöttande. Jag får inte ihop det.

Har någon skrivit att man inte får fråga när man inte förstår?
Jag tycker det är en massa känsliga frågor där hela tiden.
Sen kan väl vissa vara trötta på att höra att dom blir gravida om dom slappnar av tillräckligt och inte tänker på det. Men det är ju mer ett påstående än en fråga.

Jag kan ju bara prata för mig själv och jag har svårt att se att jag hade blivit stött om någon frågade "Blir man gravid när man sätter upp sig i adoptionkön för att man slappnar av och slutar tänka på det?".

Sen är den tråden till för att stötta och peppa varandra. Om någon tror att hon lättare blir gravid för att hon ställer sig i adoptionskön, ja då får väl hon tro det då. Jag skriver bara "Håller tummarna".

Vill man diskutera om det underlättar eller inte så får man väl starta en tråd om det. Men i just den tråden så passar det inte riktigt.

Jag läste idag vad jag skrivit igår och ser att min fråga lätt kan missförstås lite. Så för att förtydliga lite: Jag tror absolut att man kan ångra sina barn. Man kan ju ångra allt annat så varför inte att man skaffade barn.
Det jag inte förstår riktigt är hur man bara kan ångra föräldraskapet och inte barnet. För mig är barn=förälder. Borde man inte ångra hela paketet?

 

[Tora]

@Tora jag trivs bra i rollen som förälder. Trots detta ser jag kärleken till mina barn och hur jag känner i föräldrarollen som två helt olika saker. Jag ska försöka förklara.

Kärleken till mina barn innebär såklart att jag älskar dem massor. Jag är mån om att de ska ha det bra, vara pigga och krya, att det ska gå bra för dem i livet etc. Jag blir ledsen när de är ledsna, glad när de är glada. Ja, du förstår nog vad jag menar.

Föräldrarollen är en speciell roll. Barn under en viss ålder ska inte lämnas ensamma så det krävs barnpassning/partner som lappar över och har man inte det blir det svårt med intressen. Riktigt små barn ska kanske ammas och det binder ju upp den som ammar dem ("tyvärr" kastas man ju direkt in i ett mer låst tillstånd när de är nya och då lättar trycket när de blir äldre så att människor blir chockade och kanske inte mår bra i början är inte alls konstigt tycker jag). När ett barn inte vill/kan sova, vaknar för 7:e gången den natten, testar alla gränser det kan komma på en dag eller vad de nu kan hitta på kan jag för ett kort ögonblick känna att jag skulle kunna skicka föräldrarollen i soporna utan att för den delen vilja bli av med barnet, för barnet älskar jag lika mycket ändå och vill för allt i världen inte förlora.

Man kanske kan jämföra det med att leva med en svårt sjuk partner? Man älskar fortfarande sin partner men att behöva passa upp och hjälpa eller att inte få den hjälp man själv behöver kan knäcka vem som helst, särskilt om man inte är beredd på det arbetet och att stå ensam med hushållsarbete och liknande.

Aha! Ja så kan det vara förstås. Har inte tänkt på det på det sättet.

Ja då hänger jag med bättre.

Tack!

 

[aprilmaj]

Jag tycker inte det är något att skämmas för.

Verkligen inte. Och det är synd att det ska behöva vara "modigt" att berätta. Jag önskar att alla var så "modiga", för det är ju då det blir - hanterbart, förståeligt, "ofarligt"? Om en går och kniper och håller tyst, då blir det så mycket svårare, tror jag. Du verkar så medveten att jag baxnar. Lyckliga unge som har dig till förälder.

 

[aprilmaj]

Förresten, @Hyacinth , jag ändrar mig lite. Jag tror inte du behöver vara så medveten, jag tror att du kan slappna av.

 

[Mia_R]

Jag tänker först att det måste vara gräsligt för barnen, självklart känner de av stämningen i familjen.

Hur tänker du nu? Om du orkar läsa den länkade artikeln ser du att ingen av kvinnorna avskyr sina barn utan älskar dem, men om de fått välja hade de inte varit mödrar idag.

Jag är inte ensammen här i tråden om att sedan tidigare hävda att många ångrar att de blivit föräldrar, även om de älskar de barn de har. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag aldrig velat ha barn och jag är väldigt glad att jag inte har några. Ibland undrar jag om inte de mest rabiata föräldrarna i själva verket är sånna som ångrar sitt val och nu skriker högst för att det inte ska avslöjas.

Jag satt i natt och läste både den länkade artikeln och de övriga på SvD:s Insidan och tycker de är väldigt skönt att några vågar erkänna det mest förbjudna, även om det är anonymt för att slippa offentlig stigmatisering, att de ångrar att de skaffat barn. Jag tror det är en enorm lättnad att få säga det och för andra att få läsa det som motvikt till den övriga hysterin som råder både här på forumet och IRL.

Ja! Det finns de som ångrar att de skaffade barn. Ja! Det finns de som inte ångrar en abort. Ja! Det är helt ok att känna så. Ja! Man kan älska sitt barn även om man inte hade skaffat något om man hade fått chansen att göra om sitt val! Ja! Det är inte första gången jag hört en förälder säga så.

 

[Tora]

Hur tänker du nu? Om du orkar läsa den länkade artikeln ser du att ingen av kvinnorna avskyr sina barn utan älskar dem, men om de fått välja hade de inte varit mödrar idag.

Jag är inte ensammen här i tråden om att sedan tidigare hävda att många ångrar att de blivit föräldrar, även om de älskar de barn de har. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag aldrig velat ha barn och jag är väldigt glad att jag inte har några. Ibland undrar jag om inte de mest rabiata föräldrarna i själva verket är sånna som ångrar sitt val och nu skriker högst för att det inte ska avslöjas.

Jag satt i natt och läste både den länkade artikeln och de övriga på SvD:s Insidan och tycker de är väldigt skönt att några vågar erkänna det mest förbjudna, även om det är anonymt för att slippa offentlig stigmatisering, att de ångrar att de skaffat barn. Jag tror det är en enorm lättnad att få säga det och för andra att få läsa det som motvikt till den övriga hysterin som råder både här på forumet och IRL.

Ja! Det finns de som ångrar att de skaffade barn. Ja! Det finns de som inte ångrar en abort. Ja! Det är helt ok att känna så. Ja! Man kan älska sitt barn även om man inte hade skaffat något om man hade fått chansen att göra om sitt val! Ja! Det är inte första gången jag hört en förälder säga så.

Som jag skrev förut så tror jag absolut att det finns det som ångrar att de skaffade barn däremot så är jag mycket tveksam till att det är många.

Hur många är de här många?

Sen om de valt att inte bli mödrar så hade ju deras barn inte funnits idag. Så hur kan dom då ångra att dom blev mödrar (eftersom det inte är barnen i sig dom ångrar)? Jag tror att det är den paradoxen som jag har lite svårt att greppa.

 

[Tora]

Nej, jag märker det. Men jag tycker att det var lite klumpigt gjort. Eller egentligen: ditt svar på påpekandet att det kan vara lite svårhanterligt, var rätt klumpigt.

Ja jag håller med dig där. Jag läste idag det jag skrev igår med nya ögon och förstår nu att min fråga kan missförstås.
Den var inte helt korrekt formulerad.

 

[aprilmaj]

Sen om de valt att inte bli mödrar så hade ju deras barn inte funnits idag. Så hur kan dom då ångra att dom blev mödrar (eftersom det inte är barnen i sig dom ångrar)? Jag tror att det är den paradoxen som jag har lite svårt att greppa.

Jag tänker såhär: Här finns ett barn. Ett som jag älskar. Barnets "ursprung" spelar ingen roll. Det kan vara ett adoptivbarn. Jag behöver inte vara "mamma" till barnet, jag kan älska det oavsett. Jag älskar barnet, oavsett vems det är. Oavsett om jag är mamma eller inte.

 

[Lovisaleonora]

Som jag skrev förut så tror jag absolut att det finns det som ångrar att de skaffade barn däremot så är jag mycket tveksam till att det är många.

Hur många är de här många?

Är du ute efter en absolut siffra, procent eller när får det i ditt tycke klassas som många? För jag antar att det är din måttstock som gäller som sanning och absolut slutmått.

 

[Tora]

Jag tänker såhär: Här finns ett barn. Ett som jag älskar. Barnets "ursprung" spelar ingen roll. Det kan vara ett adoptivbarn. Jag behöver inte vara "mamma" till barnet, jag kan älska det oavsett. Jag älskar barnet, oavsett vems det är. Oavsett om jag är mamma eller inte.

Menar du att man ville att barnet skulle ha fötts men inte som ens eget utan kanske som ett syskonbarn istället?

(bara för att förtydliga lite, när jag skriver mamma så är det inte enbart biologiska barn jag tänker på)

 

[aprilmaj]

Menar du att man ville att barnet skulle ha fötts men inte som ens eget utan kanske som ett syskonbarn istället?

(bara för att förtydliga lite, när jag skriver mamma så är det inte enbart biologiska barn jag tänker på)

Jag tänker att här framför mig finns ett barn. Jag älskar det.

 

[Tora]

Är du ute efter en absolut siffra, procent eller när får det i ditt tycke klassas som många? För jag antar att det är din måttstock som gäller som sanning och absolut slutmått.

Varför så aggressiv?
Det antagandet får du stå för själv. Sen undrar jag vad för måttstock och slutmått du pratar om.

Om man skriver ett påstående "Många ångrar sina barn" så blir jag nyfiken på hur många dessa många är. Vad är det för fel att fråga om antalet?

 

[aprilmaj]

"Många ångrar sina barn" så blir jag nyfiken på hur många dessa många är. Vad är det för fel att fråga om antalet?

Tror du att det finns statistik på det? Med tanke på hur laddat det är, så är det antagligen få som skulle medge det eller ens vara medvetna om det.

 

[Lovisaleonora]

Jag umgås inte med många föräldrar. Inte alls. Och min uppskattning att sisådär 5-6 % av de jag träffat uttrycker att de gärna hade gjort föräldrarskapet ogjort, tycker jag det är många.

 

[Tora]

Jag tänker att här framför mig finns ett barn. Jag älskar det.

Men problemet är då alltså att det är du som är föräldern?

Jag är ledsen att jag är så trög men jag förstår verkligen inte riktigt.

Jag ångrar inte barnet. Men jag ångrar att jag blev förälder. (Problemet är bara att barnet inte skulle ha funnits till om man inte blivit förälder, hur kan man då ångra att man blev förälder? Borde det inte betyda att man ångrar själva barnet också?)

 

[Tora]

Tror du att det finns statistik på det? Med tanke på hur laddat det är, så är det antagligen få som skulle medge det eller ens vara medvetna om det.

Inte en aning men om någon slänger ur sig det är många så kanske det kan vara bra att precisera det lite mer kanske. Många kan ju vara allt mellan 1 och oändligt många.

 

[bollen__]

Inte en aning men om någon slänger ur sig det är många så kanske det kan vara bra att precisera det lite mer kanske. Många kan ju vara allt mellan 1 och oändligt många.

Men varför måste du veta exakt hur många många är? Det känns ungefär som att du inte tror på att det faktiskt finns folk som ångrar att de blev förälder/skaffade barn.

 

[Tora]

Jag umgås inte med många föräldrar. Inte alls. Och min uppskattning att sisådär 5-6 % av de jag träffat uttrycker att de gärna hade gjort föräldrarskapet ogjort, tycker jag det är många.

Tack. Det var det jag undrade.

Trots att jag med glädje var barnlös i 34 och umgåtts mycket med föräldrar så har ingen någonsin ens antytt att dom ångrat sina barn. Men givetvis måste det ju finnas någon som ångrar det. Det hade i alla fall jag tyckt var konstigt annars.

 

[aprilmaj]

Men problemet är då alltså att det är du som är föräldern?

Jag är ledsen att jag är så trög men jag förstår verkligen inte riktigt.

Jag ångrar inte barnet. Men jag ångrar att jag blev förälder. (Problemet är bara att barnet inte skulle ha funnits till om man inte blivit förälder, hur kan man då ångra att man blev förälder? Borde det inte betyda att man ångrar själva barnet också?)

Jag tänker att du förknippar graviditeten, födandet, barnet med föräldraskapet. Om du tänker att det finns ett barn som du älskar. Någon som du älskar vill du ta hand om på bästa sätt, värna, måna om och vara med.

Det ger en frihet att tänka att en inte är låst i en mall, en föräldramall om hur en ska vara. Det betyder inte att en inte vill ta hand om och göra sitt allra bästa för barnet.

Så funderar jag. Men jag har inga svar. Jag försöker bara förstå, sätta mig in i.

 

[Tora]

Men varför måste du veta exakt hur många många är? Det känns ungefär som att du inte tror på att det faktiskt finns folk som ångrar att de blev förälder/skaffade barn.

Var har jag skrivit att jag måste veta exakt hur många det är? Är det bara jag som tycker att många som ett antal är extremt luddigt?

Många kan ju liksom betyda så gott som alla föräldrar eller 1 av 1000 000 föräldrar. Eller vilken annan siffra som helst.