Vad tänker ni om detta?

[Tora]

Jag tycker inte det är något att skämmas för. Det var en jätteomställning för mig, någon var helt plötsligt beroende av mig för att överleva. Att bli skraj känns rätt naturligt.

Skitläskigt.

Nu- ve och fasa planerar vi att faktiskt göra om det. Jag har varit extremt motvalls men efter en bra diskussion med en kompis om exakt vad jag var rädd för kunde vi prata oss fram till hur jag vill ha det. Förutsättningarna är annorlunda idag mot för 6-7 år sedan så jag kan se det på ett annat sätt. För mig tror jag den stora skillnaden ligger i att denna gång är det ett val, inte ett faktum. Kejsarsnitt, jag kommer inte försöka amma, 50/50 delad föräldraledighet är några faktorer som påverkar. Nu ska det bara bli av också


@Tora jag tycker du ska vara väldigt försiktig i dina uttalanden om att det är obegripligt. Jag är tämligen kaxig men det är ändå väldigt lätt att sådana uttalanden skapar större känslor av skuld och skam. Älskar man inte att vara (i mitt fall) småbarnsförälder och tycker det är livet på en pinne är man troligen lika känslig som de ofrivilligt barnlösa jag uppfattat att du värnar oerhört om. Du skulle aldrig märka på mig att det var så jobbigt som det var, men skulle vi mötas och du sade något dylikt i förbifarten skulle jag känna mig oerhört usel som förälder och självkänslan skulle få en törn. Sen skulle jag troligen ta diskussionen med dig, men jag är nog ett undantagsfall där.

Och var har jag skrivit att det är obegripligt? Jag har bara skrivit att jag inte förstår. En enorm skillnad.

Om det är något jag inte förstår så kommer jag alltid att fråga. Hur skall man annars kunna lära sig något nytt?

Dessutom skulle jag inte säga att jag direkt värnar om ofrivilligt barnlösa men däremot är ämnet reproduktion väldigt intressant, speciellt när det krånglar.

 

[Petruska]

Såhär: det finns till exempel många som älskar barn men ändå inte vill ha egna. Man kanske inser att man inte skulle trivas med det dygnet runt i flera år. Är man då i en relation där partnern vill ha barn är det säkert lätt att falla till föga. Mina bästa väninnor är barnfria/-lösa BARNälskare men vill inte ha egna. Det är två vitt skilda saker. För mig tog det lång tid att hitta ett sätt att trivas med föräldrarollen, inte för att jag inte älskar mitt barn utan för att jag hade svårt att trivas med att någon var så beroende av mig hela tiden. En smått desperat känsla.
Jag hade ingen känsla av kärlekvidförstaögonkastet, jag har jobbat stenhårt för att knyta an och känna efter. Jag är extremt öppen med detta, vilket hjälper mig (även om omgivningen kan bli obekväm). Jag kan lätt se att mitt liv hade varit lika bra utan barn, och troligen lättare. Jag kunde ägna mig åt mina intressen typ konst, utställningar, resor, nattsudd och läsning. Mitt drömliv är inte att hänga i en park. Jag är inget idealiskt föräldramaterial men jag har bestämt mig för att verkligen försöka vara bra. Jag har även en bra partner som stöttar och har det där naturligt. Jag har insett att jag inte behöver göra som alla andra, jag kan ta med BARNET till moderna museet, vi kan äta musslor ihop och göra massor som berikar oss båda. Men hade jag levt i amerikanska södern eller Israel hade jag ångrat mig som satan. Jag hade troligen fortfarande älskat mitt barn och gjort det bästa av situationen men inte fasen hade jag applåderat mig själv till valet att bli förälder.

Jag tycker inte att det du skriver är det minsta konstigt. Mina barn är vuxna nu. Jag är en generellt sett löjligt barnkär person, barn i allmänhet tycker om mig - ja, helt främmande barn kommer ideligen fram till just mig och vill prata och skoja. Jag hade dessutom lätt för att knyta an när jag fick barn, jag kände tveklöst den där omhuldade kärlekenvidförstaögonkastet.

Men jag har hela tiden sett det som att jag gillar barn, och det har varit roligt att ha barn. Att vara mamma, är däremot inget jag tänker på som något särskilt positivt sett. Det är inte på något vis en viktig del av min identitet. Däremot är mina barn viktiga i mitt liv, men det är ju en helt annan sak.

Jag har också, likt dig, gjort på lite annat sätt än de flesta tillsammans med mina barn. Vi har så att säga gjort "vuxensaker" från början. De har fått hänga med på restaurang, resor till Rom, med mera. Nu gör jag likadant med plastbarnbarnet, och det går bra.

I en miljö som socialt krävde mer specifika saker av mitt föräldraskap, hade jag antagligen mått väldigt dåligt. Jag hade högst troligt älskat barnen fortfarande, men verkligen inte den livssituation som följer med föräldraskapet (särskilt för kvinnor).

 

[Petruska]

Och var har jag skrivit att det är obegripligt? Jag har bara skrivit att jag inte förstår. En enorm skillnad.

Om det är något jag inte förstår så kommer jag alltid att fråga. Hur skall man annars kunna lära sig något nytt?

Dessutom skulle jag inte säga att jag direkt värnar om ofrivilligt barnlösa men däremot är ämnet reproduktion väldigt intressant, speciellt när det krånglar.

Men snälla du. Här skriver @Hyacinth extremt öppet och modigt om sina tankar, och förklarar för dig att det sätt du ställer frågor på kan upplevas väldigt negativt för personer som har svåra eller ambivalenta känslor kring sitt föräldraskap.

Och du tar inte åt dig av det alls? Det stämmer inte dig till minsta eftertanke?

 

[cirkus]

Jag är ju en av dom som tror att det är rätt stor skillnad på företeelsen barn i allmänhet och själva barnen. Att de flesta älskar sina barn är nog rätt så fastställt, sen kan det å andra sidan finnas de som ångrar barnen som företeelse, men inte själva personerna.

 

[Petruska]

Jag är ju en av dom som tror att det är rätt stor skillnad på företeelsen barn i allmänhet och själva barnen. Att de flesta älskar sina barn är nog rätt så fastställt, sen kan det å andra sidan finnas de som ångrar barnen som företeelse, men inte själva personerna.

Jag tänker mig att det är då man så att säga ångrar föräldraskapet. Alltså något som handlar om en själv, inte om barnen.

Med tanke på de sociala krav på framförallt mammor som vi ständigt har omkring oss, inklusive i den här tråden, är det inte så konstigt, tycker jag. Sen vet jag inte hur det skulle kännas om det gick väldigt dåligt för barnen i deras liv. Om de mår väldigt dåligt, och lever på destruktiva vis. Jag tror att jag skulle ha något slags dåligt samvete för att ens ha fått dem då. Det vore ju mitt fel att de fanns, och därmed hade det så där dåligt. (Sen kan det ju bli bättre i livet för dem senare, men det är en annan fråga.)

 

[cirkus]

Jag tänker mig att det är då man så att säga ångrar föräldraskapet. Alltså något som handlar om en själv, inte om barnen.

Med tanke på de sociala krav på framförallt mammor som vi ständigt har omkring oss, inklusive i den här tråden, är det inte så konstigt, tycker jag.

Ja så skulle jag också kunna uttrycka det.
Även om jag inte själv är drabbad av det.

För övrigt så tycker jag att det verkar vara högre sociala utifrån nu än när jag fick barn

 

[Petruska]

Ja så skulle jag också kunna uttrycka det.
Även om jag inte själv är drabbad av det.

För övrigt så tycker jag att det verkar vara högre sociala utifrån nu än när jag fick barn

Oh, ja! Du och jag hade tur på den punkten, jämförelsevis!

 

[Raderad medlem 6459]

helt sjukt. Inegn tvingar dig att skaffa barn, känns enormt bortskämd att gnälla att livet ändrat sig. Ja livet är inte bara skoj hela tiden, ta ansvar och ha empati!

Oj vad empatiskt skrivet.

 

[cirkus]

Oh, ja! Du och jag hade tur på den punkten, jämförelsevis!

Ja! Verkligen.
Jag blir alldeles matt av det jag både hör och ser av många av de som får barn nu.

 

[fia-lisa]

Jag blir mest provocerad av att synen på hur en förälder "ska vara" är så stark att den får föräldrar att må dåligt. Självklart måste barnens välbefinnande och trygghet sättas i första rummet (de står ju trots allt i beroendeställning) men hur man får trygga och glada barn måste väl varje familj få komma fram till själva?!

Jag har tur som har ett flexibelt

 

[cirkus]

Jag blir mest provocerad av att synen på hur en förälder "ska vara" är så stark att den får föräldrar att må dåligt.

Och jag tror att synen på hur andra ska vara öht är så stark att folk i allmänhet mår sämre nu, inte bara föräldrar, men där är det nästan extremast.

 

[LadyCovergirl]

Gällande de historier som finns i artikeln så kan jag bara beklaga för alla inblandade att de känner som de gör, såväl barn som föräldrar. Det är säkert en tuff sits som är väldigt svår att hantera. Steg ett är nog ändå att som förälder erkänna de här känslorna och försöka få en samtalskontakt för att reda ut sina tankar så gott det går. En enkel lösning är nog däremot svår att finna.

Jag kan helt ärligt säga att mitt liv hade varit lika bra även utan min dotter. Jag hade inte känt en saknad efter något, utgår jag från iaf. Dessutom hade det varit enklare rent praktiskt.
Barn var aldrig för mig något superduperjättemegaviktigt som jag tvunget måste ha och jag vet inte om det hänger ihop med att jag rent generellt inte är barnkär. Eller mer korrekt, andra barn intresserar mig inte. Särskilt inte småbarn och bebisar.
Jag har inget intresse av att skaffa fler barn och det är också ett av skälen till att det tog slut med min dotters pappa. Skälen till att jag inte vill ha något mer barn är flera: ett barn är fortfarande hanterbart även när jag är ensam, jag har ingen längtan efter bebistiden, jag tycker inte om att vara gravid och därmed inte kunna göra allting som jag vill och jag känner helt enkelt inte att det är något som fattas. (Då ska ändå tilläggas att jag mådde utmärkt hela graviditeten förutom graviditetsdiabetes, att dottern var ett tämligen enkelt barn och att pappan tog den större delen av föräldraledigheten. Själva situationen som sådan kan därmed inte ses som överdrivet betungande.)

Jag skulle aldrig få för mig att tjata på någon att skaffa barn eller fråga "är det inte dags för barn snart?". Valet att inte ha barn är för mig inte märkligare än valet att ha barn.
Och ja, livet förändras men jag har valt att inte bli en MAMMA utan helt enkelt vara mig själv med ett barn. Jag gillar inte att hänga på lekland och liknande ställen utan vi gör annat. Vi reser, vi är ute med hästarna och hunden, vi läser, vi pusslar och vi äter god mat. Det kryper lite i kroppen de gånger dottern tar hem kompisar och jag längtar tills kompisarna går hem. Jag föredrar absolut att de är ute på lekplatsen och leker.

Jag inbillar mig att jag förstår vad @Hyacinth menar i sina inlägg och kan bara beklaga den nonchalans hon, och andra med liknande resonemang, möter här och på andra platser i livet.

 

[Tassetass]

Jag är en av de som var väldigt tveksam till att öht bli förälder och en anledning var att jag var genuint orolig för att ångra mig, inte knyta an, inte älska barnet eller inte leva upp till de förväntningar som samhället har på mig som den goda modern. Till stor del tack vare diskussioner här på buke, människor som belyste föräldrarollen på olika sätt, människor som berättade om sina upplevelser, människor som vågade bryta tabut och faktiskt pratade om något annat än "den-himlastormande-kärleken-och-att-bli-mamma-är-det-bästa-som-någonsin-hänt-mig-och-det-är-först-nu-mitt-liv-är-komplett-och-jag-vet-inte-vad-jag-gjorde-med-mitt-liv-innan-jag-blev-mamma", så kunde jag börja känna ett lugn och kunde ta mig an olika känslor vartefter de dök upp.

Så mina fem cent är att det är förbannat viktigt att våga prata om alla aspekter, alla känslor och alla möjliga konsekvenser av att bli förälder. I alla andra delar av livet är det minsann viktigt att kunna göra informerade val, men runt föräldraskap (och tiden innan, dvs graviditet och förlossning) upplever jag det som att det fortfarande är lite locket på.

 

[Tora]

Men snälla du. Här skriver @Hyacinth extremt öppet och modigt om sina tankar, och förklarar för dig att det sätt du ställer frågor på kan upplevas väldigt negativt för personer som har svåra eller ambivalenta känslor kring sitt föräldraskap.

Och du tar inte åt dig av det alls? Det stämmer inte dig till minsta eftertanke?

Men snälla du. Tror du verkligen att jag skulle ställa frågan på samma sätt om man började prata om detta tex vid fikapausen på jobbet?

Här är det en väldigt skillnad. Här är det en tråd som skapats helt specifikt för just detta. Som handlar bara om detta. Att då fråga i denna tråden rakt ut hur någon tänker kring saker och ting för att man själv inte förstår tycker jag inte är något fel.

Sen finner jag det väldigt intressant att du plötsligt har så lätt att förstå det här med känslor. Du som alltid brukar uttrycka sån förvåning över hur folk kan känna si eller så. Men kanske är det så att det inte är så mycket frågan om vad man känner utan vem som känner.

 

[giovanna]

Jag tänker först att det måste vara gräsligt för barnen, självklart känner de av stämningen i familjen.

Men ingen rår ju för hur man känner, känner man att man inte trivs med att vara förälder är det ju liksom inte bara att skärpa sig och sluta känna så...

Tror också som många tidigare skrivit att det är normernas fel, att man först och främst förväntas ha barn, gärna flera och dessutom känna att det är livets hela mening.

Personligen så är jag så oerhört tacksam över att till slut efter många års misslyckade försök lyckats bli mamma. Kärleken jag känner till min son var enorm redan från början och blir bara större och större.

MEN, när jag i perioder bara gått hemma med honom har jag mått pissdåligt och varit väldigt missnöjd med min situation. Hade jag bott i ett land där jag förväntades vara hemma hela tiden och sköta barn och hem hade jag kanske också ångrat föräldraskapet, trots att jag verkligen älskar min son.

För mig är det viktigt att få ägna mycket tid med min son men också att få jobba och få bekräftelse (eller vad man nu ska kalla det) utifrån. Att ha flera roller och inte bara en.

 

[Petruska]

Att då fråga i denna tråden rakt ut hur någon tänker kring saker och ting för att man själv inte förstår tycker jag inte är något fel.

Nej, jag märker det. Men jag tycker att det var lite klumpigt gjort. Eller egentligen: ditt svar på påpekandet att det kan vara lite svårhanterligt, var rätt klumpigt.

 

[Hyacinth]

Och var har jag skrivit att det är obegripligt? Jag har bara skrivit att jag inte förstår. En enorm skillnad.

Om det är något jag inte förstår så kommer jag alltid att fråga. Hur skall man annars kunna lära sig något nytt?

Dessutom skulle jag inte säga att jag direkt värnar om ofrivilligt barnlösa men däremot är ämnet reproduktion väldigt intressant, speciellt när det krånglar.

Men så fort någon ställer en känslig fråga i "vi som vill ha barnvaddennuhetertråden" som inte passar in enligt normen får man en känga för att det ska bara vara peppande och stöttande. Jag får inte ihop det.

 

[Hyacinth]

Och tack till alla som snällt trycker på "gilla", jag trodde jag skulle bli lynchad...

 

[Amha]

@Tora jag trivs bra i rollen som förälder. Trots detta ser jag kärleken till mina barn och hur jag känner i föräldrarollen som två helt olika saker. Jag ska försöka förklara.

Kärleken till mina barn innebär såklart att jag älskar dem massor. Jag är mån om att de ska ha det bra, vara pigga och krya, att det ska gå bra för dem i livet etc. Jag blir ledsen när de är ledsna, glad när de är glada. Ja, du förstår nog vad jag menar.

Föräldrarollen är en speciell roll. Barn under en viss ålder ska inte lämnas ensamma så det krävs barnpassning/partner som lappar över och har man inte det blir det svårt med intressen. Riktigt små barn ska kanske ammas och det binder ju upp den som ammar dem ("tyvärr" kastas man ju direkt in i ett mer låst tillstånd när de är nya och då lättar trycket när de blir äldre så att människor blir chockade och kanske inte mår bra i början är inte alls konstigt tycker jag). När ett barn inte vill/kan sova, vaknar för 7:e gången den natten, testar alla gränser det kan komma på en dag eller vad de nu kan hitta på kan jag för ett kort ögonblick känna att jag skulle kunna skicka föräldrarollen i soporna utan att för den delen vilja bli av med barnet, för barnet älskar jag lika mycket ändå och vill för allt i världen inte förlora.

Man kanske kan jämföra det med att leva med en svårt sjuk partner? Man älskar fortfarande sin partner men att behöva passa upp och hjälpa eller att inte få den hjälp man själv behöver kan knäcka vem som helst, särskilt om man inte är beredd på det arbetet och att stå ensam med hushållsarbete och liknande.

 

[Killaloe]

Jag har lite blandade känslor. Jag kan verkligen förstå att en del upplever att det inte blivit som de tänkt, främst då de som fått barn med tex någon form av skada/sjukdom.

Så lite öppet sådär, vad känner ni när ni läser detta? För de som inte kan läsa handlar det kortfattat om mammor som ångrar att de skaffat barn då de förlorat sin frihet etc, ingen av de som uttalat sig verkar ha barn med speciella svårigheter eller så.

De här två styckena gör mig lite beklämd - att det ska vara en anledning/okej att tycka det är jobbigt att ha barn för att de är sjuka eller har en funktionsnedsättning och att ett "friskt" barn utan svårigheter inte kan vara jobbiga (alltså att omvärlden gör en bedömning av hur svårt föräldrarna har det baserat på huruvida barnet har en funktionsnedsättning eller ej). Jag tror att det är dumt att värdera hur någon upplever sitt föräldraskap baserat på hur en själv resonerar och upplever saker. Vad en tycker är svårt varierar så himla mycket och huruvida barnet har en funktionsnedsättning eller inte tycker inte jag ska ses som ett kriterium för hur svårt föräldraskapet är och hur mycket det är okej att ångra föräldraskapet. (

Sen har jag full förståelse för att en kan ångra föräldraskapet och jag tycker det är superbra att det är ett ämne som det pratas om och inte bara sopas under mattan (så all heder till bland annat dig @Hyacinth som delar med dig av hur du känner och tänker). Jag tänker att det är så mycket bättre att det pratas om det och att det finns möjligheter att få hjälp om en vill, för att hantera dessa känslorna, än att det tex stängs in och barn/förälder lever med det mellan sig. För mig känns det viktigt att det finns fler bilder av föräldraskapet än den bilden att en aldrig ångrar sig eller att barnet gör livet komplett - det gör liksom hela föräldragrejen mycket mer begriplig när den blir nyanserad och inte bara glorifierad.