Vad tänker ni om detta?

[Flixon]

Men problemet är då alltså att det är du som är föräldern?

Jag är ledsen att jag är så trög men jag förstår verkligen inte riktigt.

Jag ångrar inte barnet. Men jag ångrar att jag blev förälder. (Problemet är bara att barnet inte skulle ha funnits till om man inte blivit förälder, hur kan man då ångra att man blev förälder? Borde det inte betyda att man ångrar själva barnet också?)

Jag tror du får skilja på att vara förälder till ett specifikt barn och fenomenet föräldraskap, som det är konstruerat av normer i samhället. Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att någon älskar sitt barn men inte känner sig bekväm i alla förväntningar och krav som ställs på en förälder.

 

[Tora]

Jag tänker att du förknippar graviditeten, födandet, barnet med föräldraskapet. Om du tänker att det finns ett barn som du älskar. Någon som du älskar vill du ta hand om på bästa sätt, värna, måna om och vara med.

Det ger en frihet att tänka att en inte är låst i en mall, en föräldramall om hur en ska vara. Det betyder inte att en inte vill ta hand om och göra sitt allra bästa för barnet.

Så funderar jag. Men jag har inga svar. Jag försöker bara förstå, sätta mig in i.

Jag uppskattar verkligen att du försöker. Jag uppskattar verkligen att bla du och @Amha försöker förklara.

Jag tror att jag förstår lite bättre nu.

Det som jag har svårt att greppa är att man bara kan ångra det ena men inte det andra eftersom det ena är en konsekvens av det andra. För mig vore det mer logiskt om man sa att man ångrade sitt barn rakt av. Men det kanske är för laddat?

 

[aprilmaj]

Det som jag har svårt att greppa är att man bara kan ångra det ena men inte det andra eftersom det ena är en konsekvens av det andra. För mig vore det mer logiskt om man sa att man ångrade sitt barn rakt av. Men det kanske är för laddat?

Jag är övertygad om att det finns de som ångrar sitt barn rakt av. Jag har träffat några som har berättat det. Sedan kan jag inte veta om de "bara" sa det eller om det stämmer.

Jag kan se skillnaden, tror jag i alla fall, mellan att ångra det ena men inte det andra. Skippa konsekvenstänket. Tänk bara (tjatig, jag vet): Här är ett barn. Jag älskar det här barnet. Oavsett var det kommer från. Mig eller någon annan. Barnet är här. Jag älskar det.

 

[Hyacinth]

Tack. Det var det jag undrade.

Trots att jag med glädje var barnlös i 34 och umgåtts mycket med föräldrar så har ingen någonsin ens antytt att dom ångrat sina barn. Men givetvis måste det ju finnas någon som ångrar det. Det hade i alla fall jag tyckt var konstigt annars.

Men man uttrycker bara sånt i väl valda sällskap. Som med de flesta känsliga saker.

 

[Tora]

Jag tror du får skilja på att vara förälder till ett specifikt barn och fenomenet föräldraskap, som det är konstruerat av normer i samhället. Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att någon älskar sitt barn men inte känner sig bekväm i alla förväntningar och krav som ställs på en förälder.

Det du skriver där förstår jag ju. Att man kan älska sitt barn men ha svårt med föräldrarollen.

 

[Tora]

Jag är övertygad om att det finns de som ångrar sitt barn rakt av. Jag har träffat några som har berättat det. Sedan kan jag inte veta om de "bara" sa det eller om det stämmer.

Jag kan se skillnaden, tror jag i alla fall, mellan att ångra det ena men inte det andra. Skippa konsekvenstänket. Tänk bara (tjatig, jag vet): Här är ett barn. Jag älskar det här barnet. Oavsett var det kommer från. Mig eller någon annan. Barnet är här. Jag älskar det.

Nej tjata på bara. Tror det gör nytta faktiskt.

 

[Flixon]

Det du skriver där förstår jag ju. Att man kan älska sitt barn men ha svårt med föräldrarollen.

Det är ju det som det handlar om, att en kan ångra att en blev förälder (och med förälder menas alltså den socialt konstruerade föräldrarollen) men inte att en fick barn, eftersom barnet är en individ och inte ett socialt/kulturellt konstruerat fenomen

 

[Tora]

Men man uttrycker bara sånt i väl valda sällskap. Som med de flesta känsliga saker.

Ja självklart gör man det.

Innan jag blev oplanerad gravid så skulle jag absolut inte ha några barn själv. Barn var absolut inget för mig. För det mesta om man umgicks med vänner som hade barn så umgicks man utan barn.

Så någon gång när man fick höra i ren förtvivlan hur dåligt äktenskapet funkade, att mannen kanske var otrogen, att ekonomin var kass osv så borde någon ha sagt att "Jag ångrar att jag fick barn". Men det enda som sas var "Ja, ja allt är ett elände men om det är priset jag får betala för mina barn så är det värt det".

Jag tror mycket av mitt "jag skall absolut inte ha barn" var färgat av det. För just då tyckte jag absolut inte att några barn kunde vara värt så mycket elände. Aldrig att jag ville ha det så.

När man då läser här att många ångrar sina barn så blir i alla fall jag nyfiken. Om någon säger många till mig så tolkar jag det som i princip alla förutom ett fåtal.

 

[aprilmaj]

Det är ju det som det handlar om, att en kan ångra att en blev förälder (och med förälder menas alltså den socialt konstruerade föräldrarollen) men inte att en fick barn, eftersom barnet är en individ och inte ett socialt/kulturellt konstruerat fenomen

Du säger det så mycket bättre

 

[Tora]

Det är ju det som det handlar om, att en kan ångra att en blev förälder (och med förälder menas alltså den socialt konstruerade föräldrarollen) men inte att en fick barn, eftersom barnet är en individ och inte ett socialt/kulturellt konstruerat fenomen

Tror det börjar klarna lite nu faktiskt. Tack för ert tålamod.

Jag tror att problemet var att artikeln uttryckte det på ett sätt så att det blev en paradox för mig och sen blev det lite svårt att släppa de tankebanorna.

 

[aprilmaj]

När man då läser här att många ångrar sina barn så blir i alla fall jag nyfiken. Om någon säger många till mig så tolkar jag det som i princip alla förutom ett fåtal.

Det kommer vi nog inte att få ett svar på än. Med tanke på hur laddat det är. Och jag är orolig för att jag eldar på med mitt "älskar det här barnet".

 

[Tora]

Du säger det så mycket bättre

Fast du gör ett utmärkt jobb du också. Ibland när hjärnan kommit in på ett spår så kan det vara svårt att tänka om.

Det är som den där bilden med kvinnan på. Vissa ser en ung kvinna, andra en gammal dam. Har man då väl sett den ena figuren så kan det vara svårt att se den andra.

 

[Tora]

Det kommer vi nog inte att få ett svar på än. Med tanke på hur laddat det är. Och jag är orolig för att jag eldar på med mitt "älskar det här barnet".

Fast då kan jag faktiskt tycka att man skall undvika använda "många". Många betyder faktiskt flertalet.

Om jag skriver tex många hästar får fång så är ju det precis lika luddigt och svårtolkat.

 

[aprilmaj]

Fast då kan jag faktiskt tycka att man skall undvika använda "många". Många betyder faktiskt flertalet.

Det kanske är många?

 

[Flixon]

Du säger det så mycket bättre

Äsch, jag tycker du gör det jättebra du med

 

[aprilmaj]

Äsch, jag tycker du gör det jättebra du med

Jag är mer känslopedagogisk, var det någon som sa till mig en gång

 

[Raderad medlem 6459]

Trots att jag med glädje var barnlös i 34 och umgåtts mycket med föräldrar så har ingen någonsin ens antytt att dom ångrat sina barn.

Jag hoppas att du inte tar det här fel men det förvånar inte mig att du inte hört det. Jag har aldrig i hela mitt liv "träffat" (om du förstår vad jag menar) nån som verkar så hög på föräldraskap som du. När du var barnlös kanske föräldrarna kände att 1) det är för tabu samt 2) du har inte barn så hur kan du förstå (typ) medan efter du fick barn så kanske du inte är nummer ett person att vända sig till - du är ju en av dem som alltid hävdar hur lätt och smidigt och så allt är med att ha barn. Du är en av dem som brukar argumentera för att förändringen inte är särskilt stor när man får barn. Kort sagt: Vore vi vänner och jag fick barn och ångrade mig så vore du nog inte den jag skulle vända mig till eftersom du absolut tillhör normen på så vis att ditt föräldraskap verkar okomplicerat och lätt utifrån.

Som sagt, jag menar inte detta på ett elakt sätt alls. Men om vi säger såhär - hade jag en vän som starkt övervägde att bli hemmafru och kände sig orolig för omvärldens reaktioner så hade den vännen (så länge den inte var typ @Mammas - hon brukar vilja höra min åsikt om det mesta ) förmodligen inte gått till mig först och främst utan 'värmt upp' med nån som mer sannolikt skulle kunna relatera och hålla med. Typ så.

 

[Tora]

Det kanske är många?

Du menar att var och varannan förälder ångrar sina barn?

 

[aprilmaj]

Du menar att var och varannan förälder ångrar sina barn?

Jag vet inte. Jag tror inte att det är varje förälder, kanske inte ens varannan. Det spelar egentligen inte så stor roll vad jag tror. Det viktiga är att vi inte vet.

 

[Halali]

De här två styckena gör mig lite beklämd - att det ska vara en anledning/okej att tycka det är jobbigt att ha barn för att de är sjuka eller har en funktionsnedsättning och att ett "friskt" barn utan svårigheter inte kan vara jobbiga (alltså att omvärlden gör en bedömning av hur svårt föräldrarna har det baserat på huruvida barnet har en funktionsnedsättning eller ej). Jag tror att det är dumt att värdera hur någon upplever sitt föräldraskap baserat på hur en själv resonerar och upplever saker. Vad en tycker är svårt varierar så himla mycket och huruvida barnet har en funktionsnedsättning eller inte tycker inte jag ska ses som ett kriterium för hur svårt föräldraskapet är och hur mycket det är okej att ångra föräldraskapet. (

.

Ah jag misstänkte att någon skulle hänga upp sig på att jag skrev så, det är ju buke liksom. Nej, jag menade inte att en funktionsnedsättning är ett kriterium för att "få" ångra föräldraskapet. Jag menade tvärtom. Jag var ute efter just de fall där omvärlden inte ser några "ursäkter" för att man ångrar sina barn. Här på forumet finns ju de som skrivit skuldfyllda trådar om att barnet med det o det behovet blivit dem övermäktigt, men hur ofta ser man trådar där förlossningen var hyfsat lätt, barnet mår fint, pappa hjälper till men man ångrar ändå att man valde barn..? Jag upplever det som mer tabu än att erkänna att ett barn med omfattande vårdbehov är besvärligt. Och att man i alla lägen bara ska vara glad om barnet ör friskt osv.