Jag och en vän är väldigt oense om en sak, och skriver här för att själv få en klarhet i det hela, samtidigt som jag gärna vill höra er åsikt.
Jag avslutade min studier till socionom och började en ny linje till djur-, hästskötare istället. Det gjorde jag av den anledningen att jag funderat ut hur det skulle gå att få hästverksamhet att bli lönsam, jag hade tänkt börja med avel, som är det som ligger mig närmast hjärtat, inackodering av hästar och turridning, samt att jag skulle vidareutbilda mig till hippopraktor. Jag skulle alltså ha flera ben att stå på. Detta var något jag verkligen funderat länge på, och alltid velat göra, hade planerat nästan i minsta detalj för att jag ville verkligen detta och ville det skulle GÅ att få det att gå runt som eget företag.
Denna vän, som är min pojkväns brors fru, har också hästar och vi umgicks så gott som varje dag. När jag bytte linje och bestämde mig för detta var det liksom allvar för mig, en satsning att skippa en utbildning med garanterat jobb för att bli djurskötare där det inte finns jobb annat än som egenföretagare här omkring. Jag hade lånat hem bibliotekets alla rasböcker, läst allt jag hittat på nätet om den ras jag ville börja avla på, en ovanlig ras som det finns få av i hela norden. Direkt jag såg rasen blev jag förälskad, visste att det var den jag skulle ha, den liknade den häst jag alltid drömt om, men i miniatyr.. Och så ovanlig och med så många bra kvaliteer. Jag var såld, och bestämde mig redan då. Jag var säker på att det var precis det som var min mening med livet, min framtid.
Vi umgicks mycket, alltid med hästar och jag trodde verkligen att hon var en jag kunde lita på. Därför berättade jag åt henne om mina företagsideér, om den här rasen jag blivit såld på, berättade var det var för en, varifrån den kom och allt jag visste, i tron om att hon gick att lita på och att vi skulle starta upp företaget gemensamt. Före det hade jag inte nämnt om den här rasen för någon annan än min pojkvän, jag vari faktist rädd att någon skulle ta min idé och börja med det innan jag hade möjlighet.
När vi började fundera på att starta gemensamt var hon jätteivrig och ville ofta vi skulle träffas och planera! hon läste om rasen och tyckte oockså den var jättefin och bra och vi bestämde att åtminståne det skulle vara grunden till vårt företag, vi funderade på namn på företaget, plats, vilka marker vi skulle arrendera osv. Hon och hennes familj köpte en tomt och skulle börja med inackodering där, och med ridskoleverksamhet för nybörjare. Vi hade talat om att hon skulle börja själv sålänge jag studerar så skulle jag komma med sen när jag kunde, men att vi ändå skulle starta tillsammans. Så som jag såg det skulle jag i princip arbeta gratis åt henne för att vara en del i verksamheten från början, trots att hon betalat marken och hästarna. Men det jag fick veta då, eller märkte så småningom, var att hon hade tänkt starta det själv..
Allstans var jag såg att hon skrivit om det, allt vad jag hörde hon pratat var det HON som skulle starta eget, HON som berättade om dessa ovanliga hästar, och hon som planerade... trots att det ringde lite klockor i bakhuvudet så fortsatte jag som förr, med att söka hästar på nätet, föröska planera tillsammans med henne och allt precis som förr.. jag märkte att det var något ibland, men ändå ville jag ju inte ge upp det jag bestämt att jag vill göra med mitt liv och verkligen trodde på.
En dag när jag kom till hennes och skulle se bilder på de hästar hon tänkt köpa läste jag även de mejl hon skrivit åt säljaren. Om hennes ide om dessa hästar, om hur Hon ville starta upp, hur Hon skulle göre. Inte ett ord om mig.
Då frågade jag hur hon tänkt egentligen, som jag också frågat förr men inte fått något svar.
Då sa hon att hon vill starta själv, att det är så svårt att ha ett företag tillsammans med någon men att vi kan samarbeta om jag vill sen när jag har färdigt skolan och så. I mitt chocktillstånd nickade jag och höll med. Satte mig i bilen på hemväg och brast i gråt. Där var mina ideer och planer...
Nu efteråt har vi pratat, jag har förklarat att det känns som att hon tagit mina ideer och förstört min dröm genom att göra den till sin. Hon förstår det inte, utan säger att jag är löjlig som tror att jag har ensamrätt på denna hästras, hon tycker att jag kan köpa såna hästar och börja avla sen när min skola är klar också, och börja med turridning och allt jag velat. Men, det finns verkligen inte plats för två sådana här omkring. Hon har inte menat börja avla i framtiden, men hon tar hem 4 hästar, två ston och två hingstar, och kommer att betäcka båda stona åtminståne en gång. Det är inte att satsa fullt ut på avel, men det är fortfarande avel.
Hon har rätt i att jag inte har någon ensamrätt på de här hästarna, men jag trodde vänskap och respekt för någon annans drömmar hade betydelse också. Klart jag KAN börja med det jag menat, men det är ju ändå inte samma sak! Dessutom finns det inte plats för två med turridning och två med avel av samma ras, även om den ena endast bedriver småskalig avel. Till saken hör också att hon sagt att dessa hästar inte betyder något för henne, att för henne går det precis lika bra att börja med en annan ras som både barn och vuxna kan rida på. Då vi hade den diskussionen var vi sams igen, och jag trodde allt var utrett tills hon ringde och sa att hon ändrat sig "för att säljaren blev så ledsen.."
Fråga gärna om jag varit oklar med något, önskar verkligen någon tar sig tid att läsa egenom detta och helt enkelt säger sin åsikt. Vi verkar båda vara så fast i vår egen värld, jag vill gärna vet hur någon utomstående ser på saken!
// Janina
Jag avslutade min studier till socionom och började en ny linje till djur-, hästskötare istället. Det gjorde jag av den anledningen att jag funderat ut hur det skulle gå att få hästverksamhet att bli lönsam, jag hade tänkt börja med avel, som är det som ligger mig närmast hjärtat, inackodering av hästar och turridning, samt att jag skulle vidareutbilda mig till hippopraktor. Jag skulle alltså ha flera ben att stå på. Detta var något jag verkligen funderat länge på, och alltid velat göra, hade planerat nästan i minsta detalj för att jag ville verkligen detta och ville det skulle GÅ att få det att gå runt som eget företag.
Denna vän, som är min pojkväns brors fru, har också hästar och vi umgicks så gott som varje dag. När jag bytte linje och bestämde mig för detta var det liksom allvar för mig, en satsning att skippa en utbildning med garanterat jobb för att bli djurskötare där det inte finns jobb annat än som egenföretagare här omkring. Jag hade lånat hem bibliotekets alla rasböcker, läst allt jag hittat på nätet om den ras jag ville börja avla på, en ovanlig ras som det finns få av i hela norden. Direkt jag såg rasen blev jag förälskad, visste att det var den jag skulle ha, den liknade den häst jag alltid drömt om, men i miniatyr.. Och så ovanlig och med så många bra kvaliteer. Jag var såld, och bestämde mig redan då. Jag var säker på att det var precis det som var min mening med livet, min framtid.
Vi umgicks mycket, alltid med hästar och jag trodde verkligen att hon var en jag kunde lita på. Därför berättade jag åt henne om mina företagsideér, om den här rasen jag blivit såld på, berättade var det var för en, varifrån den kom och allt jag visste, i tron om att hon gick att lita på och att vi skulle starta upp företaget gemensamt. Före det hade jag inte nämnt om den här rasen för någon annan än min pojkvän, jag vari faktist rädd att någon skulle ta min idé och börja med det innan jag hade möjlighet.
När vi började fundera på att starta gemensamt var hon jätteivrig och ville ofta vi skulle träffas och planera! hon läste om rasen och tyckte oockså den var jättefin och bra och vi bestämde att åtminståne det skulle vara grunden till vårt företag, vi funderade på namn på företaget, plats, vilka marker vi skulle arrendera osv. Hon och hennes familj köpte en tomt och skulle börja med inackodering där, och med ridskoleverksamhet för nybörjare. Vi hade talat om att hon skulle börja själv sålänge jag studerar så skulle jag komma med sen när jag kunde, men att vi ändå skulle starta tillsammans. Så som jag såg det skulle jag i princip arbeta gratis åt henne för att vara en del i verksamheten från början, trots att hon betalat marken och hästarna. Men det jag fick veta då, eller märkte så småningom, var att hon hade tänkt starta det själv..
Allstans var jag såg att hon skrivit om det, allt vad jag hörde hon pratat var det HON som skulle starta eget, HON som berättade om dessa ovanliga hästar, och hon som planerade... trots att det ringde lite klockor i bakhuvudet så fortsatte jag som förr, med att söka hästar på nätet, föröska planera tillsammans med henne och allt precis som förr.. jag märkte att det var något ibland, men ändå ville jag ju inte ge upp det jag bestämt att jag vill göra med mitt liv och verkligen trodde på.
En dag när jag kom till hennes och skulle se bilder på de hästar hon tänkt köpa läste jag även de mejl hon skrivit åt säljaren. Om hennes ide om dessa hästar, om hur Hon ville starta upp, hur Hon skulle göre. Inte ett ord om mig.
Då frågade jag hur hon tänkt egentligen, som jag också frågat förr men inte fått något svar.
Då sa hon att hon vill starta själv, att det är så svårt att ha ett företag tillsammans med någon men att vi kan samarbeta om jag vill sen när jag har färdigt skolan och så. I mitt chocktillstånd nickade jag och höll med. Satte mig i bilen på hemväg och brast i gråt. Där var mina ideer och planer...
Nu efteråt har vi pratat, jag har förklarat att det känns som att hon tagit mina ideer och förstört min dröm genom att göra den till sin. Hon förstår det inte, utan säger att jag är löjlig som tror att jag har ensamrätt på denna hästras, hon tycker att jag kan köpa såna hästar och börja avla sen när min skola är klar också, och börja med turridning och allt jag velat. Men, det finns verkligen inte plats för två sådana här omkring. Hon har inte menat börja avla i framtiden, men hon tar hem 4 hästar, två ston och två hingstar, och kommer att betäcka båda stona åtminståne en gång. Det är inte att satsa fullt ut på avel, men det är fortfarande avel.
Hon har rätt i att jag inte har någon ensamrätt på de här hästarna, men jag trodde vänskap och respekt för någon annans drömmar hade betydelse också. Klart jag KAN börja med det jag menat, men det är ju ändå inte samma sak! Dessutom finns det inte plats för två med turridning och två med avel av samma ras, även om den ena endast bedriver småskalig avel. Till saken hör också att hon sagt att dessa hästar inte betyder något för henne, att för henne går det precis lika bra att börja med en annan ras som både barn och vuxna kan rida på. Då vi hade den diskussionen var vi sams igen, och jag trodde allt var utrett tills hon ringde och sa att hon ändrat sig "för att säljaren blev så ledsen.."
Fråga gärna om jag varit oklar med något, önskar verkligen någon tar sig tid att läsa egenom detta och helt enkelt säger sin åsikt. Vi verkar båda vara så fast i vår egen värld, jag vill gärna vet hur någon utomstående ser på saken!
// Janina
Det känns ganska ruttet faktiskt men man får försöka bita ihop och knipa käft och komma igen när man har möjlighet och dom minst anar det 
