Vad oroar ni er för? Både "verkliga" problem eller hypotetiska problem

Fast vet du, de som lider idag pga klimatförändringarna är fattiga människor som i framtiden kommer att bli klimatflyktingar. Att oroa sig för mänsklighetens framtid är därför något rätt empatiskt tycker jag, eftersom det alltid alltid alltid är fattiga människor utan makt som kommer att bli de första offren. Att resonera som du gör tycker jag känns inte bara förenklat men nästan barnsligt, som nåt sånt där som edgy tonåringar slänger ur sig.

Även om man bortser från det ovanstående: Givetvis är det rimligt att känna med människor som har det svårt. Givetvis är det rimligt att oroa sig för hur världen kommer att se ut för ens barn eller barnbarn.

Fast att oroa sig för mänsklighetens framtid eller ej behöver inte betyda att man inte känner för människor som har det svårt.

Jag förstår inte varför det är så fruktansvärt viktigt att vi människor ska överleva när vi förstör allt i vår väg. Jorden och alla dess andra invånare drabbad av ett sådant fruktansvärt lidande på grund av oss. Mänskligheten är inget jag tycker är speciellt trevligt.

Sen så försöker jag såklart själv leva på ett sätt som sparar på vår jord så mycket som möjligt samt att jag försöker hjälpa människor.

Men just mänskligheten och hur den ska överleva oavsett vad som behöver förstöras förstår jag inte.
 
@Tonto Fast när du pratar om att "mänskligheten inte behöver överleva" för mänskligheten är inget "trevligt" så förenklar du ju något enormt. Detta med att mänskligheten inte ska överleva innebär ju att människan ska dö ut. Hur tänker du dig att det ska ske utan att främst fattiga människor kommer genomgå enormt lidande?

Sen vill jag bara flika in att personen du svarade specifikt skrev att hon oroade sig för hur hennes barns liv kommer att se ut samt klimatet. Så det är ju inte bara nån form av luddig idé om att mänskligheten ska leva vidare utan en ganska rationell oro dels över klimatet dels över hur hennes barns liv kommer att bli.
 
Orolig att förlora sonen. Inte för att det finns några såna indikationer, men rädslan att nåt ska hända honom finns och gnager.
Och så blir ju labben äldre, även om han bara är sju år än.

Är rätt pessimistisk så ska nog inte läsa tråden mer :p.
 
Jag fick brev från mitt försäkringsbolag om den årliga förnyelsen av min hemförsäkring. Utan att titta på mer än försättsbladet får jag för mig att försäkringen ligger kvar på min gamla lägenhet, och att min nuvarande bostadsrätt är oförsäkrad. Fullständig panik! Och som den logiskt sinnade struts jag är, så låter jag det i hopvikta brevet ligga oläst på soffbordet.

Fem dagar av mild-måttlig ångest förflyter. En natt vaknar jag klockan 02.10 med megaångest efter en dröm där huset brunnit ner och jag blivit stående utan försäkring. Att öppna brevet är dock fortfarande för läskigt.

För tio minuter sedan, efter en vecka med katastroftankar, så öppnar jag till slut brevet. Självklart är allt i sin ordning, rätt lägenhet är försäkrad och jag kommer inte ruinera mig själv och hela min familj. Livet som struts har sina nackdelar.
 
Klimatet och mänsklighetens framtid, hela tiden och varje dag. Inte bara på lång sikt utan även tankar om huruvida livet för den närmaste generationen (inkl mitt barn) kommer att vara uthärdligt eller gå helt åt skogen. Det ligger som ett raster över allt, och påverkar mig mycket.

Jag är helt fascinerad över att det inte verkar vara fler som ser detta som en anledning till oro?

Jag förstår verkligen hur du menar och jag tänker också på det flera gånger varje dag. Eller som du skriver, det finns närvarande hela tiden.
Jag kände nog att för mig är de känslorna förknippat med förtvivlan, skräck, uppgivenhet mer än oro. Och kanske skuld framförallt. Skuld för att vi har så hög materiell standard, för att jag gör för lite, för att andra har det så svårt pga vårt välstånd. Kanske måste man försöka fokusera på lite vardaglig oro för att överleva? Jag vet inte.
 
Jag förstår verkligen hur du menar och jag tänker också på det flera gånger varje dag. Eller som du skriver, det finns närvarande hela tiden.
Jag kände nog att för mig är de känslorna förknippat med förtvivlan, skräck, uppgivenhet mer än oro. Och kanske skuld framförallt. Skuld för att vi har så hög materiell standard, för att jag gör för lite, för att andra har det så svårt pga vårt välstånd. Kanske måste man försöka fokusera på lite vardaglig oro för att överleva? Jag vet inte.
Jag oroar mig också för dom sakerna. Och skräms av tanken på hur vi som mänsklighet ska ta hand om varandra. Jag menar, flyktingar är ju inte direkt populära men i och med förändrat klimat kommer det ju utan tvivel bli många flyktingar och var ska alla ta vägen? Kommer dom länder som klarar sig bättre ta emot dom som behöver fly? För mig är det självklart att vi ska hjälpas åt men tittar man på mänsklighetens historia nu och förr så är vi ju inte benägna att vara så öppna som jag skulle önska. Och alla förändringar som behöver göras verkar antingen gå väldigt långsamt eller inte alls. Det där skrämmer mig. Vi kommer ju behöva ändra livsstil helt och jag försöker göra min del men ibland känns det så hopplöst. Och även om vi hjälps åt, hur ska jordens resurser räcka? Mat och vatten och plats att bo på? Kommer vi få fram mat till alla?

Typ som om man pratar politik, jätte många kan inte tänka sig att rösta på miljöpartiet för att dom kanske skulle höja priset på bensin. Men alltså, det där gör mig galen. Förstår ju att det blir svårare för vissa men finns det inget annat i Sveriges politiska värld än invandrare och bensinpriset? Och det är ju ett uppenbart problem som vi måste ta i på något sätt. Vi kan ju inte leva som nu oavsett vad vi vill eller inte och eftersom folk överlag bryr sig mer om pengar är annat så kanske man tyvärr måste få folk att göra "rätt" på det viset eftersom ingen lyssnar om man säger snälla du, kan du tänka dig att köra lite mindre bil. Som sagt, folk på landsbygden behöver bil och t.ex. miljöpartiet vill ju ge glesbygdsinvånare lägre skatt på bensin än andra men ändå blir alla tokiga. Och så i all politik glömmer man bort alla andra åtgärder och problem.

Och vegetarisk mat verkar ändå gå lite framåt men många kan inte tänka sig att leva med mindre kött, det är liksom kött eller fisk vid varje måltid. Skinka på smörgåsen till frukost, korvstroganoff till lunch, smörgås med leverpastej till mellis, tacos med köttfärs till middag osv. och kanske en macka med ost till kvällsmål och om man som jag gör inte letar efter ost utan löpe så har man ju en smörgås med kalvmage i osten (löpe)

Jag kämpar och kämpar för att få upp ögonen på folk om miljön men det känns ofta så här :banghead::banghead::banghead:
 
Jag förstår verkligen hur du menar och jag tänker också på det flera gånger varje dag. Eller som du skriver, det finns närvarande hela tiden.
Jag kände nog att för mig är de känslorna förknippat med förtvivlan, skräck, uppgivenhet mer än oro. Och kanske skuld framförallt. Skuld för att vi har så hög materiell standard, för att jag gör för lite, för att andra har det så svårt pga vårt välstånd. Kanske måste man försöka fokusera på lite vardaglig oro för att överleva? Jag vet inte.

Håller med om att det är mer förtvivlan än oro. Tyvärr.

Ja det avtar lite när jag har mycket praktiskt att ordna med och oroa mig för i vardagen. Så ett sätt att orka är ju att se till att det finns vardagliga problem att älta. Då förtränger jag det enda riktigt stora problemet. Men det kanske är bästa sättet att orka leva på utan att gå under av rädsla?
 
Håller med om att det är mer förtvivlan än oro. Tyvärr.

Ja det avtar lite när jag har mycket praktiskt att ordna med och oroa mig för i vardagen. Så ett sätt att orka är ju att se till att det finns vardagliga problem att älta. Då förtränger jag det enda riktigt stora problemet. Men det kanske är bästa sättet att orka leva på utan att gå under av rädsla?
Så är det nog för många, jag kan också känna så, är så rädd för hur det kommer se ut i världen under min levnadstid. Jag är jätte rädd och skulle man tänka på det hela tiden skulle jag gå under.
 
Jag kämpar och kämpar för att få upp ögonen på folk om miljön men det känns ofta så här :banghead::banghead::banghead:

Ja det som fascinerar mig är att om vi alla svälter och krigar pga att klimatet brutit ihop hjälper det ju inte att man i ett tidigare skede lyckats förhandla ner bensinpriset eller stoppa några vindkraftverk (kanske dåliga liknelser men ändå). Men det verkar vara svårt att se detta samband...
 
Så är det nog för många, jag kan också känna så, är så rädd för hur det kommer se ut i världen under min levnadstid. Jag är jätte rädd och skulle man tänka på det hela tiden skulle jag gå under.

Ju mer jag tänker på det, ju mer prepper blir jag. Till den grad att jag vill få hit vännerna så de är nära den dagen vi behöver dra igång Camp Survival. Jag menar, hur ska jag få hit amerikanerna om de kommersiella flygen har slutat gå, och hur ska jag överleva apokalypsen utan min bodyguard? :cautious::mad::D
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Ju mer jag tänker på det, ju mer prepper blir jag. Till den grad att jag vill få hit vännerna så de är nära den dagen vi behöver dra igång Camp Survival. Jag menar, hur ska jag få hit amerikanerna om de kommersiella flygen har slutat gå, och hur ska jag överleva apokalypsen utan min bodyguard? :cautious::mad::D
Jag samlar också på mig lite saker och ser alltid till att ha vatten i kylskåpet, hinkar att hämta vatten med om det blir fel på vattnet just här och man måste gå och hämta (har hänt och hade bara petflaskor att fylla.

Jag har fullt med näringsdrycker i källaren som jag inte behöver längre så både jag och familjen skulle kunna leva länge på dom och alla torrvaror vi har gemensamt. Jag har alltid två powerbanks laddade ifall att det skulle behövas. Ska ha en ficklampa någonstans som jag nog ska leta upp och massor av värmeljus och stearin ljus ifall det inte tills el. Har också alltid batterier hemma ifall det behövs osv. Inget galet mycket, sådant som dom flesta antagligen har men som man kommer en bit på vägen.

Och jag har tagit ut pengar så jag har kontanter ifall mitt kort slutar fungera eller om jag blir av med det eller banken krånglar.
 
Ju mer jag tänker på det, ju mer prepper blir jag. Till den grad att jag vill få hit vännerna så de är nära den dagen vi behöver dra igång Camp Survival. Jag menar, hur ska jag få hit amerikanerna om de kommersiella flygen har slutat gå, och hur ska jag överleva apokalypsen utan min bodyguard? :cautious::mad::D
De får göra som Greta - segla!
(Seriöst, hur cool är hon inte?! :love:)
 
Hur mycket oroar ni er för er ekonomi? Hur pass vanlig är den oron mån tro? Jag läste att man ska ha 2-3 månadslöner sparade ifall man skulle få sparken eller om oväntade utgifter dyker upp. Tror ni att folk i Sverige har det överlag eller är det kanske så att man bara klarar sig mellan lönetillfällena?

Jag oroade mig massor för ekonomin redan som litet barn för jag visste att vi inte hade mycket pengar och nu så här efter vet jag ju ännu mer när jag pratat med mina föräldrar. En sak som skrämde mig rejält var när vi hade varit på Gotland och mamma kom tillbaka till bilen och försökte säga så vi barn inte hörde (fast jag gjorde det i alla fall ) att vi bara hade 300 kr att leva på i 3 veckor för en familj på 4 personer, då blev jag rädd men jag hade ju inga pengar att skjuta till och underlätta.

Just nu går jag back varje månad och det är skitjobbigt och jag ska lägga upp en ny budget idag för att klara mig just för att pengarna räcke inte riktigt men jag har ett sparkonto med den del pengar men det känns orosamt att ta av det eftersom ifall jag får sjukersättning kommer leva på existensminimum för att jag har lite mer pengar på kontot än man får ha för att få bostadsersättning om jag får sjukersättning, så dom pengarna på kontot ska liksom räcka hela livet och det kommer dom inte göra :cry: Fast det vore ännu värre om jag inte fick sjukersättning alls för det finns liksom inte en chans att jag klarar att jobba och samma med soc, inga pengar på kontot där heller är tillåtet.

Så hur lever ni? På gränsen, helt rätt anpassat till inkomst och liv eller mer än vad ni gör av med?

Just nu behöver jag väl inte tänka så mycket och vända på varje krona (fast det gör jag i alla fall för jag vill helst klara mig på min månadsinkomst( för jag har mycket pengar och visste jag att det räcker ett bra tag även i framtiden och skulle klarar mig bra skulle jag dansa så här:banana:

Att ha gått från fattigdom till det här, jag jobbade ihop till min egna häst, jobbade för att försörja henne, att kunna följa vad jag vill äta utan att bara ta det billigaste. Att inte oroa sig för hur fyra personer ska klara sig tre hundra kr i tre veckor till att nu ha köpt en härlig egen lägenheten där jag och hunden stortrivs och där jag inte vänder och vrider på alla remsor med priset angivet och jag vet att om min hund blir sjuk kan jag ta av dom pengarna till behandling, men jag märker att man blir lite mer blasé och att pengars värde sjunker i ens ögon ändras när det går bättre.

Jag tycker det är skitjobbigt är folk IRL frågar hur mycket pengar jag fick från TryggHansa och hur mycket jag har kvar, kommer med antydningar eller direkta frågor och jag säker hur dom försöker snärja mig genom att fråga hur mycket amortering jag har på min lägenhet utöver inköpspriset och det har jag ju inga. Det är sjukt svårt att hantera och faktiskt ett stort problem som oroar mig. Bara mina föräldrar vet hur mycket jag fick och hatar när folk grillar mig och om dem dessutom säger att jag borde vara nöjd eller fått pengar för lättvindigt medan dom sliter med heltidsjobb.

Men dom verkar inte fatta att sjukdomarna jag har inte är själv valda, jag skulle lätt byta till någon som klarar att plugga och bli vad jag vill men nu ser det ju inte ut så.

Har ni märkt att ni eller andra betraktas olika om dom haft väldigt lite pengar eller större summa?

Skulle ni till viss del kunna släppa på en oro?
 
Senast ändrad:
Hur mycket oroar ni er för er ekonomi? Hur pass vanlig är den oron mån tro? Jag läste att man ska ha 2-3 månadslöner sparade ifall man skulle få sparken eller om oväntade utgifter dyker upp. Tror ni att folk i Sverige har det överlag eller är det kanske så att man bara klarar sig mellan lönetillfällena?

Jag oroade mig massor för ekonomin redan som litet barn för jag visste att vi inte hade mycket pengar och nu så här efter vet jag ju ännu mer när jag pratat med mina föräldrar. En sak som skrämde mig rejält var när vi hade varit på Gotland och mamma kom tillbaka till bilen och försökte säga så vi barn inte hörde (fast jag gjorde det i alla fall ) att vi bara hade 300 kr att leva på i 3 veckor för en familj på 4 personer, då blev jag rädd men jag hade ju inga pengar att skjuta till och underlätta.

Just nu går jag back varje månad och det är skitjobbigt och jag ska lägga upp en ny budget idag för att klara mig just för att pengarna räcke inte riktigt men jag har ett sparkonto med den del pengar men det känns orosamt att ta av det eftersom ifall jag får sjukersättning kommer leva på existensminimum för att jag har lite mer pengar på kontot än man får ha för att få bostadsersättning om jag får sjukersättning, så dom pengarna på kontot ska liksom räcka hela livet och det kommer dom inte göra :cry: Fast det vore ännu värre om jag inte fick sjukersättning alls för det finns liksom inte en chans att jag klarar att jobba och samma med soc, inga pengar på kontot där heller är tillåtet.

Så hur lever ni? På gränsen, helt rätt anpassat till inkomst och liv eller mer än vad ni gör av med?

Just nu behöver jag väl inte tänka så mycket och vända på varje krona (fast det gör jag i alla fall för jag vill helst klara mig på min månadsinkomst( för jag har mycket pengar och visste jag att det räcker ett bra tag även i framtiden och skulle klarar mig bra skulle jag dansa så här:banana:

Att ha gått från fattigdom till det här, jag jobbade ihop till min egna häst, jobbade för att försörja henne, att kunna följa vad jag vill äta utan att bara ta det billigaste. Att inte oroa sig för hur fyra personer ska klara sig tre hundra kr i tre veckor till att nu ha köpt en härlig egen lägenheten där jag och hunden stortrivs och där jag inte vänder och vrider på alla remsor med priset angivet och jag vet att om min hund blir sjuk kan jag ta av dom pengarna till behandling, men jag märker att man blir lite mer blasé och att pengars värde sjunker i ens ögon ändras när det går bättre.

Jag tycker det är skitjobbigt är folk IRL frågar hur mycket pengar jag fick från TryggHansa och hur mycket jag har kvar, kommer med antydningar eller direkta frågor och jag säker hur dom försöker snärja mig genom att fråga hur mycket amortering jag har på min lägenhet utöver inköpspriset och det har jag ju inga. Det är sjukt svårt att hantera och faktiskt ett stort problem som oroar mig. Bara mina föräldrar vet hur mycket jag fick och hatar när folk grillar mig och om dem dessutom säger att jag borde vara nöjd eller fått pengar för lättvindigt medan dom sliter med heltidsjobb.

Men dom verkar inte fatta att sjukdomarna jag har inte är själv valda, jag skulle lätt byta till någon som klarar att plugga och bli vad jag vill men nu ser det ju inte ut så.

Har ni märkt att ni eller andra betraktas olika om dom haft väldigt lite pengar eller större summa?

Skulle ni till viss del kunna släppa på en oro?
Jag går back varje månad, pga att jag också har försäkringspengar. Fick ut en slant från Trygg Hansa men har som resultat blivit av med bostadstillägget, vilket känns helt vansinnigt då det jag fått ersättning för är just att jag aldrig någonsin kommer kunna ha en någorlunda normal inkomst. För mig har det såklart gett fördelar i form av att jag fick möjlighet att ta körkort och skaffa bil, diskmaskin och gymkort, men samtidigt nackdelar i en oro över att få pengarna att räcka. Jag har placerat pengarna i fonder för att försöka dryga ut de men går back varje månad ändå iom att jag är tvungen att ta från de för att betala hyran och de växer inte tillräckligt för att kompensera för det. Skulle vilja köpa en lägenhet jag också men då står jag där och kan inte opereras sen när det är dags för skinnreduktioner istället, och med den låga inkomst man har på garantiersättning så kommer jag aldrig beviljas eller kunna betala tillbaka ett lån för det heller. Så det är till att välja mellan bostadsrätt och leva med en massa besvärligt hängskinn eller opereras och bo kvar i hyresrätt... Så jag väljer skinnreduktionerna och snålar med pengarna så mycket som möjligt för att ha råd när det är dags. Sen är tanken att resa för det som är kvar, får passa på medan jag kan tänker jag, för det finns inte en chans att jag någonsin kommer ha råd att resa sen. Alternativet är att fortsätta snåla och på så vis sponsra FK och det ser jag inte som rimligt. Hade det rört sig om högre summor som kunnat växa nog för att kunna leva på avkastning så visst, absolut, men nu är det ju inte det.

Det är få som känner till att de här pengarna ens existerar (dels för att inte bli rånad eller nåt, dels för att jag har släktingar som inte drar sig för att försöka roffa åt sig allt de kan) så jag stöter inte på så mycket frågor så sett. Däremot kan jag få höra att vadå pank, jag har ju pengar på banken och det har antytts från en anhörig att jag borde dela med mig till henom. Det stör mig något enormt, folk som arbetar och har en mer eller mindre normal inkomst och klarar sig bra sitter alltså och gnäller framför mig över hur panka de är och antyder att jag har råd med ditten och datten när jag de facto får in mindre pengar än jag fick på socialbidrag och trots försäkringspengarna lik förbannat aldrig kommer ha fått in ens en bråkdel av samma summor under min livstid som de får. Att jag därtill arbetar så mycket jag klarar av i daglig verksamhet men ändå inte ens lyckas påverka min budget för att ersättningen är så äckligt låg, det svider och bidrar med än mer oro iom att jag inte ens har möjlighet att påverka min ekonomiska sits.

Släppa oro... Ja, jag släpper oron om jag deppar ihop så jävligt att jag blir i stort sett apatisk, skiter i allt och konstaterar att jag lika gärna kan ligga här och dö typ. Men det känns inte som ett speciellt bra alternativ.
 
Vad oroar jag mig INTE för? :cautious:

Nu har jag inte läst nåt inlägg, inte ens ditt för att vara ärlig för att jag får sån ångest av att se vad andra oroar sig för och börja oroa mig för det jag med... Men, bland annat oroar jag mig för:
* Min kassa ekonomi (det här är såklart starkt kopplat till nästa punkt)
* Framtiden - sjukersättning eller vad som ska hända? Jag vet inte ens hur mitt liv ser ut en månad fram
* Att inte kunna ha hästen kvar
* Att ponnyn ska bli krasslig pga ålder
* Att nån av dem ska skadas
* Att hundarna blir allt äldre och tanken på att de inte kommer finnas för alltid
* Att min mamma ska dö
* Att aldrig "bli vuxen på riktigt" med allt som hör till
* Att vara med om en trafikolycka
* Att köra på ett djur - ibland om jag börjar tänka på det när jag är ute och kör vågar jag nästan inte köra vidare
* Miljön - alltså att det ska bli riktigt, riktigt illa på olika sätt under min livstid
* Att vara med om en ridolycka som gör att jag inte kan eller vågar fortsätta rida
* Mat (jag sammanfattar det bara så, det är massor kring mat som oroar mig)
* Livet - hela grejen med att åldras, livet förändras, förutsättningar blir helt annorlunda. Partner? Barn? Lämna staden, lämna landet, aldrig lämna gatan?
* Döden - just det där med att INGEN faktiskt verkligen VET!

Nu när jag listat några punkter (och jag vet att skulle jag ge mig själv 5 minuter till skulle jag säkert kunna dubbla listan) så inser jag ju att det inte verkar särskilt sunt...
 
Jag kollade upp hur mycket pengar jag skulle få om jag får sjukersättning och det rör sig om ca 6000 kr/månad och det gör att mina sparpengar inte kommer räcka länge till. Tänk vilken lyx om man hade kunnat och klarat att jobba och slippa leva så att man alltid går back, att man kan ha en summa där man istället för att ta av sparpengarna kanske till och med spara istället och att man kan köpa en tröja utan extrem pengaångest.

Nu ska jag försöka leva lite snålare med nytt köpstopp av kläder fram till december och bara lägga pengar på absolut viktiga saker.
 
Mitt mål är att ifall jag får sjukersättning och kan vara hemma så vill jag köpa en valp i vinter, jag åker till Vietnam i december så kanske i januari/februari fast jag vill ha en nu men det känns inte bra att lämna en 4 månaders valp till hundvakter. Har bestämt mig för en svart dvärgpudel som kommer bli ungefär lika stor som min Lilleman här hemma men kanske lite mindre. Hunden jag har nu är inte så jätte förtjust i agility som jag är, åker man och tränar själv kör vi kanske 10-15 minuter och det räcker för honom men alla kurser håller ju på mycket längre. Jag vill även tävla i rallylydnad som med min nuvarande hund. Min älskade vän här hemma var/är suverän på det, vi fick alltid ca 99 av 100 poäng.

Men jag oroar mig för hur det är att ha två hundar. Blir det mycket extra jobb? Hur ska båda känna av min kärlek och jag ge lika mycket uppmärksamhet. Min nuvarande hund är enligt alla som träffat honom den
mest extremt gosigaste hunden, det finns inget stopp i hunden när det gäller gos och att bli klappad eller ligga precis hos mig i soffan, han vill till och med följa med in på toaletten och bli klappad på när jag kissar så jag får helt enkelt säga ifrån om jag vill vara ensam på toaletten. Pappa sa igår att om jag köper en till hund så får jag inte bli besviken om den nya hunden inte alls är som min hund.

Jag är rädd för att min hund ska lära valpen vissa saker jag inte vill, måste den äldre hunden vara helt perfekt om man ska skaffa en ny valp? Tänker att alla hundar måste ha någon sorts beteenden som inte är perfekta? Jag har lyckats träna bort många saker sista månaden så vi har gjort massor av framsteg och självklart jobbar jag vidare.

Och jag är jätte orolig för om jag klarar att träna en valp så den är lika vardagslydig och uppmärksam och så lätt att ha att göra med. Kanske hade jag bara tur med min nuvarande hund? Eller har jag lärt mig så mycket av att ha en äldre hund som jag faktiskt gjort ett bra jobb med och nu har erfarenhet? Vad tycker en äldre hund (han är 9 år nu) om att det kommer en valp hem till oss? Blir hundar ledsna och känner sig bortskuffade från att ha allt fokus och stå i centrum? Kan min hund sluta att vilja gosa med mig och alla han älskar för att istället bara vilja vara med den nya hunden?
 
Jag kollade upp hur mycket pengar jag skulle få om jag får sjukersättning och det rör sig om ca 6000 kr/månad och det gör att mina sparpengar inte kommer räcka länge till. Tänk vilken lyx om man hade kunnat och klarat att jobba och slippa leva så att man alltid går back, att man kan ha en summa där man istället för att ta av sparpengarna kanske till och med spara istället och att man kan köpa en tröja utan extrem pengaångest.

Nu ska jag försöka leva lite snålare med nytt köpstopp av kläder fram till december och bara lägga pengar på absolut viktiga saker.
Nja, lite mer än 6000 borde du få? Jag får typ 7500 kr/månad efter skatt. Det är garantinivå. Nu är jag några år äldre än dig och det ökar väl lite med åldern men det har ju inte gått från 6000 till 7500 på 3 år liksom.

Mitt mål är att ifall jag får sjukersättning och kan vara hemma så vill jag köpa en valp i vinter, jag åker till Vietnam i december så kanske i januari/februari fast jag vill ha en nu men det känns inte bra att lämna en 4 månaders valp till hundvakter. Har bestämt mig för en svart dvärgpudel som kommer bli ungefär lika stor som min Lilleman här hemma men kanske lite mindre. Hunden jag har nu är inte så jätte förtjust i agility som jag är, åker man och tränar själv kör vi kanske 10-15 minuter och det räcker för honom men alla kurser håller ju på mycket längre. Jag vill även tävla i rallylydnad som med min nuvarande hund. Min älskade vän här hemma var/är suverän på det, vi fick alltid ca 99 av 100 poäng.

Men jag oroar mig för hur det är att ha två hundar. Blir det mycket extra jobb? Hur ska båda känna av min kärlek och jag ge lika mycket uppmärksamhet. Min nuvarande hund är enligt alla som träffat honom den
mest extremt gosigaste hunden, det finns inget stopp i hunden när det gäller gos och att bli klappad eller ligga precis hos mig i soffan, han vill till och med följa med in på toaletten och bli klappad på när jag kissar så jag får helt enkelt säga ifrån om jag vill vara ensam på toaletten. Pappa sa igår att om jag köper en till hund så får jag inte bli besviken om den nya hunden inte alls är som min hund.

Jag är rädd för att min hund ska lära valpen vissa saker jag inte vill, måste den äldre hunden vara helt perfekt om man ska skaffa en ny valp? Tänker att alla hundar måste ha någon sorts beteenden som inte är perfekta? Jag har lyckats träna bort många saker sista månaden så vi har gjort massor av framsteg och självklart jobbar jag vidare.

Och jag är jätte orolig för om jag klarar att träna en valp så den är lika vardagslydig och uppmärksam och så lätt att ha att göra med. Kanske hade jag bara tur med min nuvarande hund? Eller har jag lärt mig så mycket av att ha en äldre hund som jag faktiskt gjort ett bra jobb med och nu har erfarenhet? Vad tycker en äldre hund (han är 9 år nu) om att det kommer en valp hem till oss? Blir hundar ledsna och känner sig bortskuffade från att ha allt fokus och stå i centrum? Kan min hund sluta att vilja gosa med mig och alla han älskar för att istället bara vilja vara med den nya hunden?
Jag vet typ noll om hundar så jag ska inte säga så mycket men kan bidra med hur det gått för mamma och syster. Mamma hade en mellanpudel som de tog en kull på och systern fick en av valparna, storpudel. Mellanpudeln är en ouppfostrad jobbig skithög med separationsångest. Storpudeln är en väluppfostrad hund som fungerar bra och är skittrevlig att ha att göra med. Storpudeln har bott med mellanpudeln sina första 8 år i livet och det är ändå som dag och natt.
 
I smyg oroar jag mig för en hel del. Inte så att jag går runt och har ångest över det men ibland kryper sig tanken på och man ryser till lite.

Oroar mig i smyg för att något allvarligt ska hända sambon.
Oroar mig i smyg för att hur det kommer bli den dagen mina föräldrar går bort, eller bli så gamla och senila att de måste in på boende. Det är inte lätt att rodda ett dödsbo/frånflyttning när huset i fråga ligger på andra sidan Europa.
Oroar mig i smyg för att någon ska skicka LS på oss för att vi har hundgårdar (trots att jag vet att de är fullt godkända på alla sätt).
Oroar mig i smyg för att min nästa hund kommer drabbas av något liknande som min förra och dö knall fall utan att man kan göra något.
Oroar mig i smyg för vad våra emotionellt labila grannar ska komma på att bli sura över nästa gång.
Oroar mig i smyg för att göra något allvarligt fel på jobbet som får allvarliga konsekvenser.
Oroar mig i smyg för att sambons mentala hälsa om ytterligare en nära familjemedlem går bort i cancer inom en överskådlig framtid.
Oroar mig i smyg för att göra fel oavsett vad det gäller.
Oroar mig i smyg för att folk ska tycka illa om mig för att jag är den jag är som person.
 
Nja, lite mer än 6000 borde du få? Jag får typ 7500 kr/månad efter skatt. Det är garantinivå. Nu är jag några år äldre än dig och det ökar väl lite med åldern men det har ju inte gått från 6000 till 7500 på 3 år liksom.

Kollade upp det nu direkt och det rör sig om 6862 kr efter skatt.

Kan det vara så att du har jobbat något tidigare för då får man mer? Jag har ju varit sjukskriven sen gymnasiet så får lägsta man kan få
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Två av mina hundar råkade i ett ordentligt slagsmål igårkväll, där jag fick gå in och fysiskt sära på dem (i princip bända upp munnen på...
2
Svar
34
· Visningar
1 577
Senast: starcraft
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 319
Senast: Snurrfian
·
Hundhälsa Hej! Jag har en Bc hane på 2.5år som precis var inne för kontroll av sina tänder. Han har tandsten på typ alla sidotänder, vi snackar...
Svar
2
· Visningar
1 343
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
26 035
Senast: alazzi
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp