Hur mycket oroar ni er för er ekonomi? Hur pass vanlig är den oron mån tro? Jag läste att man ska ha 2-3 månadslöner sparade ifall man skulle få sparken eller om oväntade utgifter dyker upp. Tror ni att folk i Sverige har det överlag eller är det kanske så att man bara klarar sig mellan lönetillfällena?
Jag oroade mig massor för ekonomin redan som litet barn för jag visste att vi inte hade mycket pengar och nu så här efter vet jag ju ännu mer när jag pratat med mina föräldrar. En sak som skrämde mig rejält var när vi hade varit på Gotland och mamma kom tillbaka till bilen och försökte säga så vi barn inte hörde (fast jag gjorde det i alla fall ) att vi bara hade 300 kr att leva på i 3 veckor för en familj på 4 personer, då blev jag rädd men jag hade ju inga pengar att skjuta till och underlätta.
Just nu går jag back varje månad och det är skitjobbigt och jag ska lägga upp en ny budget idag för att klara mig just för att pengarna räcke inte riktigt men jag har ett sparkonto med den del pengar men det känns orosamt att ta av det eftersom ifall jag får sjukersättning kommer leva på existensminimum för att jag har lite mer pengar på kontot än man får ha för att få bostadsersättning om jag får sjukersättning, så dom pengarna på kontot ska liksom räcka hela livet och det kommer dom inte göra
Fast det vore ännu värre om jag inte fick sjukersättning alls för det finns liksom inte en chans att jag klarar att jobba och samma med soc, inga pengar på kontot där heller är tillåtet.
Så hur lever ni? På gränsen, helt rätt anpassat till inkomst och liv eller mer än vad ni gör av med?
Just nu behöver jag väl inte tänka så mycket och vända på varje krona (fast det gör jag i alla fall för jag vill helst klara mig på min månadsinkomst( för jag har mycket pengar och visste jag att det räcker ett bra tag även i framtiden och skulle klarar mig bra skulle jag dansa så här
Att ha gått från fattigdom till det här, jag jobbade ihop till min egna häst, jobbade för att försörja henne, att kunna följa vad jag vill äta utan att bara ta det billigaste. Att inte oroa sig för hur fyra personer ska klara sig tre hundra kr i tre veckor till att nu ha köpt en härlig egen lägenheten där jag och hunden stortrivs och där jag inte vänder och vrider på alla remsor med priset angivet och jag vet att om min hund blir sjuk kan jag ta av dom pengarna till behandling, men jag märker att man blir lite mer blasé och att pengars värde sjunker i ens ögon ändras när det går bättre.
Jag tycker det är skitjobbigt är folk IRL frågar hur mycket pengar jag fick från TryggHansa och hur mycket jag har kvar, kommer med antydningar eller direkta frågor och jag säker hur dom försöker snärja mig genom att fråga hur mycket amortering jag har på min lägenhet utöver inköpspriset och det har jag ju inga. Det är sjukt svårt att hantera och faktiskt ett stort problem som oroar mig. Bara mina föräldrar vet hur mycket jag fick och hatar när folk grillar mig och om dem dessutom säger att jag borde vara nöjd eller fått pengar för lättvindigt medan dom sliter med heltidsjobb.
Men dom verkar inte fatta att sjukdomarna jag har inte är själv valda, jag skulle lätt byta till någon som klarar att plugga och bli vad jag vill men nu ser det ju inte ut så.
Har ni märkt att ni eller andra betraktas olika om dom haft väldigt lite pengar eller större summa?
Skulle ni till viss del kunna släppa på en oro?