Vad oroar ni er för? Både "verkliga" problem eller hypotetiska problem

Jag är alltid orolig för mina barn, att de ska bli utsatta för något eller att jag helt enkelt inte kommer att träffa dem igen om något skulle hända dem eller mig.

Jag är alltid orolig för att jag ska bita av någon tand.

I övrigt är jag nog ganska cyniskt lagd, things happen och troligtvis kan jag inte göra något åt det, det som händer det händer och bara dumt att lägga energi på det i förskott.
 
Mycket.

Mest hälsan för mina djur och folk i min närhet.
Att mamma ska försvinna för oss är en stor sak. Min far och syster mår redan dåligt psykiskt så vet ej hur de skulle hantera det.
Jag och mamma håller ihop familjen och hon ger mig mycket energi, glädje och kärlek.
Vet inte riktigt hur jag skulle rodda allt utan henne.

Min mor är sjuk och har varit det länge ska tilläggas.
 
Det är ju den stöttningen man önskar att alla fick från FK.
Ja det är dom personerna på FK man vill ha.

Jag har haft enorm otur med FK. Min första handläggare vågade inte ens titta på mig för att han var så obekväm med att jag var sjukt anorektisk då så han tittade åt andra hållet hela tiden vilket min kontaktperson på Psyk också kommenterade och bekräftade efter mötet.

Min andra handläggare satt jag i möte med i tre timmar och när vi var klara hade dom stängt och släckt och låst hela kontoret så att det bara var vi kvar och vi fick ta bakvägen ut. Inte för att hon var intresserad av mig utan för att hon ville veta massor av olika saker om ätstörningsbehandlingars för och nackdelar och var man sökte hjälp för att hon själv hade en ätstörning och ville veta för egen del. Inte så professionellt. Mötte henne sen på ätstörningsenheten jag själv gick på...

Min tredje handläggare konstaterade vid första mötet när jag kom hem efter en lång tid på behandlingshem och därmed viktuppgång att jag nu var frisk och skulle börja jobba i och med att jag vägde så mycket (var inte ens normalviktig men det spelade ingen roll). Jag blev arg och vågade mig på att säga att det var pga av sådana som hon som gjorde att man inte vågar släppa ätstörningen och bli friskare fysiskt och våga gå upp i vikt om man inte blir lyssnad på för att man väger mer och att jag ville att hon skulle lyssna på vad jag sa och inte stirra på min kropp eftersom man inte bedömer andra psykiska sjukdomar efter hur en kropp ser ut.

Min nuvarande är liksom sträv och jag är lite rädd för henne. Hon tycker dock också att jag borde ha sjukersättning och hon är snabb på att höra av sig om jag ringt men inte fått tag på henne men där tar väl det positiva slut. Jag antar att jag kanske får en ny handläggare om jag får sjukersättning för jag är så himla trött på att vara beroende av personer som dessa.O_o
 
Nja, det är inte det som spökar nu. Förändring på det viset tycker jag mest är kul (ska bli SÅ kul att få inreda buren tex, så snart jag fixat bättre botten än de som hör till. Och att skruva ihop den! Den är skitjobbig och det är skitkul, som ett 40 kg tungt 3d-pussel :D). Likadant med nya prylar, det är bara positivt för min del, och det känns så bra när jag kan ställa en ny pryl på en plats där den passar. Oron kring buren är mest just det där sociala. Buren är tex gratis om man städar den själv vilket jag sagt att jag gärna gör, men hon har däremot skruvat isär den åt mig och vi har inte direkt diskuterat pris för det, så då nojar jag över om gratisburen verkligen blir gratis samtidigt som det känns så jäkla dumt att fråga. Tar med en slant för skruvandet oavsett men det blir ändå en oro liksom. Och så plus just det sociala spelet väl på plats, om jag säger nånting som kommer ut på fel sätt eller nåt. Ser SÅ fram emot när jag kör igång bilen för att vända hemåt och kan släppa det hela och bara köra.
Åh, jag vet precis vilket timglas du menar, har kikat på det själv också men inte köpt. Bodde du närmare så hade jag glatt räddat dig från det :p
Åh va skönt att du inte är lika knäpp som mig på det planet i alla fall :D Jag får ju liksom panik om jag ska dricka ur ett nytt glas jag köpt för att det inte är som det brukar hemma:banghead:

Ja det är verkligen ett jätte fint timglas och det finns ju i olika färger. Du får flytta hit så kan du få det till väldigt lågt pris bara jag blir av med det... Men jag har bestämt att jag ska ge det en eller två veckor till att vänja mig sen får det åka ner i någon låda och kanske bli en present med tiden.

Vad är det för sorts bur som väger 40 kg :eek: Det måste vara något sorts slott för råttor låter det som :p Och jag håller med om att det är jätte roligt att inreda buren till råttorna, jag hade ett helt träd med grenar dom kunde klättra i, 2 hängmattor, flera våningsplan, rör att springa i, rep, sandlåda, små giftfria växter i jord som dom kunde gräva i fast dock dödade dom växterna i ett nafs för att det var så kul att slita allt i bitar:D. Jag hade en liten badlåda där dom kunde ta sig ett dopp och jag la solroskärnor i botten och dom älskade att leta upp dom och liksom dök under vattnet för att ta upp kärnorna. Kommer inte ihåg allt för det var länge sen men det var några av sakerna och det var så kul att se att dom uppskattade allt:love:
 
Ja det är dom personerna på FK man vill ha.

Jag har haft enorm otur med FK. Min första handläggare vågade inte ens titta på mig för att han var så obekväm med att jag var sjukt anorektisk då så han tittade åt andra hållet hela tiden vilket min kontaktperson på Psyk också kommenterade och bekräftade efter mötet.

Min andra handläggare satt jag i möte med i tre timmar och när vi var klara hade dom stängt och släckt och låst hela kontoret så att det bara var vi kvar och vi fick ta bakvägen ut. Inte för att hon var intresserad av mig utan för att hon ville veta massor av olika saker om ätstörningsbehandlingars för och nackdelar och var man sökte hjälp för att hon själv hade en ätstörning och ville veta för egen del. Inte så professionellt. Mötte henne sen på ätstörningsenheten jag själv gick på...

Min tredje handläggare konstaterade vid första mötet när jag kom hem efter en lång tid på behandlingshem och därmed viktuppgång att jag nu var frisk och skulle börja jobba i och med att jag vägde så mycket (var inte ens normalviktig men det spelade ingen roll). Jag blev arg och vågade mig på att säga att det var pga av sådana som hon som gjorde att man inte vågar släppa ätstörningen och bli friskare fysiskt och våga gå upp i vikt om man inte blir lyssnad på för att man väger mer och att jag ville att hon skulle lyssna på vad jag sa och inte stirra på min kropp eftersom man inte bedömer andra psykiska sjukdomar efter hur en kropp ser ut.

Min nuvarande är liksom sträv och jag är lite rädd för henne. Hon tycker dock också att jag borde ha sjukersättning och hon är snabb på att höra av sig om jag ringt men inte fått tag på henne men där tar väl det positiva slut. Jag antar att jag kanske får en ny handläggare om jag får sjukersättning för jag är så himla trött på att vara beroende av personer som dessa.O_o

Ja du får en ny handläggare då. Sjukersättning sköts av andra än de som sköter sjukpenningen.

Jag sökte först sjukersättning på 75% och fick igenom det utan problem. Ett tag senare sökte jag för de sista 25% också och det gick också smidigt. Har två olika handläggare på dem och ringer den jag får tag i helt enkelt. Har inte behövt ha så mycket med dem att göra sen jag fick sjukersättning på heltid.
 
Jag är alltid orolig för mina barn, att de ska bli utsatta för något eller att jag helt enkelt inte kommer att träffa dem igen om något skulle hända dem eller mig.

Jag är alltid orolig för att jag ska bita av någon tand.

I övrigt är jag nog ganska cyniskt lagd, things happen och troligtvis kan jag inte göra något åt det, det som händer det händer och bara dumt att lägga energi på det i förskott.
Jag förstår att man som förälder oroar sig för barnen, även om jag inte har barn kan jag förstå så gott det går (men inte helt så klart eftersom jag inte har barn). Är barnen vuxna eller yngre?
 
Får nästan förhöjd puls bara av att läsa den här tråden 😳 oroar mig för man och barn, sjukdom och olyckor. Nu har jag dessutom ett barnbarn att oroa mig för! Hundar, och hästar. Kan måla upp scenarion i huvudet och hur jag ska hantera det om nåt händer.
Naturligtvis visar jag inget av detta, andra ser mig nog som en lugn och trygg person. Men jag vill gärna ha ett mess när barnen kört långt och kommer fram, när de reser vill jag höra ifrån dem åtminstone var tredje-fjärde dag.
Klimat, oroligheter, främlingsfientlighet, kvinnofientlighet, allt sånt är också oroligt.
Men som nån skrev ovan, det mesta av det man oroar sig för händer aldrig, och det andra händer ändå, så varför oroa sig i förskott?!
 
Jag oroar mig massor för mina föräldrar och för att vara en dålig dotter och svika dom fast dom alltid hävdar motsatsen och säger att jag ska ta hand om mig själv och att jag perfekt som jag är. Jag klarar knappt att säga ifrån om att träffas ifall det dyker upp något annat som att en kompis vill träffas eller om jag mår dåligt eller är trött. Är så orolig för att svika dom och för att dom ska ta illa vid sig om jag inte vill eller orkar när dom föreslår saker, vi träffas flera dagar i veckan och pratar i telefon varje dag.

Nu har jag dåligt samvete och oroar mig jätte mycket för pappa. Mammas semester är slut så pappa är ledig ensam en vecka och jag tycker bara tanken på att han är ensam är jätte jobbig, som att jag borde vara där och träffa honom och tanken på att han är ensam är jätte jobbig. Men sen tänker jag efter och då vet jag ju logiskt att han kanske tycker det är skönt ändå och att han har massor att göra, spela golf, ta hand om farfar, träna, ta det lugnt och mamma kommer ju hem på eftermiddagen så han är ju inte ensam på heltid, men jag oroar mig för att jag måste ta hand om honom så han inte lider och mår dåligt och känner sig ensam.

Skitjobbigt verkligen.
 
Jag oroar mig här och nu. När det är överväldigande eller inom rimlig framtid. Ibland så funderar jag lite framåt nu när hästen och hunden börjar bli till åren.

Just nu har jag ett jäkla schjå att oroa mig för mitt körkort då senaste intyget tydligen inte var riktigt okejså har fått boka nya läkartider för att få rätt intyg. Det stressar mig och gör mig orolig.

Allt löser sig på något sätt.
 
Önskar verkligen att jag kunde oroa mig när det liksom är där och då, inte börja oroa mig för saker ett år i förväg. Vi bestämde i december förra året att vi ska till Vietnam nu i december. Jag längtar ihjäl mig och det är en riktigt drömresa för mig. Men ändå började jag oroa mig för massor av saker redan i december, ett helt år i förväg, blir tokig på mig själv :banghead:
 
Klimatet och mänsklighetens framtid, hela tiden och varje dag. Inte bara på lång sikt utan även tankar om huruvida livet för den närmaste generationen (inkl mitt barn) kommer att vara uthärdligt eller gå helt åt skogen. Det ligger som ett raster över allt, och påverkar mig mycket.

Jag är helt fascinerad över att det inte verkar vara fler som ser detta som en anledning till oro?
 
Åh va skönt att du inte är lika knäpp som mig på det planet i alla fall :D Jag får ju liksom panik om jag ska dricka ur ett nytt glas jag köpt för att det inte är som det brukar hemma:banghead:

Ja det är verkligen ett jätte fint timglas och det finns ju i olika färger. Du får flytta hit så kan du få det till väldigt lågt pris bara jag blir av med det... Men jag har bestämt att jag ska ge det en eller två veckor till att vänja mig sen får det åka ner i någon låda och kanske bli en present med tiden.

Vad är det för sorts bur som väger 40 kg :eek: Det måste vara något sorts slott för råttor låter det som :p Och jag håller med om att det är jätte roligt att inreda buren till råttorna, jag hade ett helt träd med grenar dom kunde klättra i, 2 hängmattor, flera våningsplan, rör att springa i, rep, sandlåda, små giftfria växter i jord som dom kunde gräva i fast dock dödade dom växterna i ett nafs för att det var så kul att slita allt i bitar:D. Jag hade en liten badlåda där dom kunde ta sig ett dopp och jag la solroskärnor i botten och dom älskade att leta upp dom och liksom dök under vattnet för att ta upp kärnorna. Kommer inte ihåg allt för det var länge sen men det var några av sakerna och det var så kul att se att dom uppskattade allt:love:
Finns en bra lösning på glasproblemet - man skiter i att dricka ur glas :D Dricker jag ur glas så skiter jag i att dricka, för dels skjuter jag upp att gå ut i köket, och dels vill jag inte ha ett glas stående vid mig för att det alltid är nåt jäkla pälsstrå som hamnar i det, och så är vattnet i kranen inte tillräckligt kallt och jag skjuter alltid upp att fylla på tillbringaren i kylen så det blir inte gjort. Jag har vattenflaskor i kylen istället så mina glas används typ bara till tandborstning :p

En sån här :D Hade en förr och konstaterade att aldrig igen! Bottenlådorna täcker liksom inte ens ordentligt och jag kommer aldrig spendera såna summor på en bur som jag måste fixa egen botten till för att inte allt strö ska ligga på golvet. Men nu skänkes den (vilket bekräftats så den oron är borta :banana: ) så jag behöver bara betala soppan för att köra till och från Mora, då blir det mer görbart att fixa botten själv. Jag har pga en plastgnagare fått skaffa en högsmal voljär med plåtbotten men tycker att ytan är för liten, så det blir bättre såhär :)

Som @snorp redan sagt får man ny handläggare vid sjukersättning ja. Personligen kan jag konstatera att det är SÅ skönt med sjukersättning - FK är inte lika på längre. Jag hör inte av de annat än för utbetalningsbesked själv, och jag blir 33 nu så jag har ju haft det ett tag. Man kan ju tycka att de ska vara på med rehabåtgärder ändå såklart men för min del har det alltid fungerat bättre när jag blivit lämnad ifred.
Tydligen ska de följa upp var tredje år så kanske hör jag något snart, det vete fasen. Men jag är beviljad sjukersättning till min 65-årsdag iaf och går för första gången inte runt med en konstant oro över den biten. Ja förutom vid valtider då, då kommer oron över utförsäkring, men annars är det lugnt och det har gett så mycket bättre förutsättningar att bli bättre än jag hade innan.

Klimatet och mänsklighetens framtid, hela tiden och varje dag. Inte bara på lång sikt utan även tankar om huruvida livet för den närmaste generationen (inkl mitt barn) kommer att vara uthärdligt eller gå helt åt skogen. Det ligger som ett raster över allt, och påverkar mig mycket.

Jag är helt fascinerad över att det inte verkar vara fler som ser detta som en anledning till oro?
Det är klart att det är en anledning till oro det också. Däremot är det nog lätt att man skjuter det ifrån sig. Det är för långt ifrån vardagen på ett vis.
Jag är inte ett dugg orolig för det själv, troligtvis just för att det ligger för långt från min vardag. Hade jag bott i en katastrofzon så hade det kanske varit annorlunda.
 
Klimatet och mänsklighetens framtid, hela tiden och varje dag. Inte bara på lång sikt utan även tankar om huruvida livet för den närmaste generationen (inkl mitt barn) kommer att vara uthärdligt eller gå helt åt skogen. Det ligger som ett raster över allt, och påverkar mig mycket.

Jag är helt fascinerad över att det inte verkar vara fler som ser detta som en anledning till oro?

Har aldrig förstått varför man oroar sig för mänsklighetens framtid. Vi beter oss som parasiter på den här jorden, så det bästa vore väl om människor försvann ifrån jordens yta i framtiden.
 
Har aldrig förstått varför man oroar sig för mänsklighetens framtid. Vi beter oss som parasiter på den här jorden, så det bästa vore väl om människor försvann ifrån jordens yta i framtiden.

Men med det perspektivet är väl de flesta saker onödiga att oroa sig för? Varför oroa sig för sjukdom om det ändå vore bättre om vi dog?

Jag kan iofs hålla med dig på ett principiellt plan, men när det gäller mitt barns framtid har jag svårt att inta den positionen.
 
Har aldrig förstått varför man oroar sig för mänsklighetens framtid. Vi beter oss som parasiter på den här jorden, så det bästa vore väl om människor försvann ifrån jordens yta i framtiden.
Fast vet du, de som lider idag pga klimatförändringarna är fattiga människor som i framtiden kommer att bli klimatflyktingar. Att oroa sig för mänsklighetens framtid är därför något rätt empatiskt tycker jag, eftersom det alltid alltid alltid är fattiga människor utan makt som kommer att bli de första offren. Att resonera som du gör tycker jag känns inte bara förenklat men nästan barnsligt, som nåt sånt där som edgy tonåringar slänger ur sig.

Även om man bortser från det ovanstående: Givetvis är det rimligt att känna med människor som har det svårt. Givetvis är det rimligt att oroa sig för hur världen kommer att se ut för ens barn eller barnbarn.
 
Jag förstår att man som förälder oroar sig för barnen, även om jag inte har barn kan jag förstå så gott det går (men inte helt så klart eftersom jag inte har barn). Är barnen vuxna eller yngre?
Mina barn är unga vuxna, och de bor på annan ort resp i annat land. När barnen växer upp är det en slags oro, när de går in i vuxenlivet en helt annan och mer en hjälplös oro. Jag är framförallt rädd för att de ska utsättas för något av andra människor. Som förälder har man ett jobb - att förbereda barnen på resten av deras liv. Och så som världen ser ut idag så ser jag att utsatthet som det överskuggande hotet för deras framtid, inget annat.
 
Jag har oroat mig för en miljon olika saker. Ekonomin, hälsan, fysiken, vad jag ska göra på semestern, hundarna, vad jag inte ska göra på semestern, kärlek eller stundtals brist på densamma, ekonomin igen. Jag har oroat mig för allt tills det blev problem. Jag kunde inte sova eftersom jag oroade mig för allt det ovanstående. Så jag har fått jobba hårt med mig själv för att komma över det här. Jag lever idag efter teorin att det kommer att bli som det blir. Jag kommer nog att fortsätta att vara frisk. Eller inte. Det blir som det blir och jag får ta bekymren allt eftersom de blir verkliga. Sen är det inte alltid lätt att leva som jag lär. Jag är rätt ny på jobbet och jag slås dagligen av oro kring vad mina nya kolleger tycker om mig. Så då får jag sätta mig ner, ta ett par djupa andetag och tänka att de förmodligen tycker att jag är ok. Eller inte. Och då får det vara som det är.
 
Jag oroar mig inte så mycket längre, orkar inte. Men mitt största stressmoment just nu är hur vi ska hinna sälja vår lägenhet innan tillträde på vårat nyinköpta hus.

Sen har jag en ologisk oro för att drabbas av tandlossning.
 
Jag oroar mig inte så mycket längre, orkar inte. Men mitt största stressmoment just nu är hur vi ska hinna sälja vår lägenhet innan tillträde på vårat nyinköpta hus.

Sen har jag en ologisk oro för att drabbas av tandlossning.
Just tänderna har varit ett enormt problem, jag fick massor av problem med dom, all emalj slipades bort så jag åt direkt på tanden utan emaljen som skiljelinje och jag kunde inte äta knäckebröd eller borsta tänderna, tugga ett tuggummi eller äta ett äpple utan extrem smärta och tänderna såg hemska ut, inte mycket kvar av dom.

Jag hade drömt mardrömmar i åratal om att mina tänder skulle bli dåliga och så blev det värre än jag trodde. I över ett års tid var jag hos tandläkaren varje eller varannan vecka i 2 timmar och dom fick fixa alla tänder. Vi fick också operera bort visdomständerna. Så nu har jag bara 4 tänder kvar som är mina egna. Men det jag inte trodde skulle gå att fixa gick, dom kan mycket nu för tiden så där kan du släppa lite på den oron, om du går regelbundet kommer dom se minsta lilla tecken på tandlossning innan det blir något av det.

Nu kan jag äta som alla andra, borsta tänderna, tugga och inte leva på 6 panodil zapp varje dag. Lagade lite hål också så nu är min tandläkarskräck nästan borta, skulle vara jobbigt med ett litet hål mellan tandkött och porslinsemaljen för det är svårt att fixa men jag är noga med tandhygienen nu. Dom långa sessionerna med slipning av tänderna som tog 2 timmar per gång gjorde att när jag fick operera bort mina 3 visdomständer så kände jag inget, jag förstod inte att dom var färdiga när dom bad mig sitta upp utan jag tänkte att dom ville komma åt i en annan vinkel, blev helt paff över hur snabbt det gick och att det kändes nada,

Min behandling gick på en hel del över 200 000 kr men eftersom jag har LSS så behövde jag inte betala något! Så efter åratals av oro för tänderna finns en liten bit kvar men mest att jag kan få dåligt samvete om jag glömmer mellanrumstandborstarna.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Två av mina hundar råkade i ett ordentligt slagsmål igårkväll, där jag fick gå in och fysiskt sära på dem (i princip bända upp munnen på...
2
Svar
34
· Visningar
1 577
Senast: starcraft
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 319
Senast: Snurrfian
·
Hundhälsa Hej! Jag har en Bc hane på 2.5år som precis var inne för kontroll av sina tänder. Han har tandsten på typ alla sidotänder, vi snackar...
Svar
2
· Visningar
1 343
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
26 035
Senast: alazzi
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp