Vad oroar ni er för? Både "verkliga" problem eller hypotetiska problem

[Voeux]

Jag oroar mig för min ekonomi, ständigt, trots att jag inte behöver. Samt för att krocka.

 

[Gnist]

När jag läser den här tråden så önskar jag att jag kunde dela upp den delen av min personlighet och portionera ut min genomgående obryddhet till de som inte har den personligheten.

Jag oroar mig alltså aldrig för teoretiska saker och ting, jag oroar mig knappt ens för saker som pågår och där många nog skulle vara oroliga. Jag är mer sån att jag lever här och nu och om/när något händer så tar jag tag i det där och då..

Som plågan, jag tänker mig att de lär ju inte hitta nån direkt orsak till den och Om de mot förmodan gör det, så tacklar jag det där och då, när jag vet vad jag står inför. Att en läkare säger att det syntes något som kanske kan vara något i högra hjärnhalvan på ct'n oroar mig inte.
Det är inget jag funderar på eller tänker ut skräckscenarion kring. När mr är gjort så vet jag sen om där finns något eller inte och den dagen så tar jag det från där, helt oavsett vad resultatet blir.

 

[Bison]

Jag är inte orolig överlag, saker brukar lösa sig.
Men jag oroar mig för hunden, han är snart 12 år och börjar bli gammal även om det inte alls märks. Jag oroar mig för hur livet kommer bli utan honom och hur jag kommer må den dagen han inte finns längre.

 

[nightcrawler]

Jag oroar mej för hunden som är 13,5 år nu. Kollar alltid när hon sover så hon inte har slutat andas. Hon är pigg och mår bra men 13,5 på en hund är ändå ganska mycket.

Jag oroar mej för min gamla häst som är 27. Heltidspensionär efter en obehaglig incident förra hösten. Hon mår bra men har lite svårt att hålla hullet vintertid. Inte lätt att stoppa i en häst en massa hö som hon inte vill ha. Bara kraftfoder som duger. Varje gång hon inte kommer i hagen vid insläpp och jag inte ser henne så blir jag rädd att hon ligger död.

Jag oroar mej för min ekonomi och vad jag ska göra om pappa dör. Alltså jag är inte beroende av honom men vi står varandra nära. Mina syskon har egna familjer och jag har ingen alls. På ett sätt rädd för att bli själv men ändå inte. Jag trivs med att vara själv men det är nått helt annat när det verkligen inte finns nån kvar.
Sen är jag rädd för att bli sjuk i depression igen. Varje gång jag hamnar i en period med ångest så blir jag rädd att det inte går över. Depressionen och ångesten tog nästan livet av mej förra gången. Nu kan jag hantera min ångest och jag har strategier för att ta mej igenom men rädslan kommer alltid att vara kvar. Alla mina diagnoser har förstört mitt liv

 

[gul_zebra]

Jag ska åka iväg och hämta hem en bur... Så givetvis kommer oron nu, kring att det kanske blivit en missuppfattning eller jag kanske råkar säga något dumt eller vad som helst så jag mår fysiskt illa över det. Bah! Dessutom glömde jag räkna med förnyelse av gymkortet i min budget så nu oroar jag mig över det, trots att gymkortet betalas ur sparkontot så jag inte ens behöver tänka på det egentligen. Det är så jävla orimligt.
Jag märker dock tydligt att det här eskalerar i samband med depression och pms... Vilket är precis vad jag har nu. Jag är orolig även till vardags men inte alls i samma omfattning som nu. Mår jag bra så blir jag orolig/nervös över burhämtningen men rycker på axlarna över gymkortet, liksom.

Vet du vad tanten sa i förrgår? Hon frågade efter vilka intressen jag har och jag sa min hund och att fotografera. Då tyckte hon att jag ju visst kunde jobba, jag skulle ju bli fotograf tyckte hon. Fick tydligt förklara att jag bara hållt på med det några månader, att jag är nybörjare, att det bara är ett intresse och att det i princip är omöjligt att få jobb som det även om man är ett proffs vilket jag långt ifrån är. Hur tusan tänker dom? Ska man inte ens kunna ha ett intresse för att inte anses ha nedsatt arbetsförmåga? Och ditt exempel är ju också helt galen, det är som att man inte ska kunna handla, duscha eller träffa en kompis. Vill dom att vi ska vara helt isolerade och inte klara något? Då finns det ju bara ersättning för dom som bor på ålderdomshem eller liknande

Åh men gud! Folk som vill att man ska jobba som fotograf fascinerar mig så jäkla mycket. Vad tror de, att det finns en massa anställningar som fotograf? Den stora majoriteten frilansar ju. Personligen skulle jag gärna, om jag vore skillad nog, arbeta som naturfotograf men frilansandet skulle ta kål på mig innan jag ens börjat. Det om något skulle innebära en ångest djup som Marianergraven.
Men det är klart... Vi skulle säkert passa jättebra som skolfotografer bägge två

 

[Enya]

Jag ser mig inte som en person som oroar mig särskilt mycket i grunden. Jag har däremot perioder då jag mår sämre och då jag börjar oroa mig för saker. Det har varit en sådan period ett tag nu.

Jag oroar mig inte för att mina barn eller min nära familj eller vänner ska dö, döden är oundviklig och har varit väldigt närvarande för mig, vilket ju borde ha gjort mig jätteorolig kanske? De enda gångerna jag oroar mig för sådant är när jag vet att barnen är på väg hem, går eller på cykel och så hör jag en ambulans.

Jag oroar mig för mellanbarnet som har en tuff tonårstid, mitt i tonårsbubblan just nu. Sumpat gymnasievalet just för att "skolan är tråkig", trots att han är en begåvad kille och skulle kunna skrapa ihop bra betyg. Nu blir det att plugga upp betygen ett år och sedan söka igen, trist för en kille som är skoltrött.

Jag oroar mig för min hund eftersom min andra hund dog nyligen. Jag hade bestämt mig för att inte oroa mig för valpen, men så dog hon och nu med nya hunden känns det som om det är oundvikligt att låta bli att oroa mig för henne hela tiden.

Jag oroar mig annars för mina ögon, vad som är fel och varför ingen vet det. Hur ser min framtid ut liksom. Om man kommer på vad som är fel kanske man kan behandla det eller så vet man om det blir sämre eller bättre eller inte förändras, och det påverkar ju mitt liv. Tex det här med att jobba. Jag vill jobba, kan inte leva ett liv utan att jobba! Mina ögon påverkar i allra högsta grad min framtid! Utan min syn har jag inget liv helt enkelt.

Jag oroar mig för om jag är tillräckligt bra på nya jobbet. Om jag får vara kvar efter provanställningen. Om jag gör allt rätt eller om jag gör fel som jag inte vet om. Om jag är tillräckligt snabb för dem. Jag tycker att jag är långsam, jag hatar det, försöker och försöker att vara snabbare. Jag har sjukersättning halvtid, det finns en anledning till det. eller flera anledningar ju, men det gör mig samtidigt så oerhört arg och frustrerande att jag inte klarar av att vara lika bra som andra när jag försöker och försöker mitt bästa. Det enda jag lyckas med är att må dåligt själv och den senaste tiden har hjärnan ballat ur fullständigt redan efter tre timmar istället för fyra som förut.

Detta oroar mig just nu.

 

[Qelina]

Jag ska åka iväg och hämta hem en bur... Så givetvis kommer oron nu, kring att det kanske blivit en missuppfattning eller jag kanske råkar säga något dumt eller vad som helst så jag mår fysiskt illa över det. Bah! Dessutom glömde jag räkna med förnyelse av gymkortet i min budget så nu oroar jag mig över det, trots att gymkortet betalas ur sparkontot så jag inte ens behöver tänka på det egentligen. Det är så jävla orimligt.
Jag märker dock tydligt att det här eskalerar i samband med depression och pms... Vilket är precis vad jag har nu. Jag är orolig även till vardags men inte alls i samma omfattning som nu. Mår jag bra så blir jag orolig/nervös över burhämtningen men rycker på axlarna över gymkortet, liksom.


Åh men gud! Folk som vill att man ska jobba som fotograf fascinerar mig så jäkla mycket. Vad tror de, att det finns en massa anställningar som fotograf? Den stora majoriteten frilansar ju. Personligen skulle jag gärna, om jag vore skillad nog, arbeta som naturfotograf men frilansandet skulle ta kål på mig innan jag ens börjat. Det om något skulle innebära en ångest djup som Marianergraven.
Men det är klart... Vi skulle säkert passa jättebra som skolfotografer bägge två

Ja men precis, tror hon att det svämmar över av fotograf jobb? Och det är ju fortfarande ett jobb= jag kan INTE jobba, har inte ork eller möjlighet mentalt att hantera det när jag inte får ihop vardagen vilket gör mig utmattad fysiskt men också kanske ännu mer mentalt och blir till en ond spiral då jag kraschar. Jag menar, när jag gick fotokursen som vår region (fd landstinget ) anordnar så höll varje tillfälle på i 2,5 timme, jag gick hem efter en eller en och en halv timme för att jag var så utmattad och då hade jag ändå pressat mig för mycket och inte kunnat vara närvarande rent mentalt redan innan jag gick hem.

Angående frilans så har jag läst journalistik och det går ju knappt att leva på, man måste i princip alltid vara frilans och jag skulle aldrig kunna ha det så att jag en månad tjänade 0 kr och en annan 30 000 kr, att alltid behöva sälja in sig själv och mina tjänster. Jag gillar att skriva och utbildningen var jätte bra men jag orkade kanske inte som jag ville så nu skriver jag bara i min dagbok om mina tankar och känslor och någon gång per år kanske en novell. Sa jag det till FK skulle väl dom säga att kan jag skriva en novell om året så kan jag ju leva på att vara författare...

Hehe, vi får väl starta en egen firma och fixa så vi slipper frilansa, jag fotar helst blommor och så kan du ta ungarna. Och så kan vi göra eget schema och jobba en och en halv timme i månaden eller så

 

[Qelina]

Tänk så olika det kan vara. Jag har sjukersättning och FK uppmuntrar att jag har hundar och är aktiv i brukshundsklubben. Alla jag varit i kontakt med på FK har påpekat att de vill att man ska vara aktiv och inte bara ligga i soffan och glo i taket.

Ja det borde ju vara så att trots att man är sjukskriven eller har sjukersättning så ska man försöka leva så bra man bara kan och ta hand om sig själv, lägger man sig bara platt och ger upp blir man ju sjukare för varje dag. Jag hoppas att den personen som tar beslutet kommer att ha förståelse för att jag har två intressen.

 

[Migo]

Ge mig ett ämne och tio minuter så lyckas jag oroa mig för precis vad som helst. Beroende på vart i hormoncykeln jag är så vill jag lägga mig och dö, jobba som yrkesmördare eller bara dra för alla gardiner och krama hundar...

 

[gul_zebra]

Ja men precis, tror hon att det svämmar över av fotograf jobb? Och det är ju fortfarande ett jobb= jag kan INTE jobba, har inte ork eller möjlighet mentalt att hantera det när jag inte får ihop vardagen vilket gör mig utmattad fysiskt men också kanske ännu mer mentalt och blir till en ond spiral då jag kraschar. Jag menar, när jag gick fotokursen som vår region (fd landstinget ) anordnar så höll varje tillfälle på i 2,5 timme, jag gick hem efter en eller en och en halv timme för att jag var så utmattad och då hade jag ändå pressat mig för mycket och inte kunnat vara närvarande rent mentalt redan innan jag gick hem.

Angående frilans så har jag läst journalistik och det går ju knappt att leva på, man måste i princip alltid vara frilans och jag skulle aldrig kunna ha det så att jag en månad tjänade 0 kr och en annan 30 000 kr, att alltid behöva sälja in sig själv och mina tjänster. Jag gillar att skriva och utbildningen var jätte bra men jag orkade kanske inte som jag ville så nu skriver jag bara i min dagbok om mina tankar och känslor och någon gång per år kanske en novell. Sa jag det till FK skulle väl dom säga att kan jag skriva en novell om året så kan jag ju leva på att vara författare...

Hehe, vi får väl starta en egen firma och fixa så vi slipper frilansa, jag fotar helst blommor och så kan du ta ungarna. Och så kan vi göra eget schema och jobba en och en halv timme i månaden eller så

Ha! Jag tar ungarna en gång, sen blir jag sjukskriven i 2 år för utmattning

 

[Qelina]

Jag ska åka iväg och hämta hem en bur... Så givetvis kommer oron nu, kring att det kanske blivit en missuppfattning eller jag kanske råkar säga något dumt eller vad som helst så jag mår fysiskt illa över det. Bah! Dessutom glömde jag räkna med förnyelse av gymkortet i min budget så nu oroar jag mig över det, trots att gymkortet betalas ur sparkontot så jag inte ens behöver tänka på det egentligen. Det är så jävla orimligt.
Jag märker dock tydligt att det här eskalerar i samband med depression och pms... Vilket är precis vad jag har nu. Jag är orolig även till vardags men inte alls i samma omfattning som nu. Mår jag bra så blir jag orolig/nervös över burhämtningen men rycker på axlarna över gymkortet, liksom.


Åh men gud! Folk som vill att man ska jobba som fotograf fascinerar mig så jäkla mycket. Vad tror de, att det finns en massa anställningar som fotograf? Den stora majoriteten frilansar ju. Personligen skulle jag gärna, om jag vore skillad nog, arbeta som naturfotograf men frilansandet skulle ta kål på mig innan jag ens börjat. Det om något skulle innebära en ångest djup som Marianergraven.
Men det är klart... Vi skulle säkert passa jättebra som skolfotografer bägge två

Men du, en tanke. Du har ju också asperger och det där du skriver känner jag verkligen igen mig i. För min del handlar det i sådana situationer om att det blir en förändring. Först ska man ta ett beslut och om man har lite dåligt självförtroende tänker i alla fall jag som så att jag alltid väljer fel, att jag är värdelös och att alla andra skulle kunna hantera det bättre.

Sen är det faktiskt en förändring, bara det att ha något nytt hemma ger mig massor av ångest för att allt inte är som vanligt. T.ex. hittade jag ett timglas på indiska som jag tyckte var fint och jo det är det men jag får panik att jag har det här hemma och att jag inte kan lämna tillbaka det så nu sprider det där timglaset ångest överallt. Har provat att placera det på olika ställen för att se om jag kan vänja mig men det går inte.

Så klanka inte ner på dig själv för oron kring buren, det är nog ett vanligt problem för personer med AST.

 

[nightcrawler]

Tänk så olika det kan vara. Jag har sjukersättning och FK uppmuntrar att jag har hundar och är aktiv i brukshundsklubben. Alla jag varit i kontakt med på FK har påpekat att de vill att man ska vara aktiv och inte bara ligga i soffan och glo i taket.

Har vi haft kontakt med samma personer tro? FK har alltid uppmuntrat hästarna och ridningen. Dom har mer eller mindre sa att jag inte fick sluta.

 

[piggelin]

Oroar mig ofta för att inte vara nog bra på jobbet. Det gäller egentligen det mesta, att inget ska vara bra nog.

Samma här...

 

[Snowball]

Det är jätteläskigt med alla hästar som dött av åskan. De som dog i Uppsala stod inne och stallet brann ner, de som dog i Rånäs var i hagen. Det finns alltså inget facit på vad som är bäst.

Åsknedslag oroar mig jättemycket just nu eftersom det nyligen slog ner här. Just den natten var dessutom mina hästar i hagen utan ligghall

 

[vallhund]

Har vi haft kontakt med samma personer tro? FK har alltid uppmuntrat hästarna och ridningen. Dom har mer eller mindre sa att jag inte fick sluta.

Många av oss har överlevt tack vare FK, tyvärr säljer det inte lösnummer.

 

[nightcrawler]

Många av oss har överlevt tack vare FK, tyvärr säljer det inte lösnummer.

Jag brukar säga att jag har haft tur med dom när man ser vilket helvete dom ställer till det för en del.

 

[pretsco]

Är superorolig för hur det ska gå till med visning och besiktning av lägenheten jag bor i när jag flyttar härifrån. Det är mycket som blivit mer slitet än "normalt slitage" tror jag. Har bott här i åtta år med tre katter och en hund, som förstört en del genom åren. Ligger superofta och är orolig över detta.

Och jag har inga planer på att flytta förrän om typ tre år.
Så det är ju extremt onödigt att oroa sig över allt sånt nu.

 

[snorp]

Har vi haft kontakt med samma personer tro? FK har alltid uppmuntrat hästarna och ridningen. Dom har mer eller mindre sa att jag inte fick sluta.

Det är ju den stöttningen man önskar att alla fick från FK.

 

[gul_zebra]

Men du, en tanke. Du har ju också asperger och det där du skriver känner jag verkligen igen mig i. För min del handlar det i sådana situationer om att det blir en förändring. Först ska man ta ett beslut och om man har lite dåligt självförtroende tänker i alla fall jag som så att jag alltid väljer fel, att jag är värdelös och att alla andra skulle kunna hantera det bättre.

Sen är det faktiskt en förändring, bara det att ha något nytt hemma ger mig massor av ångest för att allt inte är som vanligt. T.ex. hittade jag ett timglas på indiska som jag tyckte var fint och jo det är det men jag får panik att jag har det här hemma och att jag inte kan lämna tillbaka det så nu sprider det där timglaset ångest överallt. Har provat att placera det på olika ställen för att se om jag kan vänja mig men det går inte.

Så klanka inte ner på dig själv för oron kring buren, det är nog ett vanligt problem för personer med AST.

Nja, det är inte det som spökar nu. Förändring på det viset tycker jag mest är kul (ska bli SÅ kul att få inreda buren tex, så snart jag fixat bättre botten än de som hör till. Och att skruva ihop den! Den är skitjobbig och det är skitkul, som ett 40 kg tungt 3d-pussel ). Likadant med nya prylar, det är bara positivt för min del, och det känns så bra när jag kan ställa en ny pryl på en plats där den passar. Oron kring buren är mest just det där sociala. Buren är tex gratis om man städar den själv vilket jag sagt att jag gärna gör, men hon har däremot skruvat isär den åt mig och vi har inte direkt diskuterat pris för det, så då nojar jag över om gratisburen verkligen blir gratis samtidigt som det känns så jäkla dumt att fråga. Tar med en slant för skruvandet oavsett men det blir ändå en oro liksom. Och så plus just det sociala spelet väl på plats, om jag säger nånting som kommer ut på fel sätt eller nåt. Ser SÅ fram emot när jag kör igång bilen för att vända hemåt och kan släppa det hela och bara köra.
Åh, jag vet precis vilket timglas du menar, har kikat på det själv också men inte köpt. Bodde du närmare så hade jag glatt räddat dig från det

 

[nightcrawler]

Det är ju den stöttningen man önskar att alla fick från FK.

Ja verkligen