Vad oroar ni er för? Både "verkliga" problem eller hypotetiska problem

[em-pirre]

Är jag börjar oroa mig för helt galna händelsekedjor så har jag för mycket stress i livet.

Men i normala fall oroar jag mig för att Hundarna ska skada sig.

 

[Mineur]

Sådär "till vardags" oroar jag mig mest för vad folk ska tycka och tänka om mig, men jag jobbar på att lära mig att strunta i det.

Sedan oroar jag mig med jämna mellanrum för hur det ska bli när mina föräldrar blir gamla (jag har de senaste åren indirekt upplevt hur tufft det kan vara, med mina mor & far-föräldrar) och för att jag aldrig ska vilja/våga/orka söka mig vidare till ett nytt jobb. Det är ju i och för sig bra att jag trivs så bra som jag gör med nuvarande jobb, men press från samhället gör att det känns som att jag borde gå vidare snart eftersom jag bara är i början av min karriär.

Jag oroar mig inte särskilt mycket för att mina nära & kära ska bli sjuka eller skada sig faktiskt. Det vore naturligtvis fruktansvärt om det hände, men det är inget jag går och tänker på sådär spontant liksom. Det är rätt skönt, jag tycker att den oroliga delen av min hjärna har tillräckligt mycket att jobba med som det är!

 

[Fibusen]

Oroar mig för ALLT hela tiden. Har rejäla ångestattacker inland och har varit väldigt djupt nere i en depression, och jag tror att det absolut hänger ihop.

Just nu på min topplista:

Ekonomin. Även om jag tjänar ok så slösar jag en jäkla massa pengar på strunt och mitt sparkonto är inte där det borde vara.
Det har gått så långt så jag har räknat ut ALLA mina utgifter på ett år och snittat det/månad, så nu läggs det plus lite mer in på ett konto, sparande sätts in på ett konto, sen får jag en summa kvar på kortet som jag helt enkelt får klara mig på. Köpstopp helt och hållet på allt utom mat.

Ponnyn. Är för tjock och var knackig några dagar i juni. Anledningen till att han såldes var för att han inte höll för fälttävlan, och nu är jag rädd att den där knackigheten som var är något seriöst fel. Hästen genomkollad åt alla håll och kanter eftersom förra ägare ville att han skulle hålla, men det hittades inget, mer än att han inte höll sig fräsch när han var i hårdträning. Vi skogsluffsar bara men är endå orolig att jag gjort något fel, trots att han varit helt ren nu i 5,6 veckor så vågar jag ännu inte mer än att skritta/promenera.

Hunden. Hon är en engelsk bulldog och fyller 8 år. Det känns som om hon redan lever på övertid för den rasen. Pigg och fräsch än så länge, men inser ju att våran saga närmar sig slutet.

Pappa. Han bor ensam mitt ute i skogen och är gammal. Har även börjat bli riktigt snurrig då och då. Rädd att han blir allvarligt sjuk för vet att han aldrig skulle åka frivilligt till sjukhuset. Han är som en gammal katt, skulle han bli dödssjuk skulle han vilja gömma sig och dö ensam.

Mamma. Börjar också bli till åren, men henne ser jag flera dagar i veckan så henne känner jag att jag har koll på. Vet däremot inte hur jag ska överleva den dagen hon är borta.

Brorsan. Han ska ta sitt pick och pack och flytta ner till Malmö. Kommer inte kunna träffas ofta alls. Känns som om det ligger på andra sidan jordklotet.

Min son. Allt med honom. Han börjar ettan nu, har matproblem och lite talproblem. Kommer han bli mobbad? Kommer han fixa skolan? Kommer han börja bete sig illa sen när han blir större? Kommer han umgås med fel kompisar? Kommer han börja med droger? Få cancer? Ta självmord? Må psykiskt dåligt? Kommer han dö innan mig? Gör jag för lite? För mycket?

Livet rent allmänt. Vad vill jag, och hur vill jag ha det?

 

[nejlica]

Just nu är jag orimligt orolig för att jag ska tappa dottern i badhusgolvet när vi ska börja gå på babysim nästa vecka. Har oroat mig för det sedan vi anmälde oss, på nivån att jag funderar på att skolka från hela kursen (som redan är betald...) Det enda som hindrar mig är att jag vet hur mycket mannen ser fram emot det.

 

[Lilla]

Min katt som är oförklarligt sjuk från och till.
Existentiella tankar oroar mig.
Är över lag en orolig person.

 

[Ninjakatten]

Stor oro när vi alla ska iväg över dagen och ingen är hemma:

Tänk om det brinner och djuren brinner inne?

Tänk om vi dör i en olycka och djuren dör av svält?

Det har faktiskt eskalerat så pass att sambon tycker det är ett problem, men det är troligt att det är kopplat till andra svårigheter hos mig mentalt som även de eskakerat. Lite problematiskt är det ibland.

 

[Cherarriduracell]

Är orolig över att frontalkrocka på e4 på väg till/från jobbet.

Är orolig över att få skäll av min chef typ alltid (behöver jobba på detta men vet vad det grundar sig i)

Är orolig över att mina hästar ska bryta benet

Är orolig över att ena hästens flytt ska bli dålig och orsaka lidande för den och mer stress för mig

Är också orolig över att jag kanske kommer må lika dåligt eller värre det här läsåret

 

[nullo-modo]

Är nojig för att inte ha jobbet kvar efter vecka 40, är bara min avdelning på jobbet som har inhyrd bemanning kvar nu efter semestern och jag är sist in på den avdelningen. Är bara till vecka 40 som vi vet orderingång.

 

[Ja88]

Allt möjligt. Tyvärr. Jag jobbar med mig själv för att det inte ska märkas så mycket utåt eller begränsa mig eller familjen, men inåt finns oron oftast där. Har provat samtalsterapi men tyckte inte det hjälpte så värst. Det går lite i perioder där både stress och tristess gör det värre, likaså om jag inte rör på mig/tränar tillräckligt. Önskar att det gick att stänga av, det är ju sällan oron löser några problem utan det handlar om "vaneoro" bara. Men tyvärr är det ju sällan så lätt....

Vanligast förekommande är oro som kretsar runt olyckor eller allvarlig sjukdom hos mig själv eller familjen. Att barnen ska försvinna. Getingstick, är rädd att barnen ska utveckla allergi (deras pappa är det). Det har blivit värre och nu är det såpass att jag helst inte äter något ute för att undvika att dra getingar, samt att jag är orolig för att gå på jordgetingbon när vi går i skogen. Tur att det är en säsongsbunden oro som man iaf får vila ifrån på vintern...fast då finns ju dåligt väglag/halkolyckor att oroa sig för istället

 

[Tranan]

Jag oroar mig att vara så ensam hela tiden.

 

[Cilva]

När jag är stressad på grund av jobbet oroar jag mig över hästarna (har inga barn, annars skulle jag säkert oroa mig över dem). Jag lyssnar om det inte kanske var så att den ena hostade och ser inte den andra lite halt ut eller är det inte lite onormalt rinnigt i det där ögat? Då spelar det ingen roll att det är jättetorrt ute vilket kan orsaka enstaka hostningar och lite rinniga ögon, det är bara så stressen tar sig uttryck tänker jag. Tyvärr hade jag ett jättejobbigt läsår sist och sommaren har inte riktigt varit tillräckligt lång och nu börjar nästa läsår om några dagar vilket skapar oro (rektor har inte skickat ut någon som helst info och kollegor smsar till varandra och undrar om någon vet något...).

Jag oroar mig inte för att huset ska brinna upp eller att det ska bli inbrott. Det värdefulla jag har finns i stallet samt ute på gården. Om jobbstressen skulle lägga sig tror jag att jag bara skulle oroa mig så där lite lagom som de flesta gör.

 

[Milosari]

Jag vaknar ofta kl 2 på natten och är orolig en stund. Oftast över ekonomin. Det är ta mig fan alltid något extra som slukar alla mina pengar. Hundar, bil, skatt och nu mina tänder. Fast ska jag flyga oroar jag mig inte så mycket över ekonomin för då tänker jag mer på flygkrascher. Och sedan jag dejtade en kille som pluggat österländsk medicin oroar jag mig lite för min hälsa också. Han sa att levern var aktiv vid den tiden och var man orolig då så berodde det på att levern inte mådde bra.

Men det bra är att oron varar max en halvtimme, sen sommar jag om och dagen efter känns det ingenting. Eller det är mer normal nivå på oron. Och jag tänker att så länge jag kan skratta åt det så är det inte sjukligt. Min kompis är likadan och när någon av oss har haft ångest för något riktigt absurt så ringer vi varandra och berättar det och skrattar länge: Min personliga favorit är när jag tvingade en dåvarande pojkvän att hålla två fingrar på min halspulsåder medan jag somnade, för om mitt hjärta stannade så skulle han kunna återuppliva mig.

 

[Qelina]

Typ som när jag var sjuk och så ringde FK medens jag satt i bilen för att åka och handla mat, då tyckte den personen att eftersom att jag kunde handla så var jag frisk nog att inte vara sjukskriven!

Vet du vad tanten sa i förrgår? Hon frågade efter vilka intressen jag har och jag sa min hund och att fotografera. Då tyckte hon att jag ju visst kunde jobba, jag skulle ju bli fotograf tyckte hon. Fick tydligt förklara att jag bara hållt på med det några månader, att jag är nybörjare, att det bara är ett intresse och att det i princip är omöjligt att få jobb som det även om man är ett proffs vilket jag långt ifrån är. Hur tusan tänker dom? Ska man inte ens kunna ha ett intresse för att inte anses ha nedsatt arbetsförmåga? Och ditt exempel är ju också helt galen, det är som att man inte ska kunna handla, duscha eller träffa en kompis. Vill dom att vi ska vara helt isolerade och inte klara något? Då finns det ju bara ersättning för dom som bor på ålderdomshem eller liknande

 

[Qelina]

Jag backade nästan in i en bil för två veckor sedan på en parkering , Jag trodde först att jag faktiskt hade backat in i den, men när jag klev ut för att ta regnummret fanns det ett mellanrum mellan bilarna och inte någon repa, märke eller liknande på nån av bilarna så jag tog inte nummret. Man kan ju inte ringa nån och säga att man råkar vara väldigt nära deras bil. Efter den första paniken kände jag mig lugn när jag såg att det inte hade hänt något och körde därifrån

24 timmar senare har jag på något lyckats övertyga mig själv om att jag ändå på något vis träffat och skadat bilen utan att det syntes just då och att jag nu SMITIT från en olycka och med all rätt borde åtalas och jag ringer till polisen och försöker ange mig själv... Trots att polisen viftade bort mig får jag fortfarande kraftigt ångestpåslag i vågor. då och då. Jag inbillar mig dessutom att en viss person har sett det och tror att jag smitit och därför tycker jag är ett rikspucko och jag väntar bara på bli kallad till rättegång typ.

Förmodligen beror nog min noja på något annat som var aktuellt i mitt huvud just då. Men jag blir fortfarande kallsvettig några gånger om dagen.

Jag förstår verkligen din oro, jag vågar inte köra bil längre och det blir svårare och svårare att komma igång igen för att jag undvikit det så länge. Jag fick tvångstankar om att jag dödat någon varje gång jag kört bil, att jag kört på någon utan att märka det och att det räknades som smitningsolycka. När jag hade kört läste jag lokaltidningen och lyssnade på radio och nyheter i flera dagar efteråt för att se om det hade hänt något sådant eftersom jag var så rädd för det. Först när det gått ett par dagar utan nyheter om att någon blivit påkörd kunde jag släppa oron.

 

[Aviello]

Men varför pratar och beter sig alla på FK som att man är en bidragsfuskare, att man ljuger och överdriver och hittar på och därmed pratar med en som att man grillas av den onda polisen med både röstläget, frågorna och svaren. Känner mig så liten och förödmjukad efter dom samtalen. Men som jag sa till tanten igår, att söka sjukersättning är inte mitt första val direkt, jag hade stora planer som barn, tänkte ju som 7 åring att jag skulle bli veterinär och ha ett fint hus och barn och rädda vanskötta djur. Inte att det skulle bli så här. Det hjälpte nog lite för efter det tycker jag att hon lät annorlunda på rösten men fortfarande så pass att jag kände mig illa till mods.

Det var nog nästan 15 år sedan jag var där, men jag känner igen mig så himla väl! Inte med sjukersättning, men med sjukpenning, brände ut mig.

Jag oroar mig konstant över ekonomi och förhållandet hemma med maken. Vi bor ju i olika länder och ärligt talat tror jag inte att det kommer att hålla. Jag hoppas!! Men jag tror inte det. Ekonomin löser sig nog nu, jag har fått nytt jobb, men det innebär att jag blir kvar här och då spricker nog resten.

 

[MissFideli]

För egen del, jag har GAD och är mer eller mindre konstant orolig/stressad. Vanligtvis för att tiden går för fort och mina nära och jag blir äldre.
Jag är också orolig för att aldrig träffa nån partner att dela livet med.

Generellt är jag orolig för hur folk beter sig mot varandra även här i landet. Folk som köper allt de läser utan att kontrollera sanningshalten och sen sprider det vidare samtidigt som fler och fler tror på det. Jag tycker inställningen alltför många svenskar har gällande invandrare är skrämmande och jag är rädd för att dessa kommer börja agera fysiskt på det.

 

[Qelina]

Jag oroar mig för allt så pass att det hindrar hela mitt liv, har GAD och lite smått och gott med diagnoser så allt blir till ångest.

Oroar mig för hunden och när jag hade häst oroade jag mig alltid för henne, lyssnade och visiterade extremt noga men kunde inte släppa det., som mina föräldrar som egentligen är friska och bara 54 år och förhoppningsvis har många år kvar men jag klarar mig inte utan dom för vi har nära kontakt och dom hjälper mig alltid.

Min farfar som fyller 95 i december ger mig oro för att han ska dö för vi står varandra så nära och jag älskar honom. Han är den sista av mor/farföräldrar som är kvar och nog den jag kommer sakna mest. Han är fantastisk och jag har alltid sagt att han är mig idol och att jag också vill vara som honom när jag blir gammal. Men nu verkar han ha tappat livsgnistan och det är skrämmande.

Jag oroar mig för att alla tittar på min mage hela tiden eftersom jag gör det och skäms för att gå till stan eller visa mig bland folk.

Oroar mig för att bli väldigt ensam när mina föräldrar dör för jag har inga barn och vet inte om jag vill ha det och då kanske jag blir den ensamma fastern som min brors barn hälsar på av ren artighet och tvång av sina föräldrar eller det femte hjulet på jul och högtider.

Jag vill köpa hus på landet vilket varit en dröm hela livet och var nära att göra det förra året men insåg att jag då skulle bli väldigt isolerad och helt ensam så jag köpte en lägenhet istället.

Jag oroar mig för hur andra uppfattar mig, att allt jag gör och säger blir fel. Vet inte riktigt hur "man ska vara"

Att jag inte passar i några kläder utan ser anskrämlig ut.

Mat, oro på en nivå jag inte kan hantera. Min vikt.

Oroar mig för hur lång tid till jag orkar leva.

Kan ibland oroa mig för att dö när jag tar överdoser, tankar som kan komma precis när jag svalt alla tabletter.

Ändrade rutiner

Allt som är inplanerat stressar mig att anpassa mig efter det och jag måste gå igenom planeringen i flera timmar trots att det bara rör sig om att gå till affären eller träffa en kompis.

Oroar mig för att inte orka som alla andra, går alltid hem först från allt socialt och när jag har besök oroar jag mig för hur jag på ett smidigt sätt ska få gästen att gå hem.

Jag oroar mig för att prata med pappa om problem eller saker jag är orolig för eftersom han blir arg och säger att jag letar efter orsaker till att oroa mig och att jag ska lägga av och att han inte förstår varför jag oroar mig och bara ska släppa det.

 

[Qelina]

Generellt är jag orolig för hur folk beter sig mot varandra även här i landet. Folk som köper allt de läser utan att kontrollera sanningshalten och sen sprider det vidare samtidigt som fler och fler tror på det. Jag tycker inställningen alltför många svenskar har gällande invandrare är skrämmande och jag är rädd för att dessa kommer börja agera fysiskt på det.

PRECIS så känner jag också, vet inte hur många sådana samtal jag hamnat i och jag orkar snart inte ta diskussionen med vissa utan säger bara att det inte är någon idé att diskutera eftersom vi gjort det i 10 år och att vi vet att vi tycker olika och att jag inte orkar bråka och försvara och argumentera och att jag inte vill ta den diskussionen när vi ska ha det trevligt.

 

[snorp]

Vet du vad tanten sa i förrgår? Hon frågade efter vilka intressen jag har och jag sa min hund och att fotografera. Då tyckte hon att jag ju visst kunde jobba, jag skulle ju bli fotograf tyckte hon. Fick tydligt förklara att jag bara hållt på med det några månader, att jag är nybörjare, att det bara är ett intresse och att det i princip är omöjligt att få jobb som det även om man är ett proffs vilket jag långt ifrån är. Hur tusan tänker dom? Ska man inte ens kunna ha ett intresse för att inte anses ha nedsatt arbetsförmåga? Och ditt exempel är ju också helt galen, det är som att man inte ska kunna handla, duscha eller träffa en kompis. Vill dom att vi ska vara helt isolerade och inte klara något? Då finns det ju bara ersättning för dom som bor på ålderdomshem eller liknande

Tänk så olika det kan vara. Jag har sjukersättning och FK uppmuntrar att jag har hundar och är aktiv i brukshundsklubben. Alla jag varit i kontakt med på FK har påpekat att de vill att man ska vara aktiv och inte bara ligga i soffan och glo i taket.

 

[Görel]

Hela min uppväxt styrdes av min mammas oro. Hon kunde få för sig de mest långsökta och osannolika saker. Pappa stoppade henne ibland men inte alltid och vissa saker drabbade oss.

Jag övertog beteendet utan att reflektera och trodde väl att det var normalt. Allt eftersom jag blev äldre insåg jag hur oron och irrationella tankar påverkade mitt liv väldigt negativt. Jag har fått jobba hårt med att lära mig att hantera det. Vissa saker funkade bra att göra sig av med medan andra fortfarande styrde mig. För några år sen var en kompis på en föreläsning där det sades att 90% av allt man oroar sig för inträffar inte. För mig var det en ögonöppnare. Jag kunde släppa ännu fler av mina katastroftankar.

Det betyder inte att jag är fri från oro, men många gånger kan jag hantera den bättre än tidigare. Jag kan ta tankarna förbi den enorma orosklumpen i magen och känna efter vad det egentligen är jag är rädd för. Sen finns det sakerna som faktiskt har hänt och som man inte kan påverka.

Jag är doftkänslig och jag har flera gånger fått utbildningar/föreläsningar/konferenser förstörda av att folk har parfym på sig. Så jag kan natten innan en sån vakna upp av tokstress över att jag kommer att bli sjuk igen och tvingas gå därifrån. Jag har också lite klaustrofobi och vill helst sitta i kanten eller vid sidan och kommer därför gärna tidigt till såna tillställningar så att jag kan välja stol. Då är det värsta som finns om någon som kommer sent klämmer in sig i mitt hörn och stinker parfym och förstör min planering.

Jag är också orolig för att det ska hända min häst något. Förra året dog hennes föl och jag var tvungen att ta bort hennes mamma. Hon själv har varit sjuk i år men är nu på väg att bli frisk. Det är jätteläskigt med alla hästar som dött av åskan. De som dog i Uppsala stod inne och stallet brann ner, de som dog i Rånäs var i hagen. Det finns alltså inget facit på vad som är bäst.