Vad motiverar er?

[Mabuse]

Har lite svårt att hitta den här meningen med livet just nu, och har liksom gett upp. Jag tycker att det är både sorgligt och tråkigt. Jag vet att jag är den enda som kan göra något åt min situation och blabla, men när motivationen saknas är det svårt.

Vad motiverar er?

Utveckling. Känslan av att vara på väg nånstans, mot ett mål eller mot en förbättring. Det kan vara smått som att bli glad över att en stickling fått ett nytt blad och se fram emot att den ska bli större, eller stora saker som att bli bättre på mitt jobb eller se hur barnen utvecklas när de blir äldre.

Och roliga saker som jag ser fram emot att göra. Allt från att jag ska titta på ett avsnitt av en serie jag följer i kväll till att åka på en resa nästa sommar.

 

[Ruffe]

Jag har ADD. Motivation finns inte i mitt vokabulär. Jag har inget väldigt lite eller inget driv. När det finns nått som skulle kunna motivera så försvinner det väldigt fort

Hej!
Förlåt att jag kapar tråden men när du skrev att du har add kunde jag inte låta bli. Mitt barn har just fått diagnosen add och jag skulle bli jätte tacksam om du ville skriva lite mera om vad det innebär för dig. Förstår att alla är olika men tror det skulle hjälpa mig att förstå honom och därmed kunna hjälpa/ stöda honom mer.
Jag förstår om du inte vill eller orkar så känn ingen press att svara. Du har absolut ingen skyldighet till det.

 

[Nahar]

Jag vet ärligt talat inte vad som driver mig på lång sikt. Jag har haft en del mål i livet som jag strävat mot, men jag har insett att det är vad som driver mig kortsiktigt som gör att jag håller igång. De långsiktiga målen tenderar att bli lite luddiga, och ffa grusas vägen dit av tråkigheter under vägen.
Om jag inte hade planerat mina dagar närmast i detalj hade jag inte haft nån anledning att lyfta ett finger, för livet i sig själv är fruktansvärt ovärt för min del. Jag måste veta vad jag ska göra varje dag för att inte bli för bra vän med döden. Jag ser ingen annan mening med mitt liv än att människor runt mig bevisligen tycker att jag betyder mkt för dem. Jag får så dåligt samvete när jag känner att jag helst av allt vill dö, så jag lever därför och i ärlighetens namn nog endast därför.
Det som driver mig kortsiktigt är att skapa projekt och slutföra dem. Det blir nästan en mani. Jag vet innerst inne att i grund och botten är det bara ångesthantering för mig, för har jag fullt upp finns inget utrymme att falla ner i ett svart hål. Och jag faller gärna ner i det, så fort jag får för mkt tid över så börjar jag tänka på hur värdelöst livet är och att allt jag egentligen vill är att dö. Det jag gör i vardagen är distraktioner från det faktum att jag eg vill slippa alltihopa. Det ser jäkligt driftigt ut på avstånd men inne i min hjärna är det bara ren och skär undvikande av ångest. Men jag får å andra sidan jäkligt mkt gjort.

Jag känner igen mig i detta. Nog inte lika hårt som du, men använder definitivt kortsiktiga projekt för att hålla mig flytande. Vill inte dö när jag inte jobbar (använder ordet i sin bredaste bemärkelse, ej endast för betalt arbete) men om jag är sjuk eller på annat sätt hindrad från att göra något av alla mina projekt mår jag genast mycket sämre. Jag känner dock att jag har en acceptans för att allt i livet för mig är kopplat helt eller delvis med sorg och smärta. Är okej med det nu, känns nästan skönt. Men inte så att livet känns värdelöst. Bara att allt gör för ont.

 

[_Taggis_]

Jag känner igen mig i detta. Nog inte lika hårt som du, men använder definitivt kortsiktiga projekt för att hålla mig flytande. Vill inte dö när jag inte jobbar (använder ordet i sin bredaste bemärkelse, ej endast för betalt arbete) men om jag är sjuk eller på annat sätt hindrad från att göra något av alla mina projekt mår jag genast mycket sämre. Jag känner dock att jag har en acceptans för att allt i livet för mig är kopplat helt eller delvis med sorg och smärta. Är okej med det nu, känns nästan skönt. Men inte så att livet känns värdelöst. Bara att allt gör för ont.

Den acceptansen har jag nog inte uppnått. Jag är ärligt talat skitbitter på att alltid behöva förhandla med min ork och mitt mående, så jag tror att en av anledningarna till att jag hetsar runt så mkt i olika små projekt, är att de måste gå på fart. Farten kompenserar för att jag eg inte orkar. Känner jag inte efter så blir de gjorda, skulle jag känna efter skulle jag inte orka med hälften. Sen har jag perioder när jag inte träffar folk öht utöver jobb och stall. Då jag bara sitter hemma och glor och tänker på döden så fort jag är ledig. Det är därför jag tex inte lever med nån, jag orkar inte med det energiuttaget annat än när jag är på humör. Då gör jag stall och hund på rutin, håller ångan uppe på jobbet och övrig tid räknar jag bara ner till livet är slut. Jag är så trött på att välja bort trevliga aktiviteter till förmån för att bara existera, jag har mkt svårt att acceptera det faktum att jag måste avsätta tid för perioder av icke-ork. Är kanske därför jag kompenserar för med att göra saker dubbelt så fort när jag är igång..?

 

[nightcrawler]

Hej!
Förlåt att jag kapar tråden men när du skrev att du har add kunde jag inte låta bli. Mitt barn har just fått diagnosen add och jag skulle bli jätte tacksam om du ville skriva lite mera om vad det innebär för dig. Förstår att alla är olika men tror det skulle hjälpa mig att förstå honom och därmed kunna hjälpa/ stöda honom mer.
Jag förstår om du inte vill eller orkar så känn ingen press att svara. Du har absolut ingen skyldighet till det.

Ska försöka förklara hur jag funkar
Jag har då väldigt svårt med motivationen. Det är inte mycket som får mej att bli motiverad. Och blir jag motiverad så är nästa problem orken. Jag orkar väldigt lite. Bränner ofta ut mej på det jag gör, för jag gör det intensivt för jag vet att orken försvinner när som helst och då är det kört. Envishet är det som hjälper mej att hålla ut.
Jag är mer eller mindre alltid trött och det värker ibland i kroppen bara för att jag är så trött.

Nästa grej är koncentrationen. Den suger verkligen. Det fanns en anledning till att jag hatade skolan. Men det går hyfsat när jag lyssnar på musik som jag gillar. Måste hela tiden greja och pilla med nått.

Jag har mycket ångest och mår rent ut sagt skit emellanåt. Har haft svår depression i ca 13år. Numera mår jag bättre och är mer mej själv igen. Har djupa svackor (är även bipolär) men har lärt mej att anpassa livet efter mående och framförallt acceptera att nu är läget så här.

Är ganska snurrig och slarvar ofta bort grejer. Har väldigt svårt att hålla ordning. Brukar säga att jag har ett organiserat kaos. För i kaoset har jag koll på allt.

Jag är även tidsoptimist. Svårt att hålla tider. Alltid i sista minuten.

Har en del autistiska drag och är inte speciellt social. Bara när jag själv vill och det går i perioder. Drar mej gärna undan och gillar inte att vara fysisk mer än i avseendet att ha sex. Det tar det väldigt mycket energi för mej att vara social. Behöver alltid en lång paus från folk när jag har varit social. Har i vissa lägen svårt att läsa av människor.

Har säkert missat massor nu men minnet är ganska kort. Långtidsminnet är bättre än korttidsminnet.
Hade önskat att jag hade fått reda på mina diagnoser när jag fortfarande gick i skolan istället för i vuxen ålder. Fast å andra sidan så var väl inte hjälpen i skolan nått att hurra för på min tid.
Tyvärr är det mycket oförståelse kring ADD. Alla fattar när det gäller ADHD men inte ADD. Jag blir ofta ifrågasatt. Det är väldigt frustrerande.

Skicka gärna ett pm om du har mer frågor så slipper vi ta det i tråden

 

[Nahar]

Den acceptansen har jag nog inte uppnått. Jag är ärligt talat skitbitter på att alltid behöva förhandla med min ork och mitt mående, så jag tror att en av anledningarna till att jag hetsar runt så mkt i olika små projekt, är att de måste gå på fart. Farten kompenserar för att jag eg inte orkar. Känner jag inte efter så blir de gjorda, skulle jag känna efter skulle jag inte orka med hälften. Sen har jag perioder när jag inte träffar folk öht utöver jobb och stall. Då jag bara sitter hemma och glor och tänker på döden så fort jag är ledig. Det är därför jag tex inte lever med nån, jag orkar inte med det energiuttaget annat än när jag är på humör. Då gör jag stall och hund på rutin, håller ångan uppe på jobbet och övrig tid räknar jag bara ner till livet är slut. Jag är så trött på att välja bort trevliga aktiviteter till förmån för att bara existera, jag har mkt svårt att acceptera det faktum att jag måste avsätta tid för perioder av icke-ork. Är kanske därför jag kompenserar för med att göra saker dubbelt så fort när jag är igång..?

Har väntat med att svara på ditt inlägg för jag tycker att det förtjänar ett ordentligt svar. Jag var där du är i ungefär ett år innan mitt självmordsförsök. Hela anledningen till att jag inte är där idag är för att jag spenderade över en månad på psyk. Där kunde jag inte göra så mycket för att distrahera mig, och var tvungen att konfrontera mig själv. Det hjälpte såklart att psykavdelningen jag var på vad nybyggd och väl organiserad, lugn och full med trevliga människor. Kändes lite som att bo på kloster, eller vara på läger. Jag fick en ordentlig paus från all skit. Tog inga mediciner, fick ingen terapi därifrån (men hade bra kontakt med öppenvården). Det mesta av arbetet gjorde jag ändå själv. Vad jag vill säga med allt det här är: fixa den pausen och konfrontationen innan du blir körd dit av ambulans. Om det är psyk, eller kloster, eller vad fan som helst. Kan rekommendera ställen i PM om du vill. Oavsett om det inte blir bättre på sikt så ge dig själv möjligheten.

 

[Voeux]

Jag tänker inte på motivation som odelat positiv. För mig är motivation drivkraft och den kan vara både positiv och negativ. Jag hade tex inte gått till jobbet så plikttroget om det inte hade fått negativa konsekvenser att ramla in två timmar sent.

Ur ett "nöjd med livet"-perspektiv så tror jag att jag mår bäst när de positiva och negativa förstärkningarna är i någon form av balans. Jag behöver måsten , krav och strukturer för att komma igång. Att enbart gå på lust och vilja gör mig apatisk och viljelös. Det är kontrasten som ger välmående.

Tycker detta är väldigt intressant och du sätter ord på en del tankar som jag själv haft. När vi fick in en ny chef på mitt förra jobb så ställde hon högre krav på personalen. Jag tyckte att det var väldigt skönt, för i flera år hade jag upplevt att ingen märker av om jag gör ett bra eller dåligt jobb. Således får jag varken positiv eller negativ respons, bara en enda röra av.. egentligen ingenting. Jag hittade inte alls motivationen, för varför skulle jag jobba hårt om jag varken får negativa konsekvenser om jag inte gör det, eller positiva konsekvenser om jag gör det? När hon började ställa krav var jag nog en av få på jobbet som tog emot det som en glad nyhet. Plötsligt fick jag motivation att göra mitt jobb bra, så jag fick mer gjort vilket gjorde mig mer stolt och tillfredsställd när jag gick hem på kvällarna. Och mindre stressad.

Jag har nog gått och tänkt att krav och måsten är någonting odelat negativt, även fast min personliga upplevelse inte alltid är så. Så tack för att du satte ord på det!

 

[Voeux]

Tycker detta är väldigt intressant och du sätter ord på en del tankar som jag själv haft. När vi fick in en ny chef på mitt förra jobb så ställde hon högre krav på personalen. Jag tyckte att det var väldigt skönt, för i flera år hade jag upplevt att ingen märker av om jag gör ett bra eller dåligt jobb. Således får jag varken positiv eller negativ respons, bara en enda röra av.. egentligen ingenting. Jag hittade inte alls motivationen, för varför skulle jag jobba hårt om jag varken får negativa konsekvenser om jag inte gör det, eller positiva konsekvenser om jag gör det? När hon började ställa krav var jag nog en av få på jobbet som tog emot det som en glad nyhet. Plötsligt fick jag motivation att göra mitt jobb bra, så jag fick mer gjort vilket gjorde mig mer stolt och tillfredsställd när jag gick hem på kvällarna. Och mindre stressad.

Jag har nog gått och tänkt att krav och måsten är någonting odelat negativt, även fast min personliga upplevelse inte alltid är så. Så tack för att du satte ord på det!

(Sedan vet en del här hur snabbt det gick utför med det jobbet ändå, p.g.a andra parametrar. Men det är en sido-historia så skippar den)

 

[monster1]

Tycker detta är väldigt intressant och du sätter ord på en del tankar som jag själv haft. När vi fick in en ny chef på mitt förra jobb så ställde hon högre krav på personalen. Jag tyckte att det var väldigt skönt, för i flera år hade jag upplevt att ingen märker av om jag gör ett bra eller dåligt jobb. Således får jag varken positiv eller negativ respons, bara en enda röra av.. egentligen ingenting. Jag hittade inte alls motivationen, för varför skulle jag jobba hårt om jag varken får negativa konsekvenser om jag inte gör det, eller positiva konsekvenser om jag gör det? När hon började ställa krav var jag nog en av få på jobbet som tog emot det som en glad nyhet. Plötsligt fick jag motivation att göra mitt jobb bra, så jag fick mer gjort vilket gjorde mig mer stolt och tillfredsställd när jag gick hem på kvällarna. Och mindre stressad.

Jag har nog gått och tänkt att krav och måsten är någonting odelat negativt, även fast min personliga upplevelse inte alltid är så. Så tack för att du satte ord på det!

Jag tycker det du beskriver är tydlighet kontra otydlighet. Egentligen finns det ju lika mycket krav i otydligheten, man vet bara inte om man uppfyller dom eller ej.

 

[Araminta]

Tycker detta är väldigt intressant och du sätter ord på en del tankar som jag själv haft. När vi fick in en ny chef på mitt förra jobb så ställde hon högre krav på personalen. Jag tyckte att det var väldigt skönt, för i flera år hade jag upplevt att ingen märker av om jag gör ett bra eller dåligt jobb. Således får jag varken positiv eller negativ respons, bara en enda röra av.. egentligen ingenting. Jag hittade inte alls motivationen, för varför skulle jag jobba hårt om jag varken får negativa konsekvenser om jag inte gör det, eller positiva konsekvenser om jag gör det? När hon började ställa krav var jag nog en av få på jobbet som tog emot det som en glad nyhet. Plötsligt fick jag motivation att göra mitt jobb bra, så jag fick mer gjort vilket gjorde mig mer stolt och tillfredsställd när jag gick hem på kvällarna. Och mindre stressad.

Jag har nog gått och tänkt att krav och måsten är någonting odelat negativt, även fast min personliga upplevelse inte alltid är så. Så tack för att du satte ord på det!

Det är väl egentligen de gamla klichéerna om regn och solsken som är så grundläggande att vi missar dem. Utan regn hade vi inte uppskattat sol. Utan olycka så är lycka omöjligt. Utan ramar så har vi ingen frihet. Beröm hade inte varit så värdefullt om vi inte hade haft kritik att balansera det mot.

Som @monster1 skriver så finns det en aspekt av tydlighet i det hela också. Jag har en plikt att göra mitt jobb, jag har genom ett skriftligt kontrakt åtagit mig att göra vissa uppgifter, och ju tydligare dessa förväntningar och uppgifter är desto lättare är det för mig att uppfylla dem. Tydliga krav är mer motiverande än otydliga. Det säger ju nästan sig självt men är, som ditt exempel visar, inte lika självklart i praktiken.

 

[Araminta]

Jag har, apropå feedback och kravsättning, fått kommentaren "Jag är generellt mycket nöjd med ditt arbete; det är ingen som klagat på dig." Det var menat som beröm men resulterade enbart i sänkt motivation för min del.

 

[Ramona]

Vad motiverar er?

Ska jag må bra behöver jag ha saker att se fram emot. Corona har verkligen förstört mitt mående, för allting jag såg fram emot under våren och sommaren ställdes in. Och nu ställs hela hösten in också. Jag mår bra när jag ha en resa att se fram emot, när jag har roliga planer med vänner, när det händer grejer.

Däremot mår jag bra när det är lugnt på jobbet.