Vad motiverar er?

[nightcrawler]

Jag har ADD. Motivation finns inte i mitt vokabulär. Jag har inget väldigt lite eller inget driv. När det finns nått som skulle kunna motivera så försvinner det väldigt fort

 

[McFlurry]

Intressant fråga!

Mitt bästa svar är nog att utvecklas/få saker att utvecklas. Hundarnas träning, min egen träning, ridningen, gården jag bor på, ordna bättre lösningar för mina djur, relationer (inte minst relationen till mig själv) osv osv.

 

[Nahar]

Ja, jag glömde det som många här också sagt: De små stunderna. Naturen. Att bara få göra inget alls och njuta ett tag. Gosa med katten, rykta hästarna i hagen i solnedgången. Sånt där som bara är så fint och mysigt så det går inte.

 

[Voeux]

Har lite svårt att hitta den här meningen med livet just nu, och har liksom gett upp. Jag tycker att det är både sorgligt och tråkigt. Jag vet att jag är den enda som kan göra något åt min situation och blabla, men när motivationen saknas är det svårt.

Vad motiverar er?

Jag är en sån som går in i olika bubblor, samma sak motiverar inte mig dag efter dag, år efter år. Jag kan vara helt inne i bröllopsplaneringen några dagar. Då är det det enda jag tänker på, skriver listor och planerar. Det kan bubbla i hela kroppen av förväntan och längtan. Sedan får jag nog av det och tänker inte ens på det under flera veckor, utan då kanske det är träningen som är kul, eller jobbet, eller hunden, välgörenhet osv. Jag letar inte efter meningen med livet utan försöker tänka på vad som ger mig lust och välbehag just idag.

Så jag skulle säga att ställ inte så höga krav på dig själv. Hade jag börjat fundera över meningen med livet så hade jag också känt mig handlingsförlamad och uppgiven. Vad skulle kännas bra just idag? En bra film och en skål med popcorn? En lång kvällspromenad? För att dra en riktig jäkla klyscha men - livet är ju de små sakerna som många redan nämnt.

 

[Voeux]

Kan tillägga att när jag var yngre så var jag mer intresserad av stora mål, milstolpar osv. Nu vill jag mest bara få vara. Men det där går väl upp och ner i livet, likväl som motivationen till olika saker. Jag tänker att det är helt naturligt att livet är ett enda stort trassel av toppar, dalar och nystan.

 

[Casteloro]

Att få vara med hästar varje dag. Jag visste inte att det var så viktigt för mig än, men det är tydligt nu att hästarna är min sanna motivation. Den långa perioden jag var utan häst gav mig precis den känslan du beskriver.

Jag är en sån som går in i olika bubblor, samma sak motiverar inte mig dag efter dag, år efter år. Jag kan vara helt inne i bröllopsplaneringen några dagar. Då är det det enda jag tänker på, skriver listor och planerar. Det kan bubbla i hela kroppen av förväntan och längtan. Sedan får jag nog av det och tänker inte ens på det under flera veckor, utan då kanske det är träningen som är kul, eller jobbet, eller hunden, välgörenhet osv. Jag letar inte efter meningen med livet utan försöker tänka på vad som ger mig lust och välbehag just idag.

Så jag skulle säga att ställ inte så höga krav på dig själv. Hade jag börjat fundera över meningen med livet så hade jag också känt mig handlingsförlamad och uppgiven. Vad skulle kännas bra just idag? En bra film och en skål med popcorn? En lång kvällspromenad? För att dra en riktig jäkla klyscha men - livet är ju de små sakerna som många redan nämnt.

Jag har inte så höga krav på mig själv eller min tillvaro egentligen, meningen med livet handlar nog mer om att jag är handlingsförlamad och uppgiven för tillfället. Jag har fått helt andra perspektiv på livet i sig, särskilt sedan min systerson kom till världen. Det finns så mycket jag vill göra, men som inte blir gjorda för att det just nu går under ”jag kan inte, jag vill inte, jag orkar inte”. Däremot har jag faktiskt med hjälp inlägget jag citerar ovan tagit kontakt med en ridskola idag.

Så lite som dagliga promenader skulle hjälpa mig mycket, men jag har liksom inte kommit dit heller. Världens lättaste motionsform, behövs inga förberedelser. Det skulle göra mig oerhört gott, psykiskt och fysiskt. Sen tror jag dock att jag stället för stort fokus på att ”må bra”, att det blir totalt tvärtom. Så det är väl där de stora kraven kommer in, försöker att ta det i små steg men det känns mest som misslyckanden och då ger jag upp. Måste försöka att vara lite snällare mot mig själv, men det är inte heller något som hör till vanligheterna nu.

Men ja... nu tänker jag att jag skulle kunna börja rida en gång i veckan (förutom den fredag jag jobbar), om jag kan börja promenera mer frekvent som 3 gånger i veckan så kan ju kosten få ligga på is så länge. Sömnen kanske blir bättre därefter också.

 

[karamelldrottningen]

Har lite svårt att hitta den här meningen med livet just nu, och har liksom gett upp. Jag tycker att det är både sorgligt och tråkigt. Jag vet att jag är den enda som kan göra något åt min situation och blabla, men när motivationen saknas är det svårt.

Vad motiverar er?

Konkret är det nog hästarna och har så varit hela livet. Har alltid haft ett stort inre driv med såklart upp- och nedgångar. Att bli lite bättre hela tiden oavsett vad det gäller.
Ibland kan det vara bra att däremot pausa och vara nöjd med där man är (vilket ju ibland kan vara lättare sagt än gjort )

 

[grodan21]

Hästen.

 

[Asko]

När det gäller det mest basala, att orka leva vidare, så är det nog min nyfikenhet. Jag vill veta vad som händer i historien härnäst, vad händer i världen i framtiden. Det är lite som att läsa en bok och jag vill veta vad som händer härnäst

Så om jag levde för evigt så skulle jag vara den där gamla eremiten som sitter i ett torn och bara tittar på vad som hände i världen (och troligen skaka på huvudet)

 

[Nahar]

Så om jag levde för evigt så skulle jag vara den där gamla eremiten som sitter i ett torn och bara tittar på vad som hände i världen (och troligen skaka på huvudet)

Jag har tänkt i liknande banor, men tror du inte att det hade blivit väldigt sorgligt till slut, att se allt som försvinner? Jag tycker det är sorgligt nog som det är den korta stunden jag är här, att veta att allt fint kommer försvinna förr eller senare Förlåt om jag är en moodkiller

 

[Asko]

Jag har tänkt i liknande banor, men tror du inte att det hade blivit väldigt sorgligt till slut, att se allt som försvinner? Jag tycker det är sorgligt nog som det är den korta stunden jag är här, att veta att allt fint kommer försvinna förr eller senare Förlåt om jag är en moodkiller

Jo det hade nog varit sorgligt också. Men samtidigt så är jag nyfiken på all teknik man kommer (förhoppningsvis) utveckla i framtiden och så är jag nyfiken på hur man kommer att se tillbaka på den tid jag lever i nu. För och nackdelar.
Men om klimatkrisen bara värre och värre utan att hejdas så vill inte jag heller vara med dock

 

[Nahar]

Jo det hade nog varit sorgligt också. Men samtidigt så är jag nyfiken på all teknik man kommer (förhoppningsvis) utveckla i framtiden och så är jag nyfiken på hur man kommer att se tillbaka på den tid jag lever i nu. För och nackdelar.
Men om klimatkrisen bara värre och värre utan att hejdas så vill inte jag heller vara med dock

Ja, klimatkrisen är en megapunkt, men där lär vi ändå se saker gå åt helvete innan vi dör tyvärr. Jag är pessimist på den punkten (även om jag jobbar stenhårt för att det inte ska bli så, men jag är inte världshärskare och kan inte göra allt).

Jag hade dock velat se om vi någon gång lyckades hitta ett rimligt sätt att resa i rymden. Och allmänt hur samhället utvecklas!

 

[Asko]

Ja, klimatkrisen är en megapunkt, men där lär vi ändå se saker gå åt helvete innan vi dör tyvärr. Jag är pessimist på den punkten (även om jag jobbar stenhårt för att det inte ska bli så, men jag är inte världshärskare och kan inte göra allt).

Jag hade dock velat se om vi någon gång lyckades hitta ett rimligt sätt att resa i rymden. Och allmänt hur samhället utvecklas!

Jag vill kunna transporteras på några sekunder. Sååååå mycket!

 

[Modest]

Jag har funderat på den här tråden sedan jag såg den första gången. Och jag vet fortfarande inte vad som motiverar mig.

Det jag vet är att jag när jag var yngre motiverades av framtida mål. Nu är jag mycket mer motiverad av att leva i nuet. Njuta helt enkelt. Känslan i kroppen när jag ligger i soffan och tittar på något bra program, sliter på gymmet, umgås med människor som får mig att må bra, läser om något intressant och personligt utvecklande, gör bra ifrån mig på jobbet, osv. Jag har dock nästintill inga distinkta mål i form av större bostad, familj, särskilda resor, karriärmål etc. Jag vet ungefär vad jag skulle vilja uppleva men jag tar det som det kommer. Tycker att jag blir lyckligare och mer motiverad ju äldre jag blir.

Att läsa på om intrinsic och extrinsic motivators tycker jag gav ökad klarhet i hur människors motivation fungerar, tips!

 

[Asko]

Jag har funderat på den här tråden sedan jag såg den första gången. Och jag vet fortfarande inte vad som motiverar mig.

Det jag vet är att jag när jag var yngre motiverades av framtida mål. Nu är jag mycket mer motiverad av att leva i nuet. Njuta helt enkelt. Känslan i kroppen när jag ligger i soffan och tittar på något bra program, sliter på gymmet, umgås med människor som får mig att må bra, läser om något intressant och personligt utvecklande, gör bra ifrån mig på jobbet, osv. Jag har dock nästintill inga distinkta mål i form av större bostad, familj, särskilda resor, karriärmål etc. Jag vet ungefär vad jag skulle vilja uppleva men jag tar det som det kommer. Tycker att jag blir lyckligare och mer motiverad ju äldre jag blir.

Att läsa på om intrinsic och extrinsic motivators tycker jag gav ökad klarhet i hur människors motivation fungerar, tips!

Nu när du säger det ... du får mig att tänka på en tanke jag haft ett tag.

Mitt liv är såå litet i jämförelse med hela världen, historien etc. Så varför ska jag anpassa mig till att göra saker som andra tycker att man inte bör missa, utan jag lever för mig själv istället. Det påverkar ju ändå ingen annan (då jag är som ett sandkorn på stranden s.a.s) förutom mig själv. Så det är ju lite skitsamma vad jag gör, vilket känns befriande för mig.

Jag tror att det är lite av en motreaktion till att alla säger att man ska ha upplevt/gjort det och det under sitt liv. Det har blivit irriterande för mig, som då istället tänker att jag ska göra det jag vill här och nu. Om jag ändrar mig i framtiden så är det något jag känner då och kan göra då istället. Förhoppningsvis iallafall

 

[Takire]

Att få umgås med andra människor är en del av det som motiverar mig. Jag har insett att mitt sociala behov är ganska mycket större än jag tidigare förstått.

 

[Scar]

Har lite svårt att hitta den här meningen med livet just nu, och har liksom gett upp. Jag tycker att det är både sorgligt och tråkigt. Jag vet att jag är den enda som kan göra något åt min situation och blabla, men när motivationen saknas är det svårt.

Vad motiverar er?

Att bädda för mig själv och mina ättlingar. Hur kul är det om mina framtida barnbarn hamnar på gatan för att jag latade mig?

 

[Scar]

Att få umgås med andra människor är en del av det som motiverar mig. Jag har insett att mitt sociala behov är ganska mycket större än jag tidigare förstått.

Sociala relationer är som det mesta i livet som kräver viss ansträngning. Kan vara lite obekvämt ibland men är väldigt berikande i längden.

 

[Araminta]

Jag tänker inte på motivation som odelat positiv. För mig är motivation drivkraft och den kan vara både positiv och negativ. Jag hade tex inte gått till jobbet så plikttroget om det inte hade fått negativa konsekvenser att ramla in två timmar sent.

Ur ett "nöjd med livet"-perspektiv så tror jag att jag mår bäst när de positiva och negativa förstärkningarna är i någon form av balans. Jag behöver måsten , krav och strukturer för att komma igång. Att enbart gå på lust och vilja gör mig apatisk och viljelös. Det är kontrasten som ger välmående.

Vilka aktiviteter som är negativa vs positiva förstärkare växlar en hel del över tid. Lust inför saker varierar med intresse. Just nu är teater och skådespeleri en extremt stark positiv förstärkare för mig. Något som är genomgående för mig, oavsett aktivitet, är att jag tar väldigt stor inspiration av andra människor. Jag är bra på att hitta förebilder och kan jobba hårt för personer jag ser upp till inom det ena eller andra fältet.

Det känns som ett ämne någon säkert skrivit en avhandling kring. Ju mer jag tänker på vad motivation är, desto mer komplext blir det

 

[_Taggis_]

Jag vet ärligt talat inte vad som driver mig på lång sikt. Jag har haft en del mål i livet som jag strävat mot, men jag har insett att det är vad som driver mig kortsiktigt som gör att jag håller igång. De långsiktiga målen tenderar att bli lite luddiga, och ffa grusas vägen dit av tråkigheter under vägen.
Om jag inte hade planerat mina dagar närmast i detalj hade jag inte haft nån anledning att lyfta ett finger, för livet i sig själv är fruktansvärt ovärt för min del. Jag måste veta vad jag ska göra varje dag för att inte bli för bra vän med döden. Jag ser ingen annan mening med mitt liv än att människor runt mig bevisligen tycker att jag betyder mkt för dem. Jag får så dåligt samvete när jag känner att jag helst av allt vill dö, så jag lever därför och i ärlighetens namn nog endast därför.
Det som driver mig kortsiktigt är att skapa projekt och slutföra dem. Det blir nästan en mani. Jag vet innerst inne att i grund och botten är det bara ångesthantering för mig, för har jag fullt upp finns inget utrymme att falla ner i ett svart hål. Och jag faller gärna ner i det, så fort jag får för mkt tid över så börjar jag tänka på hur värdelöst livet är och att allt jag egentligen vill är att dö. Det jag gör i vardagen är distraktioner från det faktum att jag eg vill slippa alltihopa. Det ser jäkligt driftigt ut på avstånd men inne i min hjärna är det bara ren och skär undvikande av ångest. Men jag får å andra sidan jäkligt mkt gjort.