Vad händer med mig?

[olivettino]

Fan, fan, fan, här sitter jag på jobbet och bara skakar och tårarna rinner konstant, kan inte sluta gråta. Det brast för en stuind sedan när en kollega kom och ville prata om ett problemärende. Jag sparkade iväg bordet och papper och prylar flög och tårarna började strömma. På något sätt var det droppen för mig. Allt är problem, problem här. Och mycket är det! Har ingen kontroll på det jag gör i arbetet längre, högarna på skrivbordet växer, jag kan inte prioritera och fokusera på vad som är viktigast för tillfället, folk jag skulle återkomma med besked till jagar mig och det ena efter det andra blir eldhärdar i min närvaro. Känns som att jag inte får någonting ur händerna. Jobbar mycket, vaknar på nätterna, räcker inte till för min älskade häst. Jag har känt ett tag att jag haft för mycket omkring mig, försökt lämna ifrån mig ärenden men... Det är svårt att bara släppa.
Var det bara en tillfällig reaktion eller är bägaren full nu? Har inte en susning hur jag ska hantera det här.
Jag går inte med och äter lunch idag, har ett ärende så jag måste ändå gå ifrån tidigt så jag tar sen lunch då. Men sen då? Jag kommer väl tillbaks som vanligt i morgon och fortsätter som vanligt.

 

[Skogstrollet]

Sv: Vad händer med mig?

Då går du till din chef och säger att du behöver hjälp med att prioritera för att du har för mycket att göra. Vad är viktigt/bråttom och och vad kan chefen hjälpa dig med att delegera till någon annan.

Ta itu med det nu och gör en plan som känns rimlig. Låt inte dagarna gå tills det plötsligt bara säger tjong och mer än bord och papper flyger i luften. Det är inihe... mycket lättare att förebygga NU, än att försöka börja om från minus noll när botten redan är nådd. Tro mig!

Vik förmiddagen åt att planera, rensa och sortera.
1. Bråttom och viktigt.
2. Bråttom mindre viktigt.
3. Viktigt mindre bråttom.
4. Mindre bråttom och mindre viktigt.
Det du inte hinner med måste du ta upp till diskussion med chefen om. Lyssnar inte chefen - gå till HR. HR är där för att stötta cheferna i deras chefsroll och besitter ofta kunskap och erfarenhet som cheferna i vissa fall saknar.
De som kommer och ska ha besked, planera in när du kan titta på deras ärende och ge ett rimligt (fall inte i fällan att vara tidsoptimist!) besked om när de kan få svar. De flesta nöjer sig med det bara det vet NÄR svaret kommer.

Bara du återtar kontrollen så kommer det att kännas mycket lättare!

 

[Got2Be]

Sv: Vad händer med mig?

Backa innan det är för sent.
Det låter redan som att allt börjar bli för mycket

 

[ullo]

Sv: Vad händer med mig?

Du börjar att läsa på.

Apoteket-artikel
Netdoktor-artikel
Google-sökning på utmattningsdepression

Sen pratar du med din chef och säger att du inte fixar allt du har, att du kommer att släppa X, Y och Z till någon annan för annars går du sönder.

Sen kontaktar du din vårdcentral, förklarar för sköterskan i telefon hur du mår (exakt hur du mår, inga försköningar) och ber om en lång tid med doktorn. Ser om vården kan erbjuda hjälp.

Sen kontaktar du en kbt-terapeut (om inte vården kan ge dig en) och förklarar ditt problem, att du behöver lära dig att säga nej och att sluta sätta jobbet före dig själv.


Ungefär så tycker jag att du ska göra.

 

[olivettino]

Sv: Vad händer med mig?

Ja, jag är dålig på att säga när jag kan återkomma med besked - och hålla den planen. Det dyker upp "akutare" saker hela tiden och småsaker som går snabbt att göra gör jag ofta direkt och så blir de "stora" grejerna lidande och tidsplaner spricker. Har försökt strukturera upp och det funkar periodvis men inte hela vägen.

Känner mig korkad också, min intelligens och förmåga räcker inte riktigt till för jobbet tycker jag och jag kan inte ta till mig att alla inte behöver vara supermänniskor. Ändå har jag arbetat här 10-15 år, hade jag inte klarat av arbetet i någon mån hade jag väl valt att göra något annat. Men jag har nog inget vidare bra rykte på företaget eller externt, det är jag nästan säker på.

Min chef har sett, han kom senast förra veckan och frågade hur det var. Jag får lämna ifrån mig ärenden till en konsultfirma som jag nyligen etablerat kontakt med. Har lyckats klämma iväg ett ärende till dem, resten av ärendena ska ju sammanställas och förklaras och jag ska ge företagets syn på vad som är viktigt för att lösa problemen. Sådant tar tid. Så det har bara blivit ett ärende. Dessutom känns det inte bra att skicka iväg ärenden där man fastnat i dialogen med motparten, som att ge upp liksom.

 

[ullo]

Sv: Vad händer med mig?

Det är ok att "ge upp". Du kan se det som att du går vidare, och ger mer kraft till övriga saker.

Ibland kan det bästa vara att skicka över sakerna opreppade och operfekta, med ditt telefonnummer bifogat och order om att ringa när de läst igenom det som finns och har konkreta frågor att ställa till dig. Bara du får iväg dem!

 

[olivettino]

Sv: Vad händer med mig?

Klokt synsätt! Folk "går ju vidare" lite titt som tätt, för egen del håller jag nog lite väl mycket på det som kommit till mig, istället för att lämna ifrån mig till någon som kanske är bättre lämpad för uppgiften och helst i ett tidigt skede.

Jag känner att jag ofta är rädd, rädd för vad det ska stå i ett mail, och så läser jag det inte... , rädd för att ringa upp, rädd för att svara i telefon. Speciellt nu, idag är jag inte alls tillräckligt trygg för att göra några sådana saker.

Slåss just nu med ett avtal som "mitt bolag" och ett annat internt bolag ska föreslå mot annan part, och det går bara inte. Men, då får jag ett mail från kollegan på andra bolaget som måste vara tankeläsare (han sitter i ett annat hus så han vet inte vilket skick jag är i just nu) och föreslår att vi sätter oss och tar tag i det tillsammans. Han har gjort sin del, den andra parten "skriker" då vi börjar bli i tidsnöd pga mig... En ängel...

 

[Hellas]

Sv: Vad händer med mig?

Du låter mycket som jag när jag var på väg in i en utmattningsdepression. Då fick jag en klump i magen varje gång telefonen ringde eller det pingade till i datorn för att det hade kommit ett mejl. Jag vågade knappt öppna en akt. Jag upplevde alla arbetsuppgifter som potentiellt farliga. Jag började också gråta på jobbet flera gånger, och omotiverat på min fritid. Hade hela tiden en panikkänsla.

Jag håller med föregående råd. Det som har hjälpt mig är
1. att prata med chefen och se till att få avlastning
2. gå i KBT
3. lära mig meditera (transcendental meditation i mitt fall). Det gjorde under för min förmåga att koppla av och återhämta mig.

 

[olivettino]

Sv: Vad händer med mig?

Kontrasten mellan total tillfredsställelse av trädgårdsarbete och hemmafix i helgen och att vakna mitt i natten till igår genomsvettig och i panik över jobbet, är obegriplig. Likaså när jag går på yoga med meditation, då släpper allt. I stallet är jag ofta kluven, älskar min häst över allt annat men har ofta dåligt samvete för att jag inte tycker att jag hinner ge henne den tid och den motion hon är berättigad till...

Vad går KBT ut på, i korthet?

 

[Fan of Bill]

Sv: Vad händer med mig?

Bägaren är full och detta är en reaktion på det.

Den som först och främst ska hjälpa dig just nu är din chef. Ni får reda ut detta på bästa sätt. Ni behöver i vilket fall som helst prata igenom detta och hur det får dig att må. Där du är nu, är inte bra, det har redan gått för långt i ditt mående.

Jag känner kristalllklart igen mig i det du säger. Min miss var att jag pratade inte med chefen i tid, jag lät det gå alldeles för långt. Tills det blev försent.

 

[olivettino]

Sv: Vad händer med mig?

Tänkte tanken i vintras, när det var jättemycket, att "nu är det bara att bränna på rakt in i väggen", jag såg det som enda sättet att komma bort och få vila från mina arbetsuppgifter. Där och då kändes det logiskt. Det var innan jag fått löfte om konsulten. Men nu blir jag rädd. Har inte gråtit så här som idag på många år.

 

[hindalhunned]

Sv: Vad händer med mig?

Det är ett tecken på att du varit stark för länge med andra ord utmattnings symtom. Ta det på allvar och prata med din chef om det.

 

[Skogstrollet]

Sv: Vad händer med mig?

Ja, jag är dålig på att säga när jag kan återkomma med besked - och hålla den planen. Det dyker upp "akutare" saker hela tiden och småsaker som går snabbt att göra gör jag ofta direkt och så blir de "stora" grejerna lidande och tidsplaner spricker. Har försökt strukturera upp och det funkar periodvis men inte hela vägen.

Känner mig korkad också, min intelligens och förmåga räcker inte riktigt till för jobbet tycker jag och jag kan inte ta till mig att alla inte behöver vara supermänniskor. Ändå har jag arbetat här 10-15 år, hade jag inte klarat av arbetet i någon mån hade jag väl valt att göra något annat. Men jag har nog inget vidare bra rykte på företaget eller externt, det är jag nästan säker på.

Min chef har sett, han kom senast förra veckan och frågade hur det var. Jag får lämna ifrån mig ärenden till en konsultfirma som jag nyligen etablerat kontakt med. Har lyckats klämma iväg ett ärende till dem, resten av ärendena ska ju sammanställas och förklaras och jag ska ge företagets syn på vad som är viktigt för att lösa problemen. Sådant tar tid. Så det har bara blivit ett ärende. Dessutom känns det inte bra att skicka iväg ärenden där man fastnat i dialogen med motparten, som att ge upp liksom.

Att känna att andra människor ska "se igenom en" och upptäcka att man "egentligen inte är kompetent" hör till utmattningsdepressionen, jag upplevde precis samma sak. Att undvika svara i telefon m.m. är nästa steg i det. Och det där sitter enbart i ditt huvud, det är stressen som talar. Du skulle inte ha jobbat på samma företag i 10-15 år om de inte såg dig som kompetent!

När du fastnat i dialogen med motparten är det ett ypperligt tillfälle att sända ärendet till tredje part! Har du fastnat så har du ju fastnat, varför slösa tid och energi på att försöka gräva dig ur ett dike när någon står bredvid redo att ta över? Någon annan kanske har en annan approach och kan lösa det på sitt sätt. Släpp iväg dem halvfärdiga och säg att de kan ringa om de har några frågor. Se till att få iväg dem bara, du har fått grönt ljus på det av din chef så utnyttja det.

När du ska göra ett större ärende så avsätt tiden för det. Dyker det upp småsaker så lägg dem på hög tills du är klar med det du håller på med. Då kan du sedan lägga en timme på flera småsaker istället. Att du hela tiden avbryter och börjar på något nytt bidrar starkt till att du känner dig överhopad och självklart blir det svårare att avsluta saker ju fler du har på gång samtidigt. Du är din egen värsta fiende i det här. Sluta lura dig att småsaker inte tar tid för de gör det. Avbruten fokus på ett större ärende ÄR en tidstjuv.

 

[Hellas]

Sv: Vad händer med mig?

Kontrasten mellan total tillfredsställelse av trädgårdsarbete och hemmafix i helgen och att vakna mitt i natten till igår genomsvettig och i panik över jobbet, är obegriplig. Likaså när jag går på yoga med meditation, då släpper allt. I stallet är jag ofta kluven, älskar min häst över allt annat men har ofta dåligt samvete för att jag inte tycker att jag hinner ge henne den tid och den motion hon är berättigad till...

Vad går KBT ut på, i korthet?

I korthet går KBT ut på att hitta strategier för att hantera verkligheten. Man fokuserar på vilka beteenden och tankar man har i olika situationer och hur man kan förändra dem. Man kan få fundera på sådant som när man blir stressad och hur man då gör, samt vad man kan göra i stället. Man kan få fundera på hur man skapar vila och återhämtning. Det är väldigt konkret och praktiskt inriktat. Inte så mycket prat om barndomen etc. För mig var det dock värdefullt att se att vissa av mina negativa beteenden hade förstärkts genom att de - enligt min uppfattning - hade lett till andras uppskattning. Överdriven noggrannhet och pliktkänsla har t.ex. inneburit att jag har fått mycket beröm av chefer, men har varit oerhört destruktiva för mig själv. Nu, vid snart 40 års ålder, märker jag dock att jag kan lägga ner betydligt mindre arbete och utsätta mig för mindre press, och prestera lika bra eller bättre. Men det förstod jag inte tidigare, utan trodde att det var det överdrivna som gjorde mig bra.

Alla är individer, så det kan vara olika saker som påverkar en. Jag har t.ex. fått träna på att bete mig ostressat, eftersom ett stressat beteende skapar stress. Om man t.ex. pratar fort, småspringer hela tiden och äter jäktat, så blir man mer stressad än vad man är. Mindfulness, dvs. att vara mer närvarande i nuet är också en komponent.

 

[olivettino]

Sv: Vad händer med mig?

Mmmm, visst sitter det i mitt huvud. Och bara jag kan hjälpa mig härifrån... Har väl i grunden inte så bra självförtroende men det var längesedan nu som jag tänkte att " jag kommer att bli genomskådad som en bluff", förrän nu då, då det känns som att jag verkligen faller. Fram till nu har jag tyckt att jag i alla fall hjälpligt lyckas hålla saker på banan.

Hjälp, det är verkligen stora "omtänk" jag behöver göra för att ro det här iland utan att drunkna...

Hade en inbokad ansiktsbehandling idag då det var skönt att det var "legitimt" att gå tidigt från jobbet. Eller hasa sig därifrån och med en overklighetskänsla ta mig in till stan. Min hudterapeut hade stor talang även som samtalsterapeut... Men nu sitter jag gråtande på en bänk ett kvarter från hennes salong. Hon gav mig förslaget att gå hem och pränta ner allt jag känner/tänker och egna fördslag till lösningar som stöd till samtal med min chef. Även de tips och råd jag fått från er här inne. Det ska jag absolut göra för om jag känner mig bättre i morgon vet jag att jag kommer att ha trängt undan allt från idag som om det aldrig hänt. Men något hände ju faktiskt med mig idag.

 

[Skogstrollet]

Sv: Vad händer med mig?

Fysiska reaktioner av det där slaget ska absolut inte underskattas... Det har gått långt när det händer. Bra råd från hudterapeuten.

 

[Flisanne]

Sv: Vad händer med mig?

Det är inte de svaga som gråter utan den som varit stark för länge, kram på dig!

 

[Frokennordberg]

Sv: Vad händer med mig?

Det ska jag absolut göra för om jag känner mig bättre i morgon vet jag att jag kommer att ha trängt undan allt från idag som om det aldrig hänt.

Det där är SÅ viktigt att göra, för det är precis som du säger- när man inte är i känslan så finns den inte. Känner så väl igen det. Papper och penna känns ibland som ens bästa kompis i sådana situationer, för det är ens egna och och uppenbarligen, hur mycket man än inte känner så precis just nu, så kände man ju ändå så starkt då, och det måste tas på allvar. Hjärnan är ju konstruerad för att "putta undan" de där jobbiga i ett försök att hjälpa sig själv.

 

[olivettino]

Sv: Vad händer med mig?

I korthet går KBT ut på att hitta strategier för att hantera verkligheten. Man fokuserar på vilka beteenden och tankar man har i olika situationer och hur man kan förändra dem. Man kan få fundera på sådant som när man blir stressad och hur man då gör, samt vad man kan göra i stället. Man kan få fundera på hur man skapar vila och återhämtning. Det är väldigt konkret och praktiskt inriktat.

Låter som ett verktyg jag skulle behöva.

 

[olivettino]

Sv: Vad händer med mig?

Det finns mer i detta med att jag varit stark länge. För tre år sedan fick min mamma cancer och gick bort inom 4 månader. I samma veva fick pappa en demensdiagnos med all den oro det innebär som anhörig och jag har regelbundet åkt de 25 milen enkel resa hem till honom. Detta är helt klart en press för mig också. Hade behövt ta mig tid att få sörja mamma mer i min takt men det var pappa och jobbet jag stod tillbaks för. Jag "passade på" att gråta lite för mamma idag också..