Klagovarning.
Ska tävla på lördag. Inför motsvarande tävling för något år sedan (två år sedan tror jag men är inte säker) hade jag precis bara nån dag innan skrivits ut från psyk. Den tävlingen drar därför med sig en del jobbiga tankar och minnen osv.
Jag gillar den tävlingsplatsen, men just den här hösttävlingen är lite jobbig liksom pga triggar igång minnen från den perioden, saker som hände, personer jag träffade osv. Och så inser jag att även om jag inte är på exakt samma plats mentalt så är det inte direkt särskilt mycket bättre nu än då. Och då funderar jag vidare, är det liksom ens värt det? Ta sig igenom dag efter dag (med ljusglimtar, absolut, men det är mycket mörker också) för att, i bästa fall, vadå? Må lika om ytterligare fem år? Jag kommer aldrig kunna genomföra en majoritet av de drömmar jag haft för livet. Vad ska jag då sätta upp som mål? Jag kommer aldrig kunna köpa nån gård i Hälsingland så varför ens drömma om det? Eller köpa en jättefin häst, eller att jobba med ungdomar. Det kommer aldrig att hända och det känns så jävla onödigt att ens drömma om det då, jag behöver hitta drömmar som är genomförbara men jag kommer inte på nåt "värt" att drömma om
Förutom allt det deppet börjar även årsdagen (säger man så?) för min pappas död närma sig och det är också skit och en massa skuldkänslor osvSå den göra-inget-tid som min hjärna INTE ältar saker som hände kring motsvarande tävling för två år sedan så spelar den istället upp samtal och minnen med pappa.
Man kan alltså sammanfatta min hjärna för tillfället med ett ord: Värdelös
Jag vet inte hur gammal du är. Men jag mådde skit under många år, bla pga många stora trauman inom kort tid som ung. Och med det även ADHD, anorexi, whiplash och ryggskador och kroniskt svåra sömnbesvär pga ADHDn och smärtorna.
Jag gick all möjlig terapi. Fick väl viss bättring av det och mediciner.
Men jag var suicid i perioder och levde mest av plikt. Jag trodde inte jag skulle leva så mkt mer än några år till.
Sen fick jag en lyckträff i annan typ av terapi och bra terapeut. Jag lärde mig också vad jag mår bra av, vad jag klarar etc och har lagt om livet efter det.
När jag mådde som sämst trodde jag inte jag var kapabel till så mkt.
Nu är jag 40 år och mår för det mesta bra. Jag vill leva och älskar att leva. Jag får vara försiktig med att inte göra för mkt. Men jag har nått en massa mål jag förut aldrig kunde drömma om. Och är fortfarande hungrig och jobbar för att nå mer.
Det kan absolut ta en vändning man verkligen inte trott! När jag mådde skit, kände mig värdelös etc såg jag ingen framtid och noll hopp om att kunna göra vad jag ville och drömde om. Nu har jag checkat av en massa jag drömt om.
Och jag är liksom inte mer superkvinna än någon annan. Kunde det vända så för mig så kan det säkert det för dig med!
Trodde att den ena killingen blivit offer för viltolycka för ett par veckor sen men alla tre såg fina ut 
) och sen ska jag käka middag med några kompisar. Konstnärsbaren har även öppnat så det bör ju firas
