Har du i dina etiska överväganden reflekterat över den skada som snatterier och butiksstölder vållar samhället och samhällsmedborgarna? Hur skiljer du på moraliskt acceptabla snatterier och de snatterier som är inkörsporten till grov kriminalitet? Vad säger du till utsatta butiksägare i utsatta områden som arbetar 60 timmar i veckan, och ständigt är rädda för att nästa snattare ska dra kniv?
Du som kallar dig antikapitalist är naturligtvis medveten om att den mest råkapitalistiska ordning som existerar finns på samhällets skuggsida, i den kriminella världen. Och att överse med snatterier är att gynna och främja den ordningen. Den fattige pensionären som svälter och snattar en falukorv är en minimal del av antalet snattare, (och hade inte snattat om 1) hon eller han inte var snattare sedan gammalt, kriminella uppnår också pensionsålder, eller 2) har beteendeförändringar på grund av demens.)
Ja, jag har reflekterat över den skada som snatterier gör, det har jag också nämnt tidigare i tråden. De andra frågorna du ställer måste jag svara på med lite längre resonemang, eftersom vi inte verkar göra helt samma analys av problemet:
För det första har jag aldrig sagt att snatterier är moraliskt acceptabla. Jag har sagt att de konsekvenser som kan komma av att jag skulle påkalla uppmärksamhet i mina ögon inte står i rimlig proportion till brottet som begås. Min moraliska övervägning är alltså att jag inte tycker att risken för att snattaren skall bli oproportionerligt straffad (misshandel från väktare, prick i registret, möjliga konsekvenser för familj inklusive eventuella barn) står i relation till det brott som begåtts, och jag anser att om jag påkallar uppmärksamhet är eventuella sådana konsekvenser också på mitt samvete, eftersom jag då utnyttjar de maktstrukturer som finns i samhället idag. Maktstrukturer som jag för övrigt tycker utnyttjas på fel sätt och sätter skulden där den inte hör hemma, vilket leder mig till din andra fråga.
I ett kapitalistisk samhälle finns det alltid de som hamnar på botten, eftersom samhället i sig är indelat i en hierarki utefter pengar och materiella värden. Det är i den botten som kriminalitet gror. Sedan utvecklas det som vi ju ser en parallell hierarki i den kriminella världen - men även där kan vi nog komma överens om att snattarna är långt ner i kedjan, om de ens kan anses tillhöra kriminella nätverk på det sätt som du insinuerar. Jag anser alltså att det är kapitalismen i sig som föder kriminalitet på den skalan vi ser idag, och det är även kapitalismen som föder desperation hos människor som leder dem till mindre brott såsom snatteri. Nu pratar jag inte om desperation som att gå hungrig eller vara helt utfattig, utan det kan vara desperation på den nivån att en egentligen har råd, men inte har råd med de saker som ger status eller ens en
känsla av status. Det kan också vara desperation i att känna sig så maktlös att en tar till kriminalitet/snatteri bara för att känna makt över något i sitt liv. Där kommer också den plötsliga kniven in som du drar fram från ingenstans, och som inte har huserat i någon diskussion här om snatteri innan. Det är väl känt inom psykologin att maktlösa människor tar till våld.
Så, för att svara på fråga två: Jag förstår att det är svårt för butiksägarna och de anställda. Däremot så tycker jag inte att snattarna är ursprunget till problemet. Ursprunget till problemet är en mycket större samhällsfråga, och det är
där butiksägare och anställda bör lägga den mesta av skulden. För det är allas vårt ansvar i ett demokratiskt samhälle att se till att de mest utsatta inte blir desperata. Det är allas vårt ansvar som accepterar den materiella statuskultur vi idag lever i och reproducerar den i vår vardag. Det är allas vårt ansvar att vi dag efter dag fortsätter att gå med på att desperata människor skall straffas och skuffas undan, istället för att hjälpas och lyftas. Så ja, det är fel att snatta. Ja, ett visst ansvar ligger på snattaren. Nej, det är inte rätt att den snattaren ska potentiellt misshandlas och tryckas ner och bli ännu mer maktlös.
Som jag skrev innan i tråden: Om vi hade haft adekvata sätt att ta om hand snattare och ta itu med deras problem, varesig de är ekonomiska, psykologiska, eller sociala, så hade jag inte tvekat att påkalla uppmärksamhet. Men när det är den enskilda människan som får ta straffet för att vi lever i ett orättvist samhälle så kommer jag alltid att stå på den människans sida, även om jag inte tycker att allt den gör är rätt.