Förlåt att jag lägger mig i, men för mig låter det som att ditt tjatande inte är bra för varken dig eller sonen. Jag är helt säker på att han VET mycket väl att han borde plugga, han är troligtvis jättestressad själv och du bara tjatar och tjatar vilket såklart får han att explodera (även om du inte tjatar första gången, så tjatar han säkert på sig själv hela dagarna och vill helst att du inte nämner det alls). Han blir arg, du blir arg och ni båda slösar energi på negativa mönster.
Han kanske inte alls förstår vad han gör? Får han tillräckligt med hjälp i skolan? Vet han vilka krav han har på sig? Kan han se framtiden och framförallt MENINGEN med vad han lär sig?
I nian är främst målet att komma in på sitt gymnasie. Vet han vilket gymnasie han vill gå på? Vet han kraven på vad han måste kunna för att få tillräckliga betyg? Det finns en kursplan där det står ord på ord vad du ska kunna för att få vissa betyg, oftast hjälper det om man går igenom de så att han verkligen får klart för sig vad han behöver jobba med. Sen kommer inte betygen följa han hela livet. Betygen är INTE allt i hela världen. Allt du behöver är att komma in på ditt gymansium och sen är de betygen helt obetydliga. Klarar han inte det det här året kan han plugga igen nästa år för att söka igen.
Det man så lätt fastnar i i den åldern är att man känner pressen på att prestera, man MÅSTE göra det, man MÅSTE klara varje prov, man MÅSTE leva upp till SKYHÖGA krav som man egentligen inte har den blekaste aning om vad de är. Man känner att man pluggar, pluggar och pluggar men man vet inte till vad. Man har inga mål och därför känns det som att man bara får mer och mer arbete hivat över en. Sätter man upp små och tydliga mål så brukar det gå betydligt enklare.
Och vet du vad det bästa är? Du och din son behöver inte göra det här själv. Det finns hjälp att få i skolan. Du ska bara veta hur många som bryter ihop nu i nian innan gymnasiet. Så mycket krav och sån press på att klara sig. Prata med hans mentor om att han har det svårt och försök få fram en individuell plan där, det har ALLA elever rätt till (anpassad skolgång, underlättar en hel del om man har det jobbigt).
Jag tyckte @hastflickas metod var väldigt bra och kreativ. Som jag sa, det hjälper ingen att tjata även om man blir frustrerad. Jag är helt säker på att han vet om att han har krav på sig och att han vet om vad han borde göra. Försök kompromissa och behandla han som lite äldre istället, förbjud inte handbollen eller dra ut internet som om han vore 12 år gammal. Jag vet själv att jag blir urless om min mamma tjatar på mig och om hon skulle straffa mig på det sättet skulle jag gå i taket. Bättre att hon säger "nu har du det här den här tiden och då ska det vara klart", sen hamnar det på mitt egna ansvar. Att ha tydliga tider hjälpte mig en hel del. Sen fick jag det väldigt anpassat i slutet av nian eftersom jag var borta större delen av högstadiet. Men efter att jag fick det anpassat i April så gick jag ut med betyg i nästan alla ämnen på våren och kom in på mitt gymnasium redan på hösten. Så det går.
