Och man egentligen mest känner sig fånig?
Egentligen har det här väl hållt på av och till sedan några år tillbaka men mest de senaste 2 åren.
För två år sen blev jag arbetslös, och fick gå hemma i några månader. Bodde då tillsammans med sambo och hund. Hade även häst. När jag aktiveras för lite blir jag väldigt grinig och får kort stubin så de månaderna var ganska påfrestande och min dåvarande och jag var osams väldigt mycket.
Till sommaren fick jag sedan jobb som hästskötare och började pendla enkel resa 11 mil med buss varje dag och var borta 5-22 om dagarna under en tid innan jag fick körkort.
Jag och min sambo bestämmer oss för att flytta ut till en gård i närheten, så säger upp lägenhet osv och tar med allt vi har och flyttar de 11 milen bort. Frid och fröjd, äntligen ska jag få börja bygga upp mitt drömliv med världen bästa jobb, en gård och mina älskade djur.. trodde jag..
En månad senare kraschar mitt liv när han lämnar mig. 5 år av trygghet raserades på en dag och kvar stod jag med häst, hund, gård och ett hästskötarjobb. Mitt i all smärta var det bara att säga upp sig från jobbet och börja ordna med boende i hemstaden igen eftersom jag inte skulle kunna rodda runt en gård på egna pengar. Uppbrottet var jobbigt för honom med och han flyttade direkt och lämnade allt till mig.
Efter en vecka får jag ett samtal om att min alkoholist pappa ligger inlagd på sjukhus pga det och kommer kanske dö.
Hela huvudet var kaos, hur ska man överleva på aktivtetsstöd 5000kr med häst och hund? Kommer han dö? Hur lyckades jag förstöra ett förhållande på 5år? Var ska jag bo? Hur ska allt lösa sig?
Jag fick tag i ett boende och flyttade dit, stallar upp hästen hos en kompis och pratar med mamma om att få låna pengar till räkningar av henne för att slippa behöva flytta hem. Jag flyttade tillbaka i November. Och vad jag sökte jobb, så himla mycket jobb och även en utbildning.
Paniken växer när ingen nappar. Min hund var en omplacering som jag tog över och när jag gjorde det avslutade gamla ägarna hennes försäkring och hon var för gammal för att få försäkra om med veterinärvård. Kort därefter blir hon sjuk och vi är hos veterinären flertal gånger med tumörer, problem med hud och hormoner.
I januari kommer jag tillslut till det läget där det är sälj hästen eller inte kunna betala räkningar. Som en gåva från ovan ringde utbildningen jag sökt och informerade 2 veckor in i skolstarten att jag gärna fick börja som sista reserv.
Lyckan var totalt. Äntligen skulle det ordna sig, äntligen skulle jag fixa allt.
Sen får min hund lunginflammation uppepå alla hennes andra sjukdomar, och skulle inte längre kunna få ett värdigt liv. En av min största trygghet var tvungen att somna in och världen rasade lite lätt igen. Trots CSN och extremt dyrt boende gör jag allt i min makt för att kunna ha kvar hästen. Jag fortsätter låna pengar varje månad. Början även festa extremt hårt och känslan av alkohol och uppmärksamhet får mig att känna mig lite uppskattad igen för några timmar.
Till sommaren får jag sommarjobb, och får hela tiden höra från mammas sida att det duger inte. Jag måste jobba mer, måste få in mer pengar, måste ha bättre jobb osv osv.
Och så blir hästen sjuk. Behandlingar hit och dit och där försvann de sista sparpengarna jag skulle haft till hösten för att slippa låna mer pengar. Och pappa får återfall på återfall.
På något sätt fortsätter jag och fyller mina dagar från 6-22 varje dag, varje vecka. Ringer någon för att be om hjälp, så hjälper jag alltid. Jag fortsätter även festa, varje helg. Att vara själv är inget alternativ och jag omger mig med saker att göra non stop. Hela tiden. För att slippa ångesten över pengar, att jag inte ger min häst det livet han förtjänar och att jag inte duger som jag är.
Jag går ut skolan i December, utan jobb. För det är lågsäsong. Och där kommer foten, det finns inga mer pengar att låna. Jag har lånat upp allt som finns att låna. Vad gör jag om hästen blir sjuk?
Fortsätter jobba på timmar på mitt jobb men pga lågsäsong blir det bara 3-4 dagar i veckan. Fortsätter även åka runt och hjälpa folk. De börjar även bli arga för jag inte svarar i telefon, att jag inte ringer upp, att jag aldrig har tid att ses osv osv. Och festar. När jag inte gör någonting sover jag.
Tillslut bestämmer jag mig, hästen åker ut på annons och precis när jag bestämt mig för att nej, jag skiter i att sälja så kommer den perfekta människan. Och jag sålde min älskade prins jag haft sedan 1års ålder. Där försvann min sista "trygghet" från det gamla livet.
Och direkt igen, folk börjar dra i pengar och frågar vart allt försvinner osv osv och inga förklaringar duger.
Jag tar hem en problemhäst och börjar jobba med den, samtidigt som jag rider 4 andra hästar. Även fler som hör av sig och vill att jag ska börja rida åt dom.
I stallet är stämningen skit pga en människa med riktigt ökänt rykte. Och jag tar under en period 30-35 pass i månaden.
Nu har jag precis fått ett heltidsjobb med månadslön där jag kommer få tillsvidareanställning efter provanställningen. Jag älskar mitt jobb men jag har kraschat.
Jag har en häst i stallet som inte går att komma upp på pga svår sadeltvång som måste arbetas med varje dag, jag har 1-3 andra hästar utöver det varje dag. Och ändå räcker jag inte till. De drar i mig, frågar om hjälp och jag har bara ångest. Ångest över att jag inte hjälper till tillräckligt, ångest över att jag beter mig som skit till folk, ångest över att jag skriker på personer som inte förtjänar det, ångest för att jag inte jobbar tillräckligt mycket med hästarna osv osv..
Jag orkar inte längre svara i telefon när mina vänner ringer och så fort jag kommer hem så somnar jag och sover utan problem 10h per natt men är trött. Har varit magsjuk och förkyld säkert 5-6 gånger på 4 månader.
Jag känner mig som ett känslomässigt vrak men hoppar runt och med världens största leende. För mitt liv är fantastiskt. Har helt underbara personer runt mig, får har en underbart jobb och jag ska äntligen kunna börja betala tillbaka på lånet.
Jag vet att jag borde säga nej och bara vara för mig själv ett tag. Men det går inte. När de frågar så kan jag inte, jag säger ja utan att märka det och om jag mot allförmodan måste säga nej så har jag ångest i flera veckor över det.
Jag skäms över att jag inte orkar mer, jag skäms över att jag bara sover och jag skäms för jag inte kan hjälpa min omgivning mer än jag gör.
Och jag skäms för mycket för att ta hjälp, för jag är den glada, käcka tjejen som alltid gör allt med ett leende, som alltid säger ja.
Nu blev det jättelångt för en fråga som egentligen är ganska kort;
Vad gör man, när man inte orkar mer men skäms för mycket för att ta hjälp?
Och vad finns det ens för hjälp att få?
Egentligen har det här väl hållt på av och till sedan några år tillbaka men mest de senaste 2 åren.
För två år sen blev jag arbetslös, och fick gå hemma i några månader. Bodde då tillsammans med sambo och hund. Hade även häst. När jag aktiveras för lite blir jag väldigt grinig och får kort stubin så de månaderna var ganska påfrestande och min dåvarande och jag var osams väldigt mycket.
Till sommaren fick jag sedan jobb som hästskötare och började pendla enkel resa 11 mil med buss varje dag och var borta 5-22 om dagarna under en tid innan jag fick körkort.
Jag och min sambo bestämmer oss för att flytta ut till en gård i närheten, så säger upp lägenhet osv och tar med allt vi har och flyttar de 11 milen bort. Frid och fröjd, äntligen ska jag få börja bygga upp mitt drömliv med världen bästa jobb, en gård och mina älskade djur.. trodde jag..
En månad senare kraschar mitt liv när han lämnar mig. 5 år av trygghet raserades på en dag och kvar stod jag med häst, hund, gård och ett hästskötarjobb. Mitt i all smärta var det bara att säga upp sig från jobbet och börja ordna med boende i hemstaden igen eftersom jag inte skulle kunna rodda runt en gård på egna pengar. Uppbrottet var jobbigt för honom med och han flyttade direkt och lämnade allt till mig.
Efter en vecka får jag ett samtal om att min alkoholist pappa ligger inlagd på sjukhus pga det och kommer kanske dö.
Hela huvudet var kaos, hur ska man överleva på aktivtetsstöd 5000kr med häst och hund? Kommer han dö? Hur lyckades jag förstöra ett förhållande på 5år? Var ska jag bo? Hur ska allt lösa sig?
Jag fick tag i ett boende och flyttade dit, stallar upp hästen hos en kompis och pratar med mamma om att få låna pengar till räkningar av henne för att slippa behöva flytta hem. Jag flyttade tillbaka i November. Och vad jag sökte jobb, så himla mycket jobb och även en utbildning.
Paniken växer när ingen nappar. Min hund var en omplacering som jag tog över och när jag gjorde det avslutade gamla ägarna hennes försäkring och hon var för gammal för att få försäkra om med veterinärvård. Kort därefter blir hon sjuk och vi är hos veterinären flertal gånger med tumörer, problem med hud och hormoner.
I januari kommer jag tillslut till det läget där det är sälj hästen eller inte kunna betala räkningar. Som en gåva från ovan ringde utbildningen jag sökt och informerade 2 veckor in i skolstarten att jag gärna fick börja som sista reserv.
Lyckan var totalt. Äntligen skulle det ordna sig, äntligen skulle jag fixa allt.
Sen får min hund lunginflammation uppepå alla hennes andra sjukdomar, och skulle inte längre kunna få ett värdigt liv. En av min största trygghet var tvungen att somna in och världen rasade lite lätt igen. Trots CSN och extremt dyrt boende gör jag allt i min makt för att kunna ha kvar hästen. Jag fortsätter låna pengar varje månad. Början även festa extremt hårt och känslan av alkohol och uppmärksamhet får mig att känna mig lite uppskattad igen för några timmar.
Till sommaren får jag sommarjobb, och får hela tiden höra från mammas sida att det duger inte. Jag måste jobba mer, måste få in mer pengar, måste ha bättre jobb osv osv.
Och så blir hästen sjuk. Behandlingar hit och dit och där försvann de sista sparpengarna jag skulle haft till hösten för att slippa låna mer pengar. Och pappa får återfall på återfall.
På något sätt fortsätter jag och fyller mina dagar från 6-22 varje dag, varje vecka. Ringer någon för att be om hjälp, så hjälper jag alltid. Jag fortsätter även festa, varje helg. Att vara själv är inget alternativ och jag omger mig med saker att göra non stop. Hela tiden. För att slippa ångesten över pengar, att jag inte ger min häst det livet han förtjänar och att jag inte duger som jag är.
Jag går ut skolan i December, utan jobb. För det är lågsäsong. Och där kommer foten, det finns inga mer pengar att låna. Jag har lånat upp allt som finns att låna. Vad gör jag om hästen blir sjuk?
Fortsätter jobba på timmar på mitt jobb men pga lågsäsong blir det bara 3-4 dagar i veckan. Fortsätter även åka runt och hjälpa folk. De börjar även bli arga för jag inte svarar i telefon, att jag inte ringer upp, att jag aldrig har tid att ses osv osv. Och festar. När jag inte gör någonting sover jag.
Tillslut bestämmer jag mig, hästen åker ut på annons och precis när jag bestämt mig för att nej, jag skiter i att sälja så kommer den perfekta människan. Och jag sålde min älskade prins jag haft sedan 1års ålder. Där försvann min sista "trygghet" från det gamla livet.
Och direkt igen, folk börjar dra i pengar och frågar vart allt försvinner osv osv och inga förklaringar duger.
Jag tar hem en problemhäst och börjar jobba med den, samtidigt som jag rider 4 andra hästar. Även fler som hör av sig och vill att jag ska börja rida åt dom.
I stallet är stämningen skit pga en människa med riktigt ökänt rykte. Och jag tar under en period 30-35 pass i månaden.
Nu har jag precis fått ett heltidsjobb med månadslön där jag kommer få tillsvidareanställning efter provanställningen. Jag älskar mitt jobb men jag har kraschat.
Jag har en häst i stallet som inte går att komma upp på pga svår sadeltvång som måste arbetas med varje dag, jag har 1-3 andra hästar utöver det varje dag. Och ändå räcker jag inte till. De drar i mig, frågar om hjälp och jag har bara ångest. Ångest över att jag inte hjälper till tillräckligt, ångest över att jag beter mig som skit till folk, ångest över att jag skriker på personer som inte förtjänar det, ångest för att jag inte jobbar tillräckligt mycket med hästarna osv osv..
Jag orkar inte längre svara i telefon när mina vänner ringer och så fort jag kommer hem så somnar jag och sover utan problem 10h per natt men är trött. Har varit magsjuk och förkyld säkert 5-6 gånger på 4 månader.
Jag känner mig som ett känslomässigt vrak men hoppar runt och med världens största leende. För mitt liv är fantastiskt. Har helt underbara personer runt mig, får har en underbart jobb och jag ska äntligen kunna börja betala tillbaka på lånet.
Jag vet att jag borde säga nej och bara vara för mig själv ett tag. Men det går inte. När de frågar så kan jag inte, jag säger ja utan att märka det och om jag mot allförmodan måste säga nej så har jag ångest i flera veckor över det.
Jag skäms över att jag inte orkar mer, jag skäms över att jag bara sover och jag skäms för jag inte kan hjälpa min omgivning mer än jag gör.
Och jag skäms för mycket för att ta hjälp, för jag är den glada, käcka tjejen som alltid gör allt med ett leende, som alltid säger ja.
Nu blev det jättelångt för en fråga som egentligen är ganska kort;
Vad gör man, när man inte orkar mer men skäms för mycket för att ta hjälp?
Och vad finns det ens för hjälp att få?
