Vad gör vi? Kids edition - del 4

[FeatherCloud]

Barnen kommer strax hit för ett dygn hos mig på pappaveckan. Fast de inte varit borta mer än sen igår morse saknar jag som oändligt!

Men! Huset är städat och trädgården omhändertagen och jag har hunnit med en lååång ridtur igår så energin är uppladdad. Ikväll blir det avancerad matlagning i form av kokt korv med bröd, imorgon ska vi fira födelsedag så då kommer släkten och kusin

 

[FeatherCloud]

Sonen kom hit och frågade direkt om han fick sova hos sin pappa inatt, så det var ju lite snopet. Men helt okej, han kommer över dagen imorgon och lilla E och jag fick en liten tjejkväll istället

 

[Fille]

Har haft besök idag av en kompis med hennes son på fyra år. Har inte träffat henne på typ tre år. De kom vid 11, åkte 18. Tvillingarna vägrade sova och har röjt hela dagen! Nu sover de gött

 

[Midsommarblomster]

Vi fick en fin helg med barnen, vilket var skönt eftersom fredagen blev så tuff. Vi var iväg på vår nyfunna favorit-parklek med pick-nick och sen på lekland med kusinerna. Nu är vi hos farmor, och hon har smugit in till henne på morgonen och ligger i sängen och kollar på paddan. Mer skärm och socker här än vad hon får hemma men jag tycker också det är lite charmigt med lösare regler hos mor- och farföräldrar. När jag var liten hade mormor Cartoon Network och gjorde pannkakor med sirap till frukost. Det var ju hur härligt som helst

 

[FeatherCloud]

Lilla E propellrade betydligt mer när hon hade en 160säng som nattlig spelplan än när hon är nerstoppad i en spjälsäng Men trots några uppvak från oss båda sov vi tillslut till 8:30
Sen sjöng vi Ja må jag leva (för mig, men lilla E var antagligen helt säker på att det var för henne ) och har ätit frukost, nu väntar vi på storebror

 

[zassoo]

Sitter här med så delade känslor. Funderar på om jag är feg/bekväm när det gäller vad jag gör med barnen när jag är ensam med dem. Om jag målar upp problem som är större än vad de är, om jag bara borde sluta fåna mig. För det är så jag fått för mig att andra ser på mig.

Vi har blivit inbjudna till en släktings sommarhus. Det tar ca 3,5 timmar med bil och det är max en natt där som gäller så 3,5 timmar hem igen dagen efter. Det tycker jag känns tufft som ensam vuxen. Släktingen föreslog då tåg, vilket tar 2,5 timme enkel väg från närmaste stad. Det är dock 3,5 mil till staden och vi har dessutom 3 km till bussen. Här får jag för mig att jag bara borde rycka upp mig, packa väskorna och tänka ”hur svårt kan det vara”. Men jag tänker samtidigt att jag MÅSTE ju inte utsätta mig för det när jag redan efter dagens utflykt med lekplats, restaurangbesök och glass känner mig så trött och överstimulerad.

Pendlar alltså mellan att känna mig sämst för att jag inte vågar åka iväg eller hitta på nån större grej med barnen, och att tänka att det viktigaste är väl att jag gör det som känns bäst för mig. Barnen är 2,5 och 4,5 och av den intensiva typen, de har mycket energi och har en del konflikter sinsemellan.

Vet att det inte finns något rätt svar här för alla är olika. Men ibland känner jag mig lite ”svag” liksom, som tycker att det sliter så mycket med barnen att jag begränsar mig. Eller är det inte att begränsa sig, utan att lyssna på sina behov och gränser? Just i fallet med släktingens sommarhus så känns det inte så viktigt för mig att åka dit, vi har bara pratat länge om att vi skulle hälsa på någon gång.

 

[Human]

Sitter här med så delade känslor. Funderar på om jag är feg/bekväm när det gäller vad jag gör med barnen när jag är ensam med dem. Om jag målar upp problem som är större än vad de är, om jag bara borde sluta fåna mig. För det är så jag fått för mig att andra ser på mig.

Vi har blivit inbjudna till en släktings sommarhus. Det tar ca 3,5 timmar med bil och det är max en natt där som gäller så 3,5 timmar hem igen dagen efter. Det tycker jag känns tufft som ensam vuxen. Släktingen föreslog då tåg, vilket tar 2,5 timme enkel väg från närmaste stad. Det är dock 3,5 mil till staden och vi har dessutom 3 km till bussen. Här får jag för mig att jag bara borde rycka upp mig, packa väskorna och tänka ”hur svårt kan det vara”. Men jag tänker samtidigt att jag MÅSTE ju inte utsätta mig för det när jag redan efter dagens utflykt med lekplats, restaurangbesök och glass känner mig så trött och överstimulerad.

Pendlar alltså mellan att känna mig sämst för att jag inte vågar åka iväg eller hitta på nån större grej med barnen, och att tänka att det viktigaste är väl att jag gör det som känns bäst för mig. Barnen är 2,5 och 4,5 och av den intensiva typen, de har mycket energi och har en del konflikter sinsemellan.

Vet att det inte finns något rätt svar här för alla är olika. Men ibland känner jag mig lite ”svag” liksom, som tycker att det sliter så mycket med barnen att jag begränsar mig. Eller är det inte att begränsa sig, utan att lyssna på sina behov och gränser? Just i fallet med släktingens sommarhus så känns det inte så viktigt för mig att åka dit, vi har bara pratat länge om att vi skulle hälsa på någon gång.

Jag åkte i måndags ungefär motsvarande sträcka i bil ensam med mina två kids (2,5 år och 8 månader). Det gick jättebra, men det berodde mycket på att jag kände noll stress om att komma fram någon viss tid. Väl framme var jag trött, och den natten sov alla jättedåligt, gissningsvis pga resan, sovit i bilen, nytt ställe etc etc. Var så djävulskt trött när barnen väckte mig vid 05.30. Jag hade absolut inte tyckt det hade varit värt det att sätta sig i bilen dagen efter och köra hem igen, och dessutom läskigt när man är så trött. Det som rent praktiskt svar från min sida, att ska jag åka så pass länge (själv) vill jag ha minst två övernattningar.

Sen som du säger, folk är olika. Jag kan dra mig från att åka till en lekplats själv med kidsen för att det är jobbigt. Jag känner folk som gör sjukt mycket saker trots att de har många fler barn. Jag försöker verkligen låta bli att jämföra mig med dem. Mitt liv, mina förutsättningar. Man ska orka som förälder också, det är helt ok att inte hitta på "stora grejer" med barnen även om enda ursäkten är att det känns för tungt som vuxen att rådda det.

 

[Trollunge]

Sitter här med så delade känslor. Funderar på om jag är feg/bekväm när det gäller vad jag gör med barnen när jag är ensam med dem. Om jag målar upp problem som är större än vad de är, om jag bara borde sluta fåna mig. För det är så jag fått för mig att andra ser på mig.

Vi har blivit inbjudna till en släktings sommarhus. Det tar ca 3,5 timmar med bil och det är max en natt där som gäller så 3,5 timmar hem igen dagen efter. Det tycker jag känns tufft som ensam vuxen. Släktingen föreslog då tåg, vilket tar 2,5 timme enkel väg från närmaste stad. Det är dock 3,5 mil till staden och vi har dessutom 3 km till bussen. Här får jag för mig att jag bara borde rycka upp mig, packa väskorna och tänka ”hur svårt kan det vara”. Men jag tänker samtidigt att jag MÅSTE ju inte utsätta mig för det när jag redan efter dagens utflykt med lekplats, restaurangbesök och glass känner mig så trött och överstimulerad.

Pendlar alltså mellan att känna mig sämst för att jag inte vågar åka iväg eller hitta på nån större grej med barnen, och att tänka att det viktigaste är väl att jag gör det som känns bäst för mig. Barnen är 2,5 och 4,5 och av den intensiva typen, de har mycket energi och har en del konflikter sinsemellan.

Vet att det inte finns något rätt svar här för alla är olika. Men ibland känner jag mig lite ”svag” liksom, som tycker att det sliter så mycket med barnen att jag begränsar mig. Eller är det inte att begränsa sig, utan att lyssna på sina behov och gränser? Just i fallet med släktingens sommarhus så känns det inte så viktigt för mig att åka dit, vi har bara pratat länge om att vi skulle hälsa på någon gång.

Kan bara säga att jag hade inte gjort det där, tycker det låter som alldeles för mycket jobb för att vara värt det. Mina är 1,5 och 5,5.
Bara säger det så du kan känna att du absolut inte är ensam eller svag
Bara när jag läste 3,5 timme bil kände jag ”nope”. För en natt dessutom. Och själv… Nej.

 

[Imogen]

Sitter här med så delade känslor. Funderar på om jag är feg/bekväm när det gäller vad jag gör med barnen när jag är ensam med dem. Om jag målar upp problem som är större än vad de är, om jag bara borde sluta fåna mig. För det är så jag fått för mig att andra ser på mig.

Vi har blivit inbjudna till en släktings sommarhus. Det tar ca 3,5 timmar med bil och det är max en natt där som gäller så 3,5 timmar hem igen dagen efter. Det tycker jag känns tufft som ensam vuxen. Släktingen föreslog då tåg, vilket tar 2,5 timme enkel väg från närmaste stad. Det är dock 3,5 mil till staden och vi har dessutom 3 km till bussen. Här får jag för mig att jag bara borde rycka upp mig, packa väskorna och tänka ”hur svårt kan det vara”. Men jag tänker samtidigt att jag MÅSTE ju inte utsätta mig för det när jag redan efter dagens utflykt med lekplats, restaurangbesök och glass känner mig så trött och överstimulerad.

Pendlar alltså mellan att känna mig sämst för att jag inte vågar åka iväg eller hitta på nån större grej med barnen, och att tänka att det viktigaste är väl att jag gör det som känns bäst för mig. Barnen är 2,5 och 4,5 och av den intensiva typen, de har mycket energi och har en del konflikter sinsemellan.

Vet att det inte finns något rätt svar här för alla är olika. Men ibland känner jag mig lite ”svag” liksom, som tycker att det sliter så mycket med barnen att jag begränsar mig. Eller är det inte att begränsa sig, utan att lyssna på sina behov och gränser? Just i fallet med släktingens sommarhus så känns det inte så viktigt för mig att åka dit, vi har bara pratat länge om att vi skulle hälsa på någon gång.

Fast alltså, att köra 3,5 h enkel väg för en natt borta hade inte jag gjort om maken var med heller! Om släktingen nu inte ska gifta dig eller ngt annat speciellt.

När jag läste första meningen i ditt inlägg trodde jag att det skulle handla om att du inte vågade åka och bada med barnen eller ngt på den nivån.

Hade inte heller gjort upplägget du beskriver, och barnen bara en del av det

 

[McFlurry]

Sitter här med så delade känslor. Funderar på om jag är feg/bekväm när det gäller vad jag gör med barnen när jag är ensam med dem. Om jag målar upp problem som är större än vad de är, om jag bara borde sluta fåna mig. För det är så jag fått för mig att andra ser på mig.

Vi har blivit inbjudna till en släktings sommarhus. Det tar ca 3,5 timmar med bil och det är max en natt där som gäller så 3,5 timmar hem igen dagen efter. Det tycker jag känns tufft som ensam vuxen. Släktingen föreslog då tåg, vilket tar 2,5 timme enkel väg från närmaste stad. Det är dock 3,5 mil till staden och vi har dessutom 3 km till bussen. Här får jag för mig att jag bara borde rycka upp mig, packa väskorna och tänka ”hur svårt kan det vara”. Men jag tänker samtidigt att jag MÅSTE ju inte utsätta mig för det när jag redan efter dagens utflykt med lekplats, restaurangbesök och glass känner mig så trött och överstimulerad.

Pendlar alltså mellan att känna mig sämst för att jag inte vågar åka iväg eller hitta på nån större grej med barnen, och att tänka att det viktigaste är väl att jag gör det som känns bäst för mig. Barnen är 2,5 och 4,5 och av den intensiva typen, de har mycket energi och har en del konflikter sinsemellan.

Vet att det inte finns något rätt svar här för alla är olika. Men ibland känner jag mig lite ”svag” liksom, som tycker att det sliter så mycket med barnen att jag begränsar mig. Eller är det inte att begränsa sig, utan att lyssna på sina behov och gränser? Just i fallet med släktingens sommarhus så känns det inte så viktigt för mig att åka dit, vi har bara pratat länge om att vi skulle hälsa på någon gång.

Jag hade inte åkt så långt för en natt i någons sommarhus ens utan barn

Våga lita på din magkänsla och var snäll mot dig själv

 

[FeatherCloud]

Sitter här med så delade känslor. Funderar på om jag är feg/bekväm när det gäller vad jag gör med barnen när jag är ensam med dem. Om jag målar upp problem som är större än vad de är, om jag bara borde sluta fåna mig. För det är så jag fått för mig att andra ser på mig.

Vi har blivit inbjudna till en släktings sommarhus. Det tar ca 3,5 timmar med bil och det är max en natt där som gäller så 3,5 timmar hem igen dagen efter. Det tycker jag känns tufft som ensam vuxen. Släktingen föreslog då tåg, vilket tar 2,5 timme enkel väg från närmaste stad. Det är dock 3,5 mil till staden och vi har dessutom 3 km till bussen. Här får jag för mig att jag bara borde rycka upp mig, packa väskorna och tänka ”hur svårt kan det vara”. Men jag tänker samtidigt att jag MÅSTE ju inte utsätta mig för det när jag redan efter dagens utflykt med lekplats, restaurangbesök och glass känner mig så trött och överstimulerad.

Pendlar alltså mellan att känna mig sämst för att jag inte vågar åka iväg eller hitta på nån större grej med barnen, och att tänka att det viktigaste är väl att jag gör det som känns bäst för mig. Barnen är 2,5 och 4,5 och av den intensiva typen, de har mycket energi och har en del konflikter sinsemellan.

Vet att det inte finns något rätt svar här för alla är olika. Men ibland känner jag mig lite ”svag” liksom, som tycker att det sliter så mycket med barnen att jag begränsar mig. Eller är det inte att begränsa sig, utan att lyssna på sina behov och gränser? Just i fallet med släktingens sommarhus så känns det inte så viktigt för mig att åka dit, vi har bara pratat länge om att vi skulle hälsa på någon gång.

För min del hade jag inte gjort det, för barnens skull. Låter alldeles för hattigt med 2*3,5 h för bara en natt!

Jag som separerad har blivit betydligt "modigare" i vad jag gör ensam med barnen som ensamstående än tidigare. Men, jag har också lärt mig att känna vad som är värt det och inte. Jag kan göra väldigt mycket, men om det innebär att jag (eller barnen!) hänger på gränsen av ork och kapacitet bör jag låta bli eftersom det kommer gå ut över mitt humör och tålamod med barnen och därför påverka hela upplevelsen. Så jag tycker snarare du resonerar klokt!

 

[Snubbelfot]

Sitter här med så delade känslor. Funderar på om jag är feg/bekväm när det gäller vad jag gör med barnen när jag är ensam med dem. Om jag målar upp problem som är större än vad de är, om jag bara borde sluta fåna mig. För det är så jag fått för mig att andra ser på mig.

Vi har blivit inbjudna till en släktings sommarhus. Det tar ca 3,5 timmar med bil och det är max en natt där som gäller så 3,5 timmar hem igen dagen efter. Det tycker jag känns tufft som ensam vuxen. Släktingen föreslog då tåg, vilket tar 2,5 timme enkel väg från närmaste stad. Det är dock 3,5 mil till staden och vi har dessutom 3 km till bussen. Här får jag för mig att jag bara borde rycka upp mig, packa väskorna och tänka ”hur svårt kan det vara”. Men jag tänker samtidigt att jag MÅSTE ju inte utsätta mig för det när jag redan efter dagens utflykt med lekplats, restaurangbesök och glass känner mig så trött och överstimulerad.

Pendlar alltså mellan att känna mig sämst för att jag inte vågar åka iväg eller hitta på nån större grej med barnen, och att tänka att det viktigaste är väl att jag gör det som känns bäst för mig. Barnen är 2,5 och 4,5 och av den intensiva typen, de har mycket energi och har en del konflikter sinsemellan.

Vet att det inte finns något rätt svar här för alla är olika. Men ibland känner jag mig lite ”svag” liksom, som tycker att det sliter så mycket med barnen att jag begränsar mig. Eller är det inte att begränsa sig, utan att lyssna på sina behov och gränser? Just i fallet med släktingens sommarhus så känns det inte så viktigt för mig att åka dit, vi har bara pratat länge om att vi skulle hälsa på någon gång.

Som du säger, alla har olika förutsättningar. Jag hade inte gjort den trippen utifrån din beskrivning, inte ensam och sannolikt inte ens med två vuxna, inte för en övernattning. Kanske om det gick att stanna ytterligare en natt.
Jag tänker att man absolut kan och vågar göra större utflykter ensam, det skulle jag kunna göra med våra tvååringar, men då behöver jag själv styra upplägget.
Visst begränsar man sig per definition men jag ser absolut ingen negativt i det utan precis tvärtom, man vill ju skapa så bra förutsättningar som möjligt för positiva upplevelser! I det ingår, tycker åtminstone jag, att också välja bort sådana saker som riskerar att landa negativt eller överdrivet påfrestande på ett eller annat sätt. Alldeles självklart och naturligt tycker jag!

 

[Snubbelfot]

Litet väl många kassa nätter nu sedan en tid, marginalerna börjar ta slut.

Och sista dagen idag innan semester, fast semester har fått en helt annan innebörd sedan barnen.

 

[zassoo]

Tack snälla ni för era svar Det känns bra att jag inte är orimlig i mina funderingar. Har sagt till släktingen att vi inte kan komma, fick svar som var ungefär lika delar förståelse och lika delar ”det är väl bara att spänna fast barnen i bilen och åka” Men tack vare er känner jag mig tryggare i mitt beslut.

 

[FeatherCloud]

Tack snälla ni för era svar Det känns bra att jag inte är orimlig i mina funderingar. Har sagt till släktingen att vi inte kan komma, fick svar som var ungefär lika delar förståelse och lika delar ”det är väl bara att spänna fast barnen i bilen och åka” Men tack vare er känner jag mig tryggare i mitt beslut.

Har släktingen själv barn?
Bra att du stod på dig i din känsla!

 

[zassoo]

Har släktingen själv barn?
Bra att du stod på dig i din känsla!

Japp, men det är snarare barnbarnen som är i samma ålder som mina barn Jag tror att jag blir jämförd med släktingens egna barn som far och flänger rätt mycket fram och tillbaka i bil med sina små barn.

 

[Madde_padde]

Jag är med våran 11 dagars på dressyrtävling, vi har kört två hopptävlingar så nu måste vi väga upp med lite dressyrhästar också

De tre stora barnen är på
Lekpark och promenad med pappan så hoppas på en lugn kväll ikväll

 

[Dorinda]

Sitter här med så delade känslor. Funderar på om jag är feg/bekväm när det gäller vad jag gör med barnen när jag är ensam med dem. Om jag målar upp problem som är större än vad de är, om jag bara borde sluta fåna mig. För det är så jag fått för mig att andra ser på mig.

Vi har blivit inbjudna till en släktings sommarhus. Det tar ca 3,5 timmar med bil och det är max en natt där som gäller så 3,5 timmar hem igen dagen efter. Det tycker jag känns tufft som ensam vuxen. Släktingen föreslog då tåg, vilket tar 2,5 timme enkel väg från närmaste stad. Det är dock 3,5 mil till staden och vi har dessutom 3 km till bussen. Här får jag för mig att jag bara borde rycka upp mig, packa väskorna och tänka ”hur svårt kan det vara”. Men jag tänker samtidigt att jag MÅSTE ju inte utsätta mig för det när jag redan efter dagens utflykt med lekplats, restaurangbesök och glass känner mig så trött och överstimulerad.

Pendlar alltså mellan att känna mig sämst för att jag inte vågar åka iväg eller hitta på nån större grej med barnen, och att tänka att det viktigaste är väl att jag gör det som känns bäst för mig. Barnen är 2,5 och 4,5 och av den intensiva typen, de har mycket energi och har en del konflikter sinsemellan.

Vet att det inte finns något rätt svar här för alla är olika. Men ibland känner jag mig lite ”svag” liksom, som tycker att det sliter så mycket med barnen att jag begränsar mig. Eller är det inte att begränsa sig, utan att lyssna på sina behov och gränser? Just i fallet med släktingens sommarhus så känns det inte så viktigt för mig att åka dit, vi har bara pratat länge om att vi skulle hälsa på någon gång.

Våran 3 åring har varit på en så lång resa i bil. Då var vi två vuxna och rätt svettiga när vi kom hem igen. Dessutom var det för flera dagar och väldigt barnanpassat dit vi åkte.

Aldrig i livet att jag hade gjort det själv och inte för en natt! Klokt att tacka nej

 

[julgrisen]

Sitter här med så delade känslor. Funderar på om jag är feg/bekväm när det gäller vad jag gör med barnen när jag är ensam med dem. Om jag målar upp problem som är större än vad de är, om jag bara borde sluta fåna mig. För det är så jag fått för mig att andra ser på mig.

Vi har blivit inbjudna till en släktings sommarhus. Det tar ca 3,5 timmar med bil och det är max en natt där som gäller så 3,5 timmar hem igen dagen efter. Det tycker jag känns tufft som ensam vuxen. Släktingen föreslog då tåg, vilket tar 2,5 timme enkel väg från närmaste stad. Det är dock 3,5 mil till staden och vi har dessutom 3 km till bussen. Här får jag för mig att jag bara borde rycka upp mig, packa väskorna och tänka ”hur svårt kan det vara”. Men jag tänker samtidigt att jag MÅSTE ju inte utsätta mig för det när jag redan efter dagens utflykt med lekplats, restaurangbesök och glass känner mig så trött och överstimulerad.

Pendlar alltså mellan att känna mig sämst för att jag inte vågar åka iväg eller hitta på nån större grej med barnen, och att tänka att det viktigaste är väl att jag gör det som känns bäst för mig. Barnen är 2,5 och 4,5 och av den intensiva typen, de har mycket energi och har en del konflikter sinsemellan.

Vet att det inte finns något rätt svar här för alla är olika. Men ibland känner jag mig lite ”svag” liksom, som tycker att det sliter så mycket med barnen att jag begränsar mig. Eller är det inte att begränsa sig, utan att lyssna på sina behov och gränser? Just i fallet med släktingens sommarhus så känns det inte så viktigt för mig att åka dit, vi har bara pratat länge om att vi skulle hälsa på någon gång.

Nej men gud, det hade jag aldrig tyckt var värt heller! Jag åker gärna iväg med mina (3,5 år * 2) men just resan vill jag ska vara kort för att det ska vara värt det. Jag ger mig helt inte ut med bilen längre stunder alls, har precis börjat känna att jag kan åka till mina föräldrar själv med dem, det tar 1 h och 20 minuter och då låter jag dem sova rätt länge trots att de inte borde. Jag förundras också över de som lätt stoppar in barnen i bilen eller är iväg på massa långresor men tror det beror på både barns och föräldrars intressen och personligheter, jag har inte tyckt om att åka bil eller ge mig ut på turer med en massa byten hit och dit även innan barn.

 

[Midsommarblomster]

Sitter här med så delade känslor. Funderar på om jag är feg/bekväm när det gäller vad jag gör med barnen när jag är ensam med dem. Om jag målar upp problem som är större än vad de är, om jag bara borde sluta fåna mig. För det är så jag fått för mig att andra ser på mig.

Vi har blivit inbjudna till en släktings sommarhus. Det tar ca 3,5 timmar med bil och det är max en natt där som gäller så 3,5 timmar hem igen dagen efter. Det tycker jag känns tufft som ensam vuxen. Släktingen föreslog då tåg, vilket tar 2,5 timme enkel väg från närmaste stad. Det är dock 3,5 mil till staden och vi har dessutom 3 km till bussen. Här får jag för mig att jag bara borde rycka upp mig, packa väskorna och tänka ”hur svårt kan det vara”. Men jag tänker samtidigt att jag MÅSTE ju inte utsätta mig för det när jag redan efter dagens utflykt med lekplats, restaurangbesök och glass känner mig så trött och överstimulerad.

Pendlar alltså mellan att känna mig sämst för att jag inte vågar åka iväg eller hitta på nån större grej med barnen, och att tänka att det viktigaste är väl att jag gör det som känns bäst för mig. Barnen är 2,5 och 4,5 och av den intensiva typen, de har mycket energi och har en del konflikter sinsemellan.

Vet att det inte finns något rätt svar här för alla är olika. Men ibland känner jag mig lite ”svag” liksom, som tycker att det sliter så mycket med barnen att jag begränsar mig. Eller är det inte att begränsa sig, utan att lyssna på sina behov och gränser? Just i fallet med släktingens sommarhus så känns det inte så viktigt för mig att åka dit, vi har bara pratat länge om att vi skulle hälsa på någon gång.

Du har fått många bra svar redan och jag sållar mig bara i kören, det lät jobbigt det där. Jag och maken är olika, han vill gärna göra mycket saker (överlag men inget undantag med småbarn) och jag är försiktigare. Men jag har också varit ruskigt nära väggen det senaste året, och jag lyckas inte heller vara en bra förälder när jag blir för pressad. Att göra någonting för barnens skull är helt meningslöst om de åker med en förälder som blir slutkörd och arg. Särskilt när de är små. För även för deras skull håller jag mig numer i min safe zone.

Vi åkte ju till Thailand i januari, och det var optimistiskt planerat redan från början att ens ta oss dit. Men sen gick ju flygplanet sönder, vi slussades via London och 3 h sömn på ett hotell där, vidare till Frankfurt, flyg över dagen till Bangkok så barnen sov inte på 10 h flyg. Vagnar att släpa i handbagaget. Väskorna borta med sonens Forlax, badkläder, ingen solkräm. Vidare till Krabi efter en natt. Jag tror det var mer traumatiskt än vad jag har orkat erkänna för mig själv fören nu. Jag har minnen av hur jag bara försökte bära en sprattande, skrikande bebis som drog mig i håret och ansiktet och axeln på väg ur led i flera dygn. Efter det har jag valt att stanna hemma vid minsta känsla av att jag inte kommer orka.