Vad attraheras vi av och varför? (utbruten från Varför blir jag så knäpp!?)

[Inte_Ung]

men det är intressant att försöka hitta vägar där inga funnits innan.

Du blir med garanti den första om du lyckas.
Jag uppskattar ditt försök oerhört mycket.

 

[Inte_Ung]

övrigt tänker jag att det kanske är lämpligt att sluta mata trollet.

Det är tyvärr inget troll.
Ett genombrott vore fantastiskt.

 

[Inte_Ung]

Jag misstänker att ts får en rejäl kick av att få utöva sin härskarteknik och den njutningen är han inte värd.

Kicken kommer när han har vunnit eller lyckats med att tjata sig till seger.
Seger = de andra ger upp.

 

[_Taggis_]

Kicken kommer när han har vunnit eller lyckats med att tjata sig till seger.
Seger = de andra ger upp.

Det påminner mig om en sorts person som älskar att "diskutera" i monologer. Inbjuder till diskussion, vänder och vrider på allt och kastar tillbaka argument tills ev motpart tröttnar och fortsätter sedan hålla en oemotsagd föreläsning om sin egen förträfflighet i ämnet. Även kallad typisk mansplainare. De slipper ta till sig och utvecklas inte heller för ingen orkar med dem och myten om dess egna förträfflighet lever vidare. Har jobbat med flertalet. Lika fascinerande varje gång hur de kan ingå i ett socialt sammanhang för jag undrar alltid hur närstående omgivning står ut.

 

[Inte_Ung]

Lika fascinerande varje gång hur de kan ingå i ett socialt sammanhang för jag undrar alltid hur närstående omgivning står ut.

De tror på myten.
Märkligt men sant.

 

[_Taggis_]

De tror på myten.
Märkligt men sant.

Ja uppenbarligen.

Och mansplainare har en förmåga att omge sig med de som inte säger emot. Allt för att myten om de själva inte ska gå förlorad.
De som säger emot blir så överösta av otrevligheter att de förhoppningsvis inte lägger sin tid på att umgås med vederbörande desto mer. Så det oliktänkande umgänget sanerar liksom ut sig självt. Är min uppfattning.

 

[EZMK]

@Scar såg denna och tänkte på dig.

 

[Scar]

@Scar såg denna och tänkte på dig.
Visa bifogad fil 54258

Jag tänker på Flat Earth-rörelsen när jag ser flocken i denna tråd. Ni har inte några vettiga sakliga argument utan lutar er mot att ni isolerat er tillsammans med likasinnade och därmed hamnar i numerärt överläge. Därefter skrubbar ni varandras ryggar för fullt, inte för att era vänner säger något vettigt utan just bara för att det är era vänner.

Ni tycks inte heller tycka att jag har fel egentligen (alla instämmer i att mesar är oattraktiva) men jag är identifierad som en avvikare och ska därmed sägas emot bara för att.

Jag väntar fortfarande på ett sakligt argument som faktiskt motsäger det jag säger i första inlägget.

 

[Scar]

Jag ber om ursäkt om jag varit otydlig, men tycker nog jag klargjort tydligt för det mesta vad som varit resonemang och vad som varit direkt fakta. En diskussion hade vi ju och klarade upp redan kring en punkt där jag var otydlig, men vi har inte klarat upp något alls kring det du har påstått, trots att jag bett dig om det.

Ingen av mina frågor kommer med anklagelser. Frågor jag ställer är just frågor, saker jag undrar för att jag vill ha svar, för att något inte går ihop för mig. Det är väldigt tråkigt att du tolkar dem som anklagelser. Om du inte vill svara på alla frågor på en gång så välj en i taget. De är där och väntar. Jag har förtydligat i mitt senaste inlägg om frågorna syftar på något specifikt vi tagit upp tidigare, och i övrigt handlar de alla om de saker du skrivit som jag citerat i inlägg #137.

Jag besvarade ditt inlägg #137 i mitt inlägg #138. Du får gärna svara på det.

 

[lingonben]

Det påminner mig om en sorts person som älskar att "diskutera" i monologer. Inbjuder till diskussion, vänder och vrider på allt och kastar tillbaka argument tills ev motpart tröttnar och fortsätter sedan hålla en oemotsagd föreläsning om sin egen förträfflighet i ämnet. Även kallad typisk mansplainare. De slipper ta till sig och utvecklas inte heller för ingen orkar med dem och myten om dess egna förträfflighet lever vidare. Har jobbat med flertalet. Lika fascinerande varje gång hur de kan ingå i ett socialt sammanhang för jag undrar alltid hur närstående omgivning står ut.

Jag har en person min närhet som tyvärr försöker bli internetkrigare och mest rör sig i en åsiktsbubbla där sådan diskussionsstil uppmuntras. Änsålänge gör omgivningen som inte delar hens bubbla fullkomligt mos av hens argumentation när hen väl ger sig utanför den, för hen är egentligen inte så verbal. Det är väldigt enerverande när hen inte kan diskutera konstruktivt utan bara studsar tillbaka random förolämpningar och härskarteknikförsök.

 

[Brie]

Jag tänker på Flat Earth-rörelsen när jag ser flocken i denna tråd. Ni har inte några vettiga sakliga argument utan lutar er mot att ni isolerat er tillsammans med likasinnade och därmed hamnar i numerärt överläge. Därefter skrubbar ni varandras ryggar för fullt, inte för att era vänner säger något vettigt utan just bara för att det är era vänner.

Ni tycks inte heller tycka att jag har fel egentligen (alla instämmer i att mesar är oattraktiva) men jag är identifierad som en avvikare och ska därmed sägas emot bara för att.

Jag väntar fortfarande på ett sakligt argument som faktiskt motsäger det jag säger i första inlägget.

Men vaddå ”alla instämmer med..”? Frågan ”vad är en mes” har inte besvarats, några har sagt att de inte gillar mesiga killar. OBS några, inte alla.

Jag föredrar mjuka, lyhörda, omtänksamma, ödmjuka och intelligenta män. Vissa kanske tycker att det är ”mesigt”. Inte jag.

 

[EZMK]

Men vaddå ”alla instämmer med..”? Frågan ”vad är en mes” har inte besvarats, några har sagt att de inte gillar mesiga killar. OBS några, inte alla.

Jag föredrar mjuka, lyhörda, omtänksamma, ödmjuka och intelligenta män. Vissa kanske tycker att det är ”mesigt”. Inte jag.

Tricket är att använda negativt laddade ord för att få medhåll och därmed någon slags universal legitimitet. Jag har t.ex. tesen "Kvinnor gillar inte jobbiga/äckliga/fula män" men mitt forskarpris måste kommit bort i posten.

 

[MJLee]

Jag tycker (och det är det enda som hjälper enligt min erfarenhet mot en viss personlighet) att vi andra fortsätter diskutera det här intressanta ämnet och ignorerar He-Who-Is-Incapable-Of-Listening-And-Responding-Sensibly.

För att spinna vidare på utvikningen så är mansplainare bland det mest oattraktiva som finns. Särskilt de som tuggar vidare och vidare på hur förträffliga och överlägsna de själv är, särskilt vad gäller både IQ och universitets och intellektuella meriter och kompetens utan att gå in på detaljer som kan faktakollas.

Som @Nahar har så föredömligt och fascinerande diskuterat, så har det seriöst forskats vad som gör vissa personer mer attraktiva. Är det utseende, socio-ekonomisk framgång, kulturellt kapital, personlighet och isof vilka, som gör en person mest attraktiv? Eftersom både LGBTQ och cis personer har deltagit i tråden så gör det någon skillnad på vad som attraktivt?

Själv tycker jag det gör stor skillnad på om man träffar någon på säg krogen och en arbetskollega eller någon man möter genom ett gemensamt intresse. Vi bär alla på fördomar (det är det som gör nätet så intressant eftersom vi inte har fysiska attribut att sortera personen med). Ni som nätdejtar mycket, vad är det som först attraherar?

 

[lingonben]

Jag tycker (och det är det enda som hjälper enligt min erfarenhet mot en viss personlighet) att vi andra fortsätter diskutera det här intressanta ämnet och ignorerar He-Who-Is-Incapable-Of-Listening-And-Responding-Sensibly.

För att spinna vidare på utvikningen så är mansplainare bland det mest oattraktiva som finns. Särskilt de som tuggar vidare och vidare på hur förträffliga och överlägsna de själv är, särskilt vad gäller både IQ och universitets och intellektuella meriter och kompetens utan att gå in på detaljer som kan faktakollas.

Som @Nahar har så föredömligt och fascinerande diskuterat, så har det seriöst forskats vad som gör vissa personer mer attraktiva. Är det utseende, socio-ekonomisk framgång, kulturellt kapital, personlighet och isof vilka, som gör en person mest attraktiv? Eftersom både LGBTQ och cis personer har deltagit i tråden så gör det någon skillnad på vad som attraktivt?

Själv tycker jag det gör stor skillnad på om man träffar någon på säg krogen och en arbetskollega eller någon man möter genom ett gemensamt intresse. Vi bär alla på fördomar (det är det som gör nätet så intressant eftersom vi inte har fysiska attribut att sortera personen med). Ni som nätdejtar mycket, vad är det som först attraherar?

Intressant frågeställning! Jag dejtar visserligen inte på nätet nu pga rädd för förhållanden, så jag är inte riktigt den du vänder dig till. Det jag skulle tycka vara attraktivt (förutom fysiskt attraktiv för mig) vore dock nån där jag ser att hans övriga sociala kontakter är välfungerande. Dvs har han nära vänner, tar han sig för saker, kan han prata om tidigare relationer utan att enbart spotta och fräsa, har han ett vettigt samarbete med ett eventuellt ex han har barn med, bryr han sig om sina eventuella barn? Beter han sig som en genuint snäll människa? Kan han debattera på ett sansat och konstruktivt vis även om saker han känner starkt för? Självklart går inte allt det här att lura ut snabbt och lätt, ffa inte utifrån enbart en presentation på nätet. Då är det ju lättare om man träffar nån via jobbet eller intresse och därför kan se personen i ett större sammanhang.

 

[_Taggis_]

Jag tänker på Flat Earth-rörelsen när jag ser flocken i denna tråd. Ni har inte några vettiga sakliga argument utan lutar er mot att ni isolerat er tillsammans med likasinnade och därmed hamnar i numerärt överläge. Därefter skrubbar ni varandras ryggar för fullt, inte för att era vänner säger något vettigt utan just bara för att det är era vänner.

Jag kan ju naturligtvis bara svara för egen del. För min del baserar jag min iakttagelse av de personlighetstyper aka mansplainare jag tidigare refererade till, ffa på upplevelser i en yrkeskarriär i en ytterst mansdominerad bransch. Fn är jag enda kvinnan på min post, i min närmaste organisation och för att inte tala om bland samtliga medarbetare på golvet. Tidigare arbetsplatser har det varit 2 kvinnor på 25 män resp 3 kvinnor på 70 män och ingen av dessa kvinnor har arbetat i samma lag som mig. Jag vågar påstå att jag inte direkt kliats på ryggen i de diskussioner vi haft genom åren, ffa inte i de ämnen som avhandlats i den här tråden. Tvärtom har det diskuterats hej vilt, vi har inte alltid varit överens, men jag är van vid att de flesta faktiskt svarar på tilltal eller direkta frågor. Det är vad som utgör en diskussion och skiljer ett samtal från en monolog.

Till saken hör att jag heller aldrig fått "lära mig" så mkt om kvinnor - hur kvinnor är och vad kvinnor vill - av nån annan än män som har den absoluta faktan att tillgå, dvs sin egen åsikt. Just den sortens män som du dessvärre verkar representera, om jag utgår från din diskussionsteknik.

 

[_Taggis_]

@MJLee Jag nätdejtar inte, eller jag dejtar inte öht och har aldrig gjort. Jag skulle tro att den största anledningen till det är att jag per automatik tycker att själva iden med dejting såsom jag ser det, dvs ett uppgjort och tillrättalagt sätt att leta en partner, för min del känns avtändande i sig. Jag har inget vettigt svar på varför jag känner så, men jag har överlag svårt för situationer då det finns förväntningar på känslor.

Men det som jag först lägger märke till hos en man är utstrålning. Han behöver inte vara speciellt snygg, men behöver ha nån sorts karisma för annars ser jag honom inte i havet bland alla andra människor. Självsäkerhet är en fin utstrålning, kombineras det med självinsikt blir det genast mer intressant. Att vara trygg i sig själv, stå stadigt på jorden, vara ödmjuk och sjyst. Hö-hö-mentaliteter går direkt i diskvalificeringsfållan tillsammans med en unken syn på könsroller, vilken brukar skina igenom relativt snabbt om en haft några konversationer.
En avgörande attraktionskraft är för mig någon form av nörderi, dvs att han brinner för något lite extra. Att ha ett intresse är viktigt för mig, det betyder att det finns driv. Är han dessutom verbalt begåvad och eftertänksam finns det stor förutsättning att jag ska trilla dit, trots att jag varken behöver eller söker en partner

 

[lingonben]

@MJLee Jag nätdejtar inte, eller jag dejtar inte öht och har aldrig gjort. Jag skulle tro att den största anledningen till det är att jag per automatik tycker att själva iden med dejting såsom jag ser det, dvs ett uppgjort och tillrättalagt sätt att leta en partner, för min del känns avtändande i sig. Jag har inget vettigt svar på varför jag känner så, men jag har överlag svårt för situationer då det finns förväntningar på känslor.

Men det som jag först lägger märke till hos en man är utstrålning. Han behöver inte vara speciellt snygg, men behöver ha nån sorts karisma för annars ser jag honom inte i havet bland alla andra människor. Självsäkerhet är en fin utstrålning, kombineras det med självinsikt blir det genast mer intressant. Att vara trygg i sig själv, stå stadigt på jorden, vara ödmjuk och sjyst. Hö-hö-mentaliteter går direkt i diskvalificeringsfållan tillsammans med en unken syn på könsroller, vilken brukar skina igenom relativt snabbt om en haft några konversationer.
En avgörande attraktionskraft är för mig någon form av nörderi, dvs att han brinner för något lite extra. Att ha ett intresse är viktigt för mig, det betyder att det finns driv. Är han dessutom verbalt begåvad och eftertänksam finns det stor förutsättning att jag ska trilla dit, trots att jag varken behöver eller söker en partner

Nörderi/brinna för något är en attraktiv grej i min bok också! Jag tror att som gammal hästtjej med starka intressen är det mycket lättare att vara kompatibel med en sån man än nån som dråsar rakt ner i soffan efter jobbet och och inte har några uttalade intressen alls.

 

[EZMK]

Humor är verkligen superattraktivt. Att skratta tillsammans i livets olika stunder och ha en slags "banter" i naturligt samtalsflow är så givande i en relation.

 

[_Taggis_]

Nörderi/brinna för något är en attraktiv grej i min bok också! Jag tror att som gammal hästtjej med starka intressen är det mycket lättare att vara kompatibel med en sån man än nån som dråsar rakt ner i soffan efter jobbet och och inte har några uttalade intressen alls.

Helt enig. Jag har provat bägge delar och jag har aldrig förstått mig på typen som inte gör nåt av sin tid, som inte brinner för nåt, som bara är. Jag säger inte att en inte får vara sån, men det passar inte ihop med mig. Det blir för ointressant och mina känslor dör.

 

[ginnies]

Jag väntar fortfarande på ett sakligt argument som faktiskt motsäger det jag säger i första inlägget.

Det blir ju väldigt svårt, det verkar under diskussionens gång som du medger att det bara är en åsikt som du har, alltså egenupplevt i den egna kretsen, likar dras till varandra.

Att många andra här är av åsikten att de inte håller med dina valda ord om vad " många " är, eller vad " mesig" egentligen står för, eller inte håller med ditt inlägg nr 1 , hur ska det gå att motargumentera sakligt när du du anser det du ser i din närhet är sanningen?