Att umgås som par

[tuaphua]

Nej, vi har inte ett enda par vänner vi umgås med regelbundet faktiskt. Syskon med respektive, visst. Men inte vänner.

Sedan finns det väl vissa som faller mer under bekanta som haft med sin respektive ett par gånger och det har varit trevligt. Men där faller det på att andra omständigheter som gör att man inte ses regelbundet.

För att man ska få det trevliga livet som du pratar om krävs (minst) ett stort intresse som är viktigt för allihop.
I ditt exempel tycks det ju kunna vara tatueringar.
Jag kan även tänka mig att det skulle kunna hända om alla är hängivna utövare av någon speciellt sport. Golf eller någon ridsport kanske?
Eller bilentusiaster.

Men sedan så tror jag inte heller alla klickar, utan kanske till viss del umgås för sin partners skull?
Det eftersom det är helt okej att ha sin respektives bästa vän med partner där och det gör partnern glad?

Måste man ha gemensamt intresse? Jag kan tycka att det är intressant att prata om och lära mig mer av sånt andra brinner för.
Jag tänker att det är viktigare att personlighetstyper och att man har lite samma moral typ är nog i vissa relationer.
En av mina bästa vänner delar jag inte direkt intressen med. Men vi är intresserade av varann och har jättekul/trevligt etc. Vi har massor att prata om och att göra ihop.

 

[tuaphua]

Sambo och jag kan både träffa respektive vänner själva, bjuda med sambo till vän/när vän kommer hit och umgås i par.
Jag tycker om de flesta av sambos vänners respektive och samma gäller mina vänners respektive. Det är ingen jag känner att jag ogillar. Någon enstaka gång kan jag väl känna att jag nog inte skulle börjat umgås med personen om den inte var respektive till sambos vän. Men då kanske jag iaf tycker att umgänge med den vännen väger upp för partner man inte helt tycker är skönast i världen, men som liksom inte är en dålig person.

 

[Cattis_E]

Måste man ha gemensamt intresse? Jag kan tycka att det är intressant att prata om och lära mig mer av sånt andra brinner för.
Jag tänker att det är viktigare att personlighetstyper och att man har lite samma moral typ är nog i vissa relationer.
En av mina bästa vänner delar jag inte direkt intressen med. Men vi är intresserade av varann och har jättekul/trevligt etc. Vi har massor att prata om och att göra ihop.

Måste och måste. Jag slrev
Men om man ska ungås som par så regelbundet som jag tyckte ts verkade beskriva i trådstarten så tror jag åtminstone vi hade behövt gemensamma intressen i någon form.

Men alla är ju olika så visst jag var inte tydlig med att det är vad JAG tycker/tror krävs

 

[vemsomhelst123]

Jag har funderat på en sak, i en bokserie jag läser just nu så är det ett gäng killar och ett gäng tjejer som alla "hör ihop" med en tatueringsstudio och givetvis så hamnar alla i relationer och lever lyckliga i alla sina dagar. Det bildas flera par inom kompisgänget och för de som skaffar partners "utifrån" så passar de nya personerna självklart in i gänget och alla umgås med alla och bor i typ samma kvarter.

Jag förstår ju att romanserier och teveserier som tex "Vänner" är ren fiction, men någon sanning lär det ju finnas i upplägget?

Och jag blir lite avundsjuk... För av de kvinnliga vänner jag har så har bara en enda en vettig karl som jag kan tänka mig umgås med. Inte heller min sambo står ut några längre stunder med de puckon som dessa (i mina ögon rätt intelligenta) kvinnor valt att leva med... Och även om jag ofta träffar dessa kvinnor utan respektive skulle jag vilja ha mer träffar där min sambo också har något utbyte av sällskapet, han är ju liksom min bästa vän så jag vill ju att han ska vara med mig och ha roligt också.

Några kvinnor i bekantskapskretsen är permanent singel och jag märker ju att de inte uppskattar att alltid umgås med oss i "parsituationer" utan känner sig obekväma.

Jag har ett par manliga vänner som jag trivs jättebra med, men då har de istället flickvänner/fruar som jag inte orkar med... Eller så är sambon inte intresserad av att umgås med dem.

Hur funkar det för er? Har ni det här härliga kompisgängslivet som ofta visas upp som idealiskt? Eller är det en myt att man kan ha det så?

Vi träffar nog många par, men också nya par eller gamla delar av par. Vet inte om det är idealiskt direkt..? Sen lever vi lite annorlunda och jag vet att jag bestämde mig tidigt för att inte bli en sån som bara bjöd in den ena om den andra var hemma, det har jag ändå försökt att hålla på, dvs jag umgås med paret men också med den ena i paret om inte båda är hemma, de sitter inte ihop precis som vi inte gör det .

 

[Palermo]

Jag har funderat på en sak, i en bokserie jag läser just nu så är det ett gäng killar och ett gäng tjejer som alla "hör ihop" med en tatueringsstudio och givetvis så hamnar alla i relationer och lever lyckliga i alla sina dagar. Det bildas flera par inom kompisgänget och för de som skaffar partners "utifrån" så passar de nya personerna självklart in i gänget och alla umgås med alla och bor i typ samma kvarter.

Jag förstår ju att romanserier och teveserier som tex "Vänner" är ren fiction, men någon sanning lär det ju finnas i upplägget?

Och jag blir lite avundsjuk... För av de kvinnliga vänner jag har så har bara en enda en vettig karl som jag kan tänka mig umgås med. Inte heller min sambo står ut några längre stunder med de puckon som dessa (i mina ögon rätt intelligenta) kvinnor valt att leva med... Och även om jag ofta träffar dessa kvinnor utan respektive skulle jag vilja ha mer träffar där min sambo också har något utbyte av sällskapet, han är ju liksom min bästa vän så jag vill ju att han ska vara med mig och ha roligt också.

Några kvinnor i bekantskapskretsen är permanent singel och jag märker ju att de inte uppskattar att alltid umgås med oss i "parsituationer" utan känner sig obekväma.

Jag har ett par manliga vänner som jag trivs jättebra med, men då har de istället flickvänner/fruar som jag inte orkar med... Eller så är sambon inte intresserad av att umgås med dem.

Hur funkar det för er? Har ni det här härliga kompisgängslivet som ofta visas upp som idealiskt? Eller är det en myt att man kan ha det så?

Jag har lite svårt att förhålla mig till frågan, jag tänker inte på personer som "par". Mitt umgänge har heller aldrig varit homogent på så vis att alla har partners, eller är lika gamla, eller har småbarn samtidigt.

Sen har jag iofs ett par, tre kompisar som verkar tolka alla förslag på umgänge som att partners ska medföras. Det försöker jag undvika med lite olika, helst inte alltför oartiga strategier.