Att umgås som par

[Jamtland]

Jag har funderat på en sak, i en bokserie jag läser just nu så är det ett gäng killar och ett gäng tjejer som alla "hör ihop" med en tatueringsstudio och givetvis så hamnar alla i relationer och lever lyckliga i alla sina dagar. Det bildas flera par inom kompisgänget och för de som skaffar partners "utifrån" så passar de nya personerna självklart in i gänget och alla umgås med alla och bor i typ samma kvarter.

Jag förstår ju att romanserier och teveserier som tex "Vänner" är ren fiction, men någon sanning lär det ju finnas i upplägget?

Och jag blir lite avundsjuk... För av de kvinnliga vänner jag har så har bara en enda en vettig karl som jag kan tänka mig umgås med. Inte heller min sambo står ut några längre stunder med de puckon som dessa (i mina ögon rätt intelligenta) kvinnor valt att leva med... Och även om jag ofta träffar dessa kvinnor utan respektive skulle jag vilja ha mer träffar där min sambo också har något utbyte av sällskapet, han är ju liksom min bästa vän så jag vill ju att han ska vara med mig och ha roligt också.

Några kvinnor i bekantskapskretsen är permanent singel och jag märker ju att de inte uppskattar att alltid umgås med oss i "parsituationer" utan känner sig obekväma.

Jag har ett par manliga vänner som jag trivs jättebra med, men då har de istället flickvänner/fruar som jag inte orkar med... Eller så är sambon inte intresserad av att umgås med dem.

Hur funkar det för er? Har ni det här härliga kompisgängslivet som ofta visas upp som idealiskt? Eller är det en myt att man kan ha det så?

 

[Cattis_E]

Hur funkar det för er? Har ni det här härliga kompisgängslivet som ofta visas upp som idealiskt? Eller är det en myt att man kan ha det så?

Nej, vi har inte ett enda par vänner vi umgås med regelbundet faktiskt. Syskon med respektive, visst. Men inte vänner.

Sedan finns det väl vissa som faller mer under bekanta som haft med sin respektive ett par gånger och det har varit trevligt. Men där faller det på att andra omständigheter som gör att man inte ses regelbundet.

För att man ska få det trevliga livet som du pratar om krävs (minst) ett stort intresse som är viktigt för allihop.
I ditt exempel tycks det ju kunna vara tatueringar.
Jag kan även tänka mig att det skulle kunna hända om alla är hängivna utövare av någon speciellt sport. Golf eller någon ridsport kanske?
Eller bilentusiaster.

Men sedan så tror jag inte heller alla klickar, utan kanske till viss del umgås för sin partners skull?
Det eftersom det är helt okej att ha sin respektives bästa vän med partner där och det gör partnern glad?

 

[Red_Chili]

Det är inte en myt att man kan ha det så, men ju fler personer som ska trivas ihop, desto mindre troligt blir det nog att det fungerar så.

Nu gillar jag inte(!) att umgås i stora grupper. Det finns absolut inget som helst tilltalande med det för mig. Men som exempel åkte jag och sambon förra helgen hem till min vän och hennes sambo. Det är hon och jag som lärt känna varandra först eftersom vi jobbade ihop. Sedan lärde jag känna hennes sambo också, som är supertrevlig, och när de en gång bjöd in mig och sambon på middag så visade det sig att min sambo trivs utmärkt i deras sällskap också. Gemensamt för oss alla är att vi har i grunden väldigt lika värderingar och har tillräckligt lika (och olika!) intressen för att alltid ha något att prata om.

Likadant är det med en annan av mina vänner och hennes sambo, som vi tyvärr inte bor i samma stad som. Men där har det blivit att min sambo vid något tillfälle chattat med hennes sambo, och vi är övertygade om att ifall vi bodde tillräckligt nära för att faktiskt ses osv så hade det blivit perfekt. Vi brukar skämta om att vi borde se till så att våra sambos får dejta, och jag har svårt att se att jag inte skulle trivas med hennes sambo eller hon med min sambo.

Det finns några fler exempel i bekantskapskretsen där jag kan umgås med ena eller andra personen i ett par, och där min sambo också kan umgås med någon av dem, eller så umgås vi alla fyra tillsammans, eller så kanske tre av oss ses för en hundpromenad eller så.

Självklart har jag också personer i bekantskapskretsen med partners som jag inte vill veta av. Men, i det främsta fallet jag tänker på så har det efter några år blivit så att inte heller min vän vill veta av sin sambo egentligen och hon är nu mitt inne i att försöka få till en plan för att lämna sambon...

 

[escodobe]

Jag har funderat på en sak, i en bokserie jag läser just nu så är det ett gäng killar och ett gäng tjejer som alla "hör ihop" med en tatueringsstudio och givetvis så hamnar alla i relationer och lever lyckliga i alla sina dagar. Det bildas flera par inom kompisgänget och för de som skaffar partners "utifrån" så passar de nya personerna självklart in i gänget och alla umgås med alla och bor i typ samma kvarter.

Jag förstår ju att romanserier och teveserier som tex "Vänner" är ren fiction, men någon sanning lär det ju finnas i upplägget?

Och jag blir lite avundsjuk... För av de kvinnliga vänner jag har så har bara en enda en vettig karl som jag kan tänka mig umgås med. Inte heller min sambo står ut några längre stunder med de puckon som dessa (i mina ögon rätt intelligenta) kvinnor valt att leva med... Och även om jag ofta träffar dessa kvinnor utan respektive skulle jag vilja ha mer träffar där min sambo också har något utbyte av sällskapet, han är ju liksom min bästa vän så jag vill ju att han ska vara med mig och ha roligt också.

Några kvinnor i bekantskapskretsen är permanent singel och jag märker ju att de inte uppskattar att alltid umgås med oss i "parsituationer" utan känner sig obekväma.

Jag har ett par manliga vänner som jag trivs jättebra med, men då har de istället flickvänner/fruar som jag inte orkar med... Eller så är sambon inte intresserad av att umgås med dem.

Hur funkar det för er? Har ni det här härliga kompisgängslivet som ofta visas upp som idealiskt? Eller är det en myt att man kan ha det så?

Jag tänker att det hänger rätt mycket på en själv och socialt lättsam man är? Jag har rätt snäva ramar vänskapsmässigt och då är ju oddsen Inte så bra att även vännens partner också hamnar inom dom, men jag har tex en vän som är absurt social och han skulle ha mycket lättare för klicka med en väns partner eftersom han klickar med nästan allt och alla.

 

[Masqueradee]

I min umgängeskrets är det väldigt sällan det är utstuderat, om ens någonsin, att man umgås "som par". Det tror jag mest handlar om att framförallt jag har så många vänner som är i olika stadier i livet; från universitetsstudier och studentliv till nykläckta ungar eller nyförlovningar upp till 60+. Vi alla umgås utifrån gemensamt intresse, och därför blir det en salig blandning av folk. Den enda gemensamma nämnaren är att vi alla tycker att vi är förhållandevis vettiga personer.
Jag är också otroligt mån om att göra saker själv, umgås med vänner själv utan min pojkvän och att han ska göra lika dant då jag själv kan tröttna lite på att ibland inte få umgås med en vän utan "+1".

 

[warg]

De flesta av mina vänner har partners som jag också gillar. Däremot har jag ibland konstaterat att "vänners vänner" förvånansvärt sällan är "potentiella nya vänner". Men jag gillar också att ungås med bara min vän och inte med en hel familj. Under den tid då vännerna hade hemmavarande barn var det rätt vanligt att de inte förstå att jag ville umgås med vännen, inte med familjen.

 

[Happimess]

Vi har inga par vi umgås med alls.
Lite tråkigt, men det ska mycket till för att alla fyra ska klaffa på ett sådant sätt att det ska vara värt att lägga tid på.
Jag gillar mina nära vänners partners, och det gör visserligen min sambo också, men inte på nivån att jag liksom vill offra den lilla tid jag får med mina nära vänner för att lägga den på att umgås alla fyra.
I mina umgängeskretsar ser den förenande faktorn ut att vara barn (och vi har inte barn) - det är mer sannolikt att de umgås parvis om de har barn.

 

[Snubbelfot]

Hmm... vi har faktiskt en handfull vän-par som vi umgås med som par, men där är den helt avgörande katalysatorn precis som @Happimess är inne på, att vi alla har barn i liknande åldrar. Och av förklarliga skäl träffas vi nästan aldrig utan att det springer barn omkring oss.
Jag och mitt ex hade ett kompisumgänge där så gott som alla var par och umgicks ihop, ett drygt tiotal par. Framför allt ett barnfritt par hittade vi på mycket ihop med. Utflykter, konserter, uteätningar, hemmafester etc, i grunden sammanhållet av bl a ett gemensamt hästintresse även om det inte var avgörande. Efter att mitt dåvarande förhållande spruckit fortsatte faktiskt jag och min nuvarande partner att umgås med det paret, men nu när vi har småbarn är umgänget med barnfria/-lösa människor sedan flera år noll och intet. Alla gamla vänner är på helt andra platser i livet, och ärligt talat tyckte jag inte själv innan jag fick barn att det var så kul att umgås med någon med två småbarn som hänger runt halsen.

 

[Malibu_Stacy]

Jag har en del singelvänner men har två vänner med väldigt trevliga och härliga partners som vi absolut kan hänga med tillsammans där alla har utbyte av varandra.
Även min brors sambo umgås jag gärna med.

Har faktiskt inga vänner alls där jag och min fru inte gillar deras respektive men haft sådana vänner tidigare.
Då blir det mer att man inte umgås med den respektive i grupp.