Vad är ok "dåligt" i en bra relation?

[Bison]

Är det lätt för dig att skilja på att störa dig på riktigt eller att identifiera de andra orsakerna till din irritation?

När jag var yngre var det svårare, nu är det enkelt när jag lärt mig att stanna upp i tanken och fundera över varför jag känner mig irriterad. Tidigare kunde jag bli arg direkt

 

[Voeux]

Det där var en kort och bra sammanfattning för vad jag vill ska vara närvarande! Utan att ha kunnat sätta ord på det innan. Tack!

Ett förhållande behöver inte vara perfekt för att vara bra men tycker att det är stor skillnad på att bli småsint, klanka ner, hinta och forcera sin egen vilja när det skaver mot att verkligen genuint vilja sin partner väl och anstränga sig för att förstå. Har man en sån relation kan man hantera rätt mycket motgångar tillsammans, men med en person som får taggarna utåt vid konflikt skulle jag vända i dörren.

Sen måste man ju ha kul ihop och allt det där!

 

[lizan]

Hos oss har städning, ekonomi med mera varit ”värdsliga ting”. Det vill säga inget vi gör någon grej av utan man städar/tvättar/diskar när det behövs. Vill man inte göra det själv ber man om sällskap, inga större problem om båda är samspelta. Förbjudet att stå och sucka och gnälla, be om hjälp så får man hjälp! Ingen har behov av att räkna vem som gör vad oftast, vi har bott ihop så länge att vi lärt oss balansen där.

Mitt bästa sätt att veta att relationen är bra handlar mer om vad man vill skicka för känsla till varandra. Ett dåligt förhållande är enligt mig de relationer där man skickar skam, skuld, dåligt samvete etc till sin partner om det kört ihop sig. ”Du skulle ju… Varför har du inte… Hur kunde du… Jag får alltid…” osv.

Tänker mycket på det även kring barnen, det är så lätt att glömma vilka känslor som slår rot i mottagaren beroende på hur man uttrycker sig. Ingen tjänar ju på att få den andra att känna sig dum och värdelös, men båda tjänar på att man kan lita på varandras välvilja och trygghet när det skiter sig. SÅ viktigt bara att det fungerar på BÅDA håll!!!

(Obs! Självklart blir vi trötta, arga och sura. Då är det bra att veta hur länge man bör hålla sig ur vägen tills det är läge att prata lite konstruktivt med varandra igen, tog väl ett par år att hitta rätt även där…)

Vad jag gillade det här! Så klokt!

 

[Red_Chili]

Jag vill inte att något ska kännas dåligt i en relation
Ser jag till min egen så kan jag heller inte hitta något som känns dåligt eller ens mindre bra.
Sen har vi såklart våra olikheter och egenheter men det är för mig bara något positivt.
Känner jag irritation på sambon så är det något annat i livet som skaver, tex trött, saker som skäl fokus osv, inte sambon.
Den dagen det känns dåligt eller jag börjar störa mig på riktigt är det tack och hej.

Samma här.

Nu är det extremt sällan jag blir ens irriterad på killen jag träffar, ofta blir jag irriterad på annat först och då ser han det och förstår ofta varför det blir så. Det är inte direkt ovanligt att han påminner mig om att äta, hämtar ett glas vatten till mig eller frågar om vi ska lägga oss och vila en stund för att samla energi för att orka ta itu med saker som behöver göras. Helt enkelt för att jag är kass på att äta i tid, mår uselt när jag inte gör det och han bryr sig om mig. Vi hjälper varandra att ta hand om oss själva och må bra, varje dag.

Med det sagt så blev jag för någon dag sedan lite irriterad på honom. Vi satt och åt och från ingenstans började han prata om hur han önskar att jag ska uttrycka mig för att han ska förstå när det riskerar att blir kaos i situationer där vi båda mår dåligt. "Varför tar han upp det nu?!" var min första irriterade tanke. Sedan tänkte jag ett varv till, insåg att han garanterat gjorde det för att ta det när jag mådde bra, för att det skulle bli enklare att komma på ett bra svar. Och tja, då kunde jag ju inte vara irriterad längre

 

[athena_arabians]

Jag tycker nog det mesta som är "dåligt" i min nuvarande relation är när någon av oss inte mår bra av en eller annan anledning. Då är det lättare att irritera sig på den andre och kanske fräsa (vi är lika goda kålsupare där kan jag säga).

Dvs det är inte egentligen något i relationen som stör (klart vi båda har egenheter som inte är helt kompatibla men som vi normalt kan jämka ihop) utan det är yttre omständigheter som jobbstress, dålig sömn etc.

Skulle jag gå omkring och vara irriterad på saker han gör när jag är i balans är det dags att fundera på relationen.

 

[cirkus]

Vilken intressant fråga!
Facit som kommer när man reflekterat fram och tillbaka ungefär tusen gånger.

Mitt problem har nog varit dynamiken i nuet. Den som jag i efterhand insett byggt på en massa anpassningar som kommit långsamt. Jag skulle kunna skriva en doktorsavhandling i allt som blev fel men inte skavde då (under min långa relation).

En som inte ser att dens behov uppfylls hela tiden men ändå anser att sen enbart är andra till lags. Eller ser att omgivningen anpassar sig i smått och kanske i stort.

 

[Luff]

Något som skapar irritation mellan mig och min partner är vårt sätt att fundera runt saker vi sett eller läst om. Han är väldigt intresserad av teorier runt moral o etik, filosofi. Jag tycker också det är spännande, men på ett helt annat plan. Jag vill diskutera teorierna, sätta in dom i scenarion, vrida o vända. Han vill fundera över ett dilemma. Läsa en annan tes. Sista diskussionen var om självstyrande bilar. Hur dom skulle programmeras i fall det var att välja på en bergvägg och en hop cyklister. Ergo, bilisten dör eller flera cyklister. Jag ramlade genast in i tanken om vem som är lämplig att programmera dylik bil. En känslostyrd person eller en empatilös. Maken tyckte att jag diskuterade fel sak...Och så blev vi båda irriterade. Jag för att allt ska följa ett rakt streck och han för att jag gör allt krokigt o krångligt. Men efter 25 år ihop så är det ju ändå så vi vet att vi fungerar. Och vi trivs tillsammans.

 

[em-pirre]

Så länge jag är fri att leva som jag vill är mitt förhållande bra. Alltså, om jag känner mig hindrad i att utveckla mig, göra nya saker osv så är det inte bra.

Sen kan jag absolut störa mig på saker, och då säger jag det också. Men jag kan också sucka demonstrativt eller fräsa om jag är stressad och trött. Det kan han ta. Och jag också.

 

[em-pirre]

Tillägg: jag antar att jag är en så satans jobbig person att ha att göra med, och jag är glad att min man int eldar upp sig över det.

Han kan också vara så jävla irriterande med att inte städa efter sig eller inte tänka efter eller då han frågar "har vi nån sax nånstans? Var är limmet?" men det gör på nåt sätt att vi är lika jobbiga.