7Oh ja, att skratta åt eländet när skiten samlas på hög är viktigt! Ibland finns det ingen annan vettig reaktion på det... och sedan kavlar en upp ärmarna och börjar skotta.
Inom en tvåveckorsperiod nu i sommar.
Nytillkommen astma med hostan from hell
Inflammerade revbensmuskler i hela bröstkorgen pga ovan
Propp / framgment av propp i lungan (japp tvivlare, så var det)
Avslitet revbensfäste/evt fler än ett som är lite svårläkt pga astman (blir sakta bättre av att inhalera div kortison och annat)
Såhär några veckor senare efter revbensdebaclet och utan att ha sovit en hel natt sen 4 veckor tillbaka så kom givetvis misärhuvudvärken på besök
första dygnet kunde jag inte ens ta medicinen som kapar värsta toppen eftersom jag har hyfsat stark medicin för revbensvärken och de två är inte fiffigt att kombinera.
Återhämtar mig alltså efter en utmattning som totalt dränerade kroppen på typ allt, äter massor av tillskott och medicin som ska ge lite energi och har ävlat mig upp till 75% jobb, vilket är preciiiis på gränsen för vad jag orkar med i dagsläget.
Tanken var att jobba hela sommaren och i mån av ork få en del gjort både i trädgården och inne. Istället blev det sjukskrivning och väldigt minimalt gjort här hemma
Vore enkelt att tycka att allt är skit och livet suger nattsvart getballe, men det verkar inte finns inte i mitt dna sånt och det är väl där grundpersonligheten och grunddrivet kickar in tänker jag.
Skrattar kanske jag inte gjort så mycket de senaste veckorna dock
men jag har heller inte -pga smärta och sömnbrist- tagit ut det försämrade humöret på andra.
Är jag en sämre människa nu än för några år sedan när jag studsade genom livet som en duracellkanin, jobbade mer än 100% och avverkade massor av projekt? Svar Nej!