Midsommarblomster
Trådstartare
Jag kommer ihåg för ganska precis ett år sen när alla var sjuka i en fruktansvärd influensa. Jag var på gränsen att behöva sjukintyg för dag 8, aldrig någonsin hänt i mitt liv för influensa.
Barnen började först med en intensiv magsjuka som sen övergick i feber, vi vuxna hade hög feber i en veckan. Jag var helt slut, helammade ettåringen som vägrade äta något annat pga sjukdom, åt knappt själv så bara det gjorde mig slut och så 39-40 graders feber på det.
Vid ett tillfälle satt jag och bölade med ettåringen i knäet och sjöng "klappa händerna när du är riktigt glad". Det sammanfattar den veckan bra! Fy fan.
När jag kom till vc och tog snabbsänkan bölade jag igen när sköterskan konstaterade att "ja ni har nog haft en helvetesvecka".
Det är inte lätt att vara sjuk och ta hand om barn. Speciellt inte sjuka barn som kräver extra av en när man knappt orkar med kvartsfart.
Men herregud vad tufft. Man blir ju så utsatt också som inte kan ta hjälp av någon, man måste liksom orka. Oavsett om man gör det eller inte.
Det fina i kråksången är att jag tycker att man lär sig mycket om sig själv, och sin familj, när man hamnar i sådana lägen. Man lär sig vad som fungerar och inte, hur man kan ta genvägar, vad vi vuxna behöver när det blir som mest kritiskt och hur vi kan hjälpa varandra. Det är väl inte värt mödan, men jag försöker i varje fall tänka att jag får med mig något av allt.