Var skulle gränsen gå? Jag förstår nog inte riktigt. Alla syrier som befinner sig i Sverige är väl inte olämpliga föräldrar, oavsett om de får stanna i Sverige eller inte? Utvisas familjen så har man ju uppenbart gjort bedömningen att det inte finns skyddsskäl. Eller så finns det asylskäl, och då får hela familjen stanna. Det är väl separat från omhändertagande?Då är ett LVU och den möjligheten bättre. Uppenbart olämpliga föräldrar bestämmer ju inte du om det är - självklart är alla föräldrar i Afghanistan, Syrien, etc olämpliga om man ser den trygghet barnet istället kan erbjudas i Sverige, var skulle gränsen gå menar du? Grejen är ju det att liknande lagar måste gälla alla. Ska man bestämma att de svenska föräldrarna är olämpliga ska man ju kunna göra det med föräldrar som icke finns i Sverige också. Det blir en väldigt hårfin gräns över vem som har makt att bestämma vad.
Jag förstår inte varför inte barn som växer upp i fosterhem, där det under de första fem-sex åren av barnets liv blivit uppenbart att föräldrarna är direkt olämpliga som vårdnadshavare och barnet därför varit omhändertaget hela tiden, inte kan få adopteras. Så gör man ju i andra länder? Vore det inte bra om vi kunde ha inhemska adoptioner, snarare än att barn med enligt socialtjänsten olämpliga föräldrar ska bollas mellan fosterhem där de aldrig vet om de får stanna hela uppväxten?