Nej bedömningen kan enbart göras av en opartisk person. Närmsta chefen är så långt i från det som det går.Jag menar att bedömningen inte kan göras utifrån. Däremot kan den göras av närmaste chef.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Nej bedömningen kan enbart göras av en opartisk person. Närmsta chefen är så långt i från det som det går.Jag menar att bedömningen inte kan göras utifrån. Däremot kan den göras av närmaste chef.
Och många läkare överskattar förmågan. Vi är människor och gör mänskliga bedömningar inte robotar.
Menar du att man ska minska ersättningen för att vissa gör omedvetna eller medvetna felbedömningar? Kollektiv bestraffning?
Nej bedömningen kan enbart göras av en opartisk person. Närmsta chefen är så långt i från det som det går.
Som att tvingas arbeta dödssjuka? Det är inte ens engångsföreteelser.Jag berättar om de ganska omfattande erfarenheter jag har och vilka slutsatser jag drar från det av vad som är ett bra försäkringssystem.
Att vi inte drar samma slutsatser, har samma erfarenheter eller har samma ideologiska bakgrund är jag helt med på.
Det är absolut inte ett förakt, det handlar om att de som har möjlighet ska ges bästa möjliga möjligheter att komma tillbaka - inte gömmas undan i sjukskrivning.
Som att tvingas arbeta dödssjuka? Det är inte ens engångsföreteelser.
Det handlar inte om att ges möjligheter för många utan förtvålade människor som antingen står utan försörjning eller jobbar trots att de är mycket sjuka.
Det handlar också om folk som tvingas utföra fullgott arbete men får praktikersättning men saknar förmåner som semester.
Chefen kan möjligen vara kompetent, och det finns många chefer som klarar det och många som misslyckas. Jag vet många som inte fixar det, de flesta av dem har för högt tryck uppifrån. Det finns ett skäl att Fack och AMO är involverade i situationer som att man vill bli av med någon pga dålig arbetsprestation.Då tycker vi olika. Jag tror att närmaste chef är den allra mest kompetenta att att avgöra det och en opartisk extern person skulle behöva massor av tid och erfarenhet från aktuell arbetsplats för att kunna göra en bedömning.
För att kalibrera bedömningen kan dock chefen behöva extern input.
Mats har bidragit genom betydligt högre skatt.Jag ska förklara vad jag menar med ett exempel.
Greta jobbar med städning i 15 år, tills hon 42 år gammal blir sjuk och helt arbetsoförmögen. Hennes startlön var 15.000 kr och slutlön var 18.000 kr per månad.
Mats jobbar inom finanssektorn i 15 år, tills han 42 år gammal blir sjuk och helt arbetsoförmögen. Hans startlön var 32.000 kr och slutlönen var 61.000 kr per månad.
Mats har alltså betalat in mycket mer i skatt och pension än Greta och kommer att få det bättre när det går att ta ut pension (helt korrekt).
Båda har alltså hamnat i det ogynnsamma läget som extremt få lider av, 100% omöjlighet att genomföra en enda arbetsuppgift.
Varför ska samhället betala mer pengar för att Mats ska få en dräglig tillvaro än att Greta ska få det? Mats borde till och med haft möjlighet att både spara pengar och anskaffa privata försäkringar. För mig är det istället "viktigare" att bevaka att Greta får det drägligt, men till syvende och sist, ska samma lägsta nivå gälla för alla. Notera att jag menar efter den omställningsperiod på många månader som sjukförsäkringen innebär.
Det må vara ganska få som tvingas jobba när de är extremt sjuka, dessto fler med smärtor och sjukdomar och på praktikarbeten där de ersätter lönearbetare men med minimalt bidrag och utan förmåner..Nu väljer du att visa upp extremexempel.
Jag kan beskriva ett annat extremexempel.
Jag hade en rörmokare som gjorde lite uppdrag på min gård.
Han dog av spritt malignt melanom.
Han hann leva ungefär två år med diagnosen, det fanns viss spridning redan när det upptäcktes.
Även med spridning till hjärnan, valde han att fortsätta jobba fram tills ungefär fyra veckor innan han dog.
Han ville så gärna jobba!
Eller min andre bekant, som fick tjocktarmscancer vid ca 50 års ålder. Spridning redan när man upptäckte cancern. Massor av cellgiftsbehandlingar, han blev rätt risig av behandlingarna.
Men ville jobba (hiss-tekniker) och fick göra det för sin arbetsgivare, också det till ganska få veckor innan han dog. Han fick jobba deltid och sattes på uppdrag som var lämpliga för honom och man såg till att han inte var på ensam-uppdrag eftersom han lämpligen inte kunde köra bil.
De två personerna i min bekantskapskrets var ju också tvingade att jobba trots att de var dödssjuka.
Eller kände ett värde och en funktion i att faktiskt kunna jobba trots sin svåra sjukdom.
Som sagt: jag kontrar extrema exempel med extrema exempel på motsatt beteende.
Det är faktiskt ganska få människor som tvingas jobba trots mycket svår sjukdom. Men de historierna har en stark benägenhet att hamna i Expressen och Aftonbladet.
Har någon påstått att sjuka människor inte skall kunna få arbeta om de är arbetsföra?Nu väljer du att visa upp extremexempel.
Jag kan beskriva ett annat extremexempel.
Jag hade en rörmokare som gjorde lite uppdrag på min gård.
Han dog av spritt malignt melanom.
Han hann leva ungefär två år med diagnosen, det fanns viss spridning redan när det upptäcktes.
Även med spridning till hjärnan, valde han att fortsätta jobba fram tills ungefär fyra veckor innan han dog.
Han ville så gärna jobba!
Eller min andre bekant, som fick tjocktarmscancer vid ca 50 års ålder. Spridning redan när man upptäckte cancern. Massor av cellgiftsbehandlingar, han blev rätt risig av behandlingarna.
Men ville jobba (hiss-tekniker) och fick göra det för sin arbetsgivare, också det till ganska få veckor innan han dog. Han fick jobba deltid och sattes på uppdrag som var lämpliga för honom och man såg till att han inte var på ensam-uppdrag eftersom han lämpligen inte kunde köra bil.
De två personerna i min bekantskapskrets var ju också tvingade att jobba trots att de var dödssjuka.
Eller kände ett värde och en funktion i att faktiskt kunna jobba trots sin svåra sjukdom.
Som sagt: jag kontrar extrema exempel med extrema exempel på motsatt beteende.
Det är faktiskt ganska få människor som tvingas jobba trots mycket svår sjukdom. Men de historierna har en stark benägenhet att hamna i Expressen och Aftonbladet.
Mats har bidragit genom betydligt högre skatt.
Det må vara ganska få som tvingas jobba när de är extremt sjuka, dessto fler med smärtor och sjukdomar och på praktikarbeten där de ersätter lönearbetare men med minimalt bidrag och utan förmåner..
Problemet är att skilja arbetsskygga från de som har verkliga problem. Jag blir mest irriterad på @sjoberga som höjer lösningar som jag upplever som halvdana och många gånger orättvisa till skyarna. Det blir lätt att det blir lätt att man dras till ytterligheterna då.
Det är en svår balansgång att få alla som klarar ut i arbete men skona de som är verkligt sjuka.
Människor skall inte dumpas öht, ändå gör du det om o om igen i denna tråd.Det är för att jag tycker lösningarna huvudsakligen bygger på rätt principer som jag argumenterar för. Sedan tycker jag vi bör kunna tydliggöra dem ännu bättre. Så skyarna är vi inte vid än.
Jag anser att det är rättvist att någon som arbetar deltid trots sjukdom, får mer pengar in varje månad än den som inte arbetar alls. Det är grundprincipen.
Allas bidrag ska uppmuntras även om det är på låga deltidstal. Alla ska erbjudas rehab även om målet är låga deltidstal.
Människor ska inte dumpas i första taget på kan-ingenting-alls högen.
Människor skall inte dumpas öht, ändå gör du det om o om igen i denna tråd.
Jag tycker snarast resonemanget verkar vara att alla som är för sjuka för att jobba ska leva under fattigdomsgränsen. Det är iallafall resultatet av nuvarande regelverk.Då tycker vi olika i frågan. Jag tycker Greta förtjänar samma rätt till drägligt liv på uteslutande samhällelig ersättning som Mats och att samhället inte ska betala mer kronor till Mats.
Mer sjukpenning under omställningsperiod och pension kommer Mats dock att få, som resultat av den högre lönen.
Är det någon som påstått att det är fel att den som är deltidssjukskriven inte ska få mer än den som är heltidssjukskriven?Det är för att jag tycker lösningarna huvudsakligen bygger på rätt principer som jag argumenterar för. Sedan tycker jag vi bör kunna tydliggöra dem ännu bättre. Så skyarna är vi inte vid än.
Jag anser att det är rättvist att någon som arbetar deltid trots sjukdom, får mer pengar in varje månad än den som inte arbetar alls. Det är grundprincipen.
Allas bidrag ska uppmuntras även om det är på låga deltidstal. Alla ska erbjudas rehab även om målet är låga deltidstal.
Människor ska inte dumpas i första taget på kan-ingenting-alls högen.
Inte riktigt, men nästan o andra sidan verkar det eftersträvansvärt enligt @sjoberga .Jag tycker snarast resonemanget verkar vara att alla som är för sjuka för att jobba ska leva under fattigdomsgränsen. Det är iallafall resultatet av nuvarande regelverk.
Jag tror jag läst igenom meningen 10 gånger och den blir mer konstig för var gång. Varför inte: "Vi ska hjälpa alla till ett åtminstone människovärdigt liv och de som har krafter till ett lönearbete i den utsträckning de klarar."Svar: nej. Det är precis det jag vill att vi gör allt vi kan för att undvika att sluta hjälpa människor att bidra.
På vilket vis hjälper det de som tvingas jobba trots att de är sjuka enligt läkare och inte klarar av det?
Jag tycker snarast resonemanget verkar vara att alla som är för sjuka för att jobba ska leva under fattigdomsgränsen. Det är iallafall resultatet av nuvarande regelverk.
Om man räknar på medianinkomsten på 23 867 och så 64 % av den som är sjukersättningen och sedan 33% skatt så landar man på 10 234 kr i disponibel inkomst. Lägre än fattigdomsgräsen som är 11 830 kr. Har jag missat något?Inte riktigt, men nästan o andra sidan verkar det eftersträvansvärt enligt @sjoberga .