Uppdatering- och snackistråd del 9

[bollen__]

Systrarna gjorde tydligen riktigt fint ifrån sig i spåren. Sambon är mer än nöjd. Nosen och hjärnan sitter där det ska när det gäller den biten iaf.

Jag har mest vädrat mig och de hemmavarande ute på tomten och i skogen runt o ring huset. Vi har bara lekt, myst och haft pälsvård.

Nu ligger alla hundarna däckade i soffan och jag hänger längst ut på kanten på divanen för det är rätt fullt med 4 hundar även om skägget är litet. Vi måste ha Sveriges dyraste hundkorg

Vi har en bäddsoffa i vardagsrummet just nu som tidigare ägaren lämnade åt oss. Bäddade ut den igår för jag snarkade visst lite mycket när jag är sjuk så skulle sova där. Tack för hundbädden sa dom, bägge två!

 

[russinbulle]

Ja vi hade jättekul, det var väldigt trevligt så vi ska göra om det nästa helg igen

och inga heeler såg du säkert - dom var nog bortplockade inför er ära

 

[Migo]

och inga heeler såg du säkert - dom var nog bortplockade inför er ära

Japp. Misstänker dock att det var dom som hördes

 

[russinbulle]

Japp. Misstänker dock att det var dom som hördes

Troligtvis

 

[Migo]

Det visade sig att min runda var så mycket mindre kass än så många andras, att Fridolf och jag fick med oss ett kvalpoäng till kvarts-SM. Det var svååårt idag!
Instagramfilmsnuttar:
Utgång och en glimt av upptag/framdrivning. Fåren står på det bortre fältet, bortanför eltornet. Det är ett staket i vassruggen, med tre grindhål i. Hunden skulle dirigeras ut till fåren och ta dem genom den mittersta grinden.

https://www.facebook.com/video.php?v=10154394124878666

Delning

https://www.facebook.com/video.php?v=10154393614423666

 

[linnsan]

Detta skrev på en hundsida och jag var hemsk som kom med förslaget avlivning när de mår så dåligt.. Jag hade ju inte träffat hunden så vet ju inte hundens livskvalité Tycker ärligt talat beskrivningen räcker..

"X kom till oss i maj 2016, efter att ha varit i 4 jourhem på kort tid efter att ha blivit räddad från avlivning på ett dogpound i Irland. Efter att vår älskade hund Y gått bort i april var vi sköra och jag försökte (för en gångs skull) göra det lätt för mig: X var en hund som verkade relativt okomplicerad. En unghund (enligt passet drygt ett år vid den tiden, enligt oss snarare en bit under året) som var energisk, busig och störig som unghundar ska vara men inte hade visat tecken på problembeteenden. Vi är vana vid omplaceringshundar och VET att sådant inte alltid visar sig förrän lång efter att hunden kommit till ett nytt hem och börjat landa. Men det kändes fortfarande som att vi gjorde vårt bästa för att välja en hund som inte redan hade en massa etablerade problembeteenden. (Nämnas bör att Y var reaktiv, hade en smärtproblematik som eskalerade och ledde till beteendeförändringar och att detta var något vi hade kämpat med under en lång tid innan han fick somna in pga att vi inte kunde lindra hans smärta och det bara blev värre.)

Så kom då X till oss. Ca dag 2 började hon göra utfall mot hundar i området. Jag trodde först att det var jag som efter år med reaktiv hund stelnade till när jag såg andra hundar och att det var det hon reagerade på, men hon talade om att så inte var fallet genom att även göra utfall mot hundar som jag inte hade upptäckt ännu. Det var kraftiga utfall, med omriktad aggression om någon råkade vara för nära eller rörde henne. (Hon bet vår dagmatte vid ett sådant tillfälle någon gång de första veckorna som hon hjälpte till att passa dem, så hon sa upp sig - vilket ledde till mycket trixande med våra scheman och jobb för att möjliggöra livet. Tacksam för en snäll och förstående chef!) Hon reagerade på hundar flera 100 meter bort vilket gjorde det svårt att förebygga. Samtidigt var hon extremt stressad inomhus och sov i princip ingenting utan vilade bara korta korta stunder i taget.

Hon drabbades av överslagshandlingar och kutade rundor inomhus och bet oss vilt i armarna. Fick skällattacker där hon reagerade på saker vi inte kunde förstå (inga ljud vi hörde) och plötsligt kunde fara upp och skälla hysteriskt med raggen rest. Omriktad aggression även där, så då gällde det bara att hålla sig undan. Vi byggde kompostgallerhage i vardagsrummet för att hjälpa henne att varva ner (och skydda oss när hon drabbades av sina attacker).
Badrummet var enda rummet som hon var hyfsat lugn i och där kunde vi tillbringa stora delar av vår tid. Efter ett tag började hon kunna vila bättre på dagarna (efter att vi hittat ett hyfsat fungerande koncept med långpromenader i skogen varje dag och att hon fick springa lös och härja på egen hand i rastgård en gång om dagen) men på nätterna sov hon kanske 1-2 h åt gången och vaknade sedan skällandes hysteriskt. Vi fick låna en stuga på landet för att komma bort från alla intryck i stan, sänka vår egen stressnivå och ge grannarna en paus från det eviga skällandet.

Jag förde noggrann logg över aktiviteter, reaktivitet och beteende och kom fram till att aktivitetsnivå hade liten betydelse för hennes beteende men däremot hur många hundmöten hon haft, hur mycket intryck hon varit utsatt för under dagarna innan, påverkade hur bra hon sov på nätterna. Vi har tillbringat oändliga nätter sovandes ihoptryckta på vårt lilla badrumsgolv med ryggvärk som följd. Vi har inrett vår klädkammare som X "panic room" med madrass på golvet och skumgummi på väggarna, för att minska ljudmängden som läcker ut. Bekvämare att sova där än i badrummet, men inte riktigt samma lugnande effekt på X.

Jag läste BAT 2.0-boken (hade läst och kört det gamla BAT-konceptet innan), tog privatlektioner, gick onlinekurs och jobbade med setups och i de scenarion har det blivit bättre och bättre (vi har kunnat röra oss från start på ca 400 m avstånd till 200 m och har kommit så nära som ca 50 m vid några) men utanför detta har vi inte gjort några större framsteg. Vi upptäckte att hon funkade med andra hundar om hon var lös och att få busa med hundar och skaffa vänner (förutom vår andra hund L) verkade hjälpa lite. De hon väl har lärt känna funkar hon med även när hon är kopplad.

Vi har testat ca alla kosttillskott i världen och hittade den kombo som verkade funka bäst (Valeriana, Equicalm - som innehåller tryptofan, b-vitamin och magnesium - i kombination med Adaptilhalsband - som måste bytas varannan vecka för att ha effekt - och Adaptil i uttagen) men efter att hon fortfarande inte sov om nätterna började vi för ca 6 veckor sedan med Clomicalm. Medicinen har haft effekt, men kanske inte den vi väntade oss. Plötsligt har X börjat visa rädsla för t.ex. kompostgaller, ljud osv. Vi tror att det vi har sett som uttryck för något annat egentligen baserar sig på rädsla och att det är först nu den är nere på en sån nivå att hon överhuvudtaget kan visa den. (Någon som har andra teorier eller erfarenheter får gärna dela med sig.) Men vi tror att hon egentligen är en ganska rädd och osäker hund och att hennes valpiga "glädje" när hon träffar främlingar och barn egentligen kan bero på osäkerhet.

Summa summarum: Snart 9 månader efter att hon kom till oss så är hon ungefär lika reaktiv som tidigare (senast idag, när vi inte kom undan ett möte och inte kunde ta vägen någonstans blev jag tvungen att lyfta upp henne, vilket tidigare har gått ganska bra. Idag blev jag dock efter ett första lugn i famnen biten i ansiktet, handen och benet), drabbas fortfarande av hysteriska skällattacker pga faktorer som vi andra inte uppfattar (mest på kvällar och nätter - mindre ute på landet än i stan) och jag har numera gått i snart nio månader med sömnbrist (sover väl i snitt 4-5 h/natt, mot mina behövliga 7-8 h/natt). Hon väcker mig inte längre både kl. 02 och kl. 05 och tvingar ut mig, utan en gång per natt är mer standard. Ibland har vi bakslag och är då tillbaks till 1-2 h sömn i stöten. Vi letar hus på landet men det är ett långsamt projekt och under tiden är det så här vi lever, vilket tar på krafterna. Det är absolut en bidragande orsak till att min fru I är helt slutkörd och bara precis klarar av att jobba och att jag känner mig som världens sämsta och otillräckliga människa. Jag vet fan inte vad jag ska göra, eller vad jag har ork att göra. Det är enormt jobbigt att se henne så stressad och ständigt på sin vakt, både inomhus och utomhus. Ute på landet är det definitivt bättre och vi siktar som sagt på att flytta ut någonstans där vi inte har några grannar och så lite intryck som möjligt. Under tiden försöker vi jobba självförtroendestärkande med nosarbete, balansövningar m.m., åka ut på långpromenader i skogen så ofta som det bara är möjligt och traska utan risk för hundmöten (på vintern dock svårt på vardagar pga att det blir mörkt så tidigt, jag jobbar kontorsarbetstider), hjärngympa och impulskontrollövningar."


Jag brukar inte vara snabb på att "döma". Men låter detta verkligen som en hund som mår bra och har livskvalité? Det verkar ju inte heller bli bättre..

 

[dobbis]

Detta skrev på en hundsida och jag var hemsk som kom med förslaget avlivning när de mår så dåligt.. Jag hade ju inte träffat hunden så vet ju inte hundens livskvalité Tycker ärligt talat beskrivningen räcker..

"X kom till oss i maj 2016, efter att ha varit i 4 jourhem på kort tid efter att ha blivit räddad från avlivning på ett dogpound i Irland. Efter att vår älskade hund Y gått bort i april var vi sköra och jag försökte (för en gångs skull) göra det lätt för mig: X var en hund som verkade relativt okomplicerad. En unghund (enligt passet drygt ett år vid den tiden, enligt oss snarare en bit under året) som var energisk, busig och störig som unghundar ska vara men inte hade visat tecken på problembeteenden. Vi är vana vid omplaceringshundar och VET att sådant inte alltid visar sig förrän lång efter att hunden kommit till ett nytt hem och börjat landa. Men det kändes fortfarande som att vi gjorde vårt bästa för att välja en hund som inte redan hade en massa etablerade problembeteenden. (Nämnas bör att Y var reaktiv, hade en smärtproblematik som eskalerade och ledde till beteendeförändringar och att detta var något vi hade kämpat med under en lång tid innan han fick somna in pga att vi inte kunde lindra hans smärta och det bara blev värre.)

Så kom då X till oss. Ca dag 2 började hon göra utfall mot hundar i området. Jag trodde först att det var jag som efter år med reaktiv hund stelnade till när jag såg andra hundar och att det var det hon reagerade på, men hon talade om att så inte var fallet genom att även göra utfall mot hundar som jag inte hade upptäckt ännu. Det var kraftiga utfall, med omriktad aggression om någon råkade vara för nära eller rörde henne. (Hon bet vår dagmatte vid ett sådant tillfälle någon gång de första veckorna som hon hjälpte till att passa dem, så hon sa upp sig - vilket ledde till mycket trixande med våra scheman och jobb för att möjliggöra livet. Tacksam för en snäll och förstående chef!) Hon reagerade på hundar flera 100 meter bort vilket gjorde det svårt att förebygga. Samtidigt var hon extremt stressad inomhus och sov i princip ingenting utan vilade bara korta korta stunder i taget.

Hon drabbades av överslagshandlingar och kutade rundor inomhus och bet oss vilt i armarna. Fick skällattacker där hon reagerade på saker vi inte kunde förstå (inga ljud vi hörde) och plötsligt kunde fara upp och skälla hysteriskt med raggen rest. Omriktad aggression även där, så då gällde det bara att hålla sig undan. Vi byggde kompostgallerhage i vardagsrummet för att hjälpa henne att varva ner (och skydda oss när hon drabbades av sina attacker).
Badrummet var enda rummet som hon var hyfsat lugn i och där kunde vi tillbringa stora delar av vår tid. Efter ett tag började hon kunna vila bättre på dagarna (efter att vi hittat ett hyfsat fungerande koncept med långpromenader i skogen varje dag och att hon fick springa lös och härja på egen hand i rastgård en gång om dagen) men på nätterna sov hon kanske 1-2 h åt gången och vaknade sedan skällandes hysteriskt. Vi fick låna en stuga på landet för att komma bort från alla intryck i stan, sänka vår egen stressnivå och ge grannarna en paus från det eviga skällandet.

Jag förde noggrann logg över aktiviteter, reaktivitet och beteende och kom fram till att aktivitetsnivå hade liten betydelse för hennes beteende men däremot hur många hundmöten hon haft, hur mycket intryck hon varit utsatt för under dagarna innan, påverkade hur bra hon sov på nätterna. Vi har tillbringat oändliga nätter sovandes ihoptryckta på vårt lilla badrumsgolv med ryggvärk som följd. Vi har inrett vår klädkammare som X "panic room" med madrass på golvet och skumgummi på väggarna, för att minska ljudmängden som läcker ut. Bekvämare att sova där än i badrummet, men inte riktigt samma lugnande effekt på X.

Jag läste BAT 2.0-boken (hade läst och kört det gamla BAT-konceptet innan), tog privatlektioner, gick onlinekurs och jobbade med setups och i de scenarion har det blivit bättre och bättre (vi har kunnat röra oss från start på ca 400 m avstånd till 200 m och har kommit så nära som ca 50 m vid några) men utanför detta har vi inte gjort några större framsteg. Vi upptäckte att hon funkade med andra hundar om hon var lös och att få busa med hundar och skaffa vänner (förutom vår andra hund L) verkade hjälpa lite. De hon väl har lärt känna funkar hon med även när hon är kopplad.

Vi har testat ca alla kosttillskott i världen och hittade den kombo som verkade funka bäst (Valeriana, Equicalm - som innehåller tryptofan, b-vitamin och magnesium - i kombination med Adaptilhalsband - som måste bytas varannan vecka för att ha effekt - och Adaptil i uttagen) men efter att hon fortfarande inte sov om nätterna började vi för ca 6 veckor sedan med Clomicalm. Medicinen har haft effekt, men kanske inte den vi väntade oss. Plötsligt har X börjat visa rädsla för t.ex. kompostgaller, ljud osv. Vi tror att det vi har sett som uttryck för något annat egentligen baserar sig på rädsla och att det är först nu den är nere på en sån nivå att hon överhuvudtaget kan visa den. (Någon som har andra teorier eller erfarenheter får gärna dela med sig.) Men vi tror att hon egentligen är en ganska rädd och osäker hund och att hennes valpiga "glädje" när hon träffar främlingar och barn egentligen kan bero på osäkerhet.

Summa summarum: Snart 9 månader efter att hon kom till oss så är hon ungefär lika reaktiv som tidigare (senast idag, när vi inte kom undan ett möte och inte kunde ta vägen någonstans blev jag tvungen att lyfta upp henne, vilket tidigare har gått ganska bra. Idag blev jag dock efter ett första lugn i famnen biten i ansiktet, handen och benet), drabbas fortfarande av hysteriska skällattacker pga faktorer som vi andra inte uppfattar (mest på kvällar och nätter - mindre ute på landet än i stan) och jag har numera gått i snart nio månader med sömnbrist (sover väl i snitt 4-5 h/natt, mot mina behövliga 7-8 h/natt). Hon väcker mig inte längre både kl. 02 och kl. 05 och tvingar ut mig, utan en gång per natt är mer standard. Ibland har vi bakslag och är då tillbaks till 1-2 h sömn i stöten. Vi letar hus på landet men det är ett långsamt projekt och under tiden är det så här vi lever, vilket tar på krafterna. Det är absolut en bidragande orsak till att min fru I är helt slutkörd och bara precis klarar av att jobba och att jag känner mig som världens sämsta och otillräckliga människa. Jag vet fan inte vad jag ska göra, eller vad jag har ork att göra. Det är enormt jobbigt att se henne så stressad och ständigt på sin vakt, både inomhus och utomhus. Ute på landet är det definitivt bättre och vi siktar som sagt på att flytta ut någonstans där vi inte har några grannar och så lite intryck som möjligt. Under tiden försöker vi jobba självförtroendestärkande med nosarbete, balansövningar m.m., åka ut på långpromenader i skogen så ofta som det bara är möjligt och traska utan risk för hundmöten (på vintern dock svårt på vardagar pga att det blir mörkt så tidigt, jag jobbar kontorsarbetstider), hjärngympa och impulskontrollövningar."


Jag brukar inte vara snabb på att "döma". Men låter detta verkligen som en hund som mår bra och har livskvalité? Det verkar ju inte heller bli bättre..

Det finns idioter till allt

 

[Wingates]

Detta skrev på en hundsida och jag var hemsk som kom med förslaget avlivning när de mår så dåligt.. Jag hade ju inte träffat hunden så vet ju inte hundens livskvalité Tycker ärligt talat beskrivningen räcker..

"X kom till oss i maj 2016, efter att ha varit i 4 jourhem på kort tid efter att ha blivit räddad från avlivning på ett dogpound i Irland. Efter att vår älskade hund Y gått bort i april var vi sköra och jag försökte (för en gångs skull) göra det lätt för mig: X var en hund som verkade relativt okomplicerad. En unghund (enligt passet drygt ett år vid den tiden, enligt oss snarare en bit under året) som var energisk, busig och störig som unghundar ska vara men inte hade visat tecken på problembeteenden. Vi är vana vid omplaceringshundar och VET att sådant inte alltid visar sig förrän lång efter att hunden kommit till ett nytt hem och börjat landa. Men det kändes fortfarande som att vi gjorde vårt bästa för att välja en hund som inte redan hade en massa etablerade problembeteenden. (Nämnas bör att Y var reaktiv, hade en smärtproblematik som eskalerade och ledde till beteendeförändringar och att detta var något vi hade kämpat med under en lång tid innan han fick somna in pga att vi inte kunde lindra hans smärta och det bara blev värre.)

Så kom då X till oss. Ca dag 2 började hon göra utfall mot hundar i området. Jag trodde först att det var jag som efter år med reaktiv hund stelnade till när jag såg andra hundar och att det var det hon reagerade på, men hon talade om att så inte var fallet genom att även göra utfall mot hundar som jag inte hade upptäckt ännu. Det var kraftiga utfall, med omriktad aggression om någon råkade vara för nära eller rörde henne. (Hon bet vår dagmatte vid ett sådant tillfälle någon gång de första veckorna som hon hjälpte till att passa dem, så hon sa upp sig - vilket ledde till mycket trixande med våra scheman och jobb för att möjliggöra livet. Tacksam för en snäll och förstående chef!) Hon reagerade på hundar flera 100 meter bort vilket gjorde det svårt att förebygga. Samtidigt var hon extremt stressad inomhus och sov i princip ingenting utan vilade bara korta korta stunder i taget.

Hon drabbades av överslagshandlingar och kutade rundor inomhus och bet oss vilt i armarna. Fick skällattacker där hon reagerade på saker vi inte kunde förstå (inga ljud vi hörde) och plötsligt kunde fara upp och skälla hysteriskt med raggen rest. Omriktad aggression även där, så då gällde det bara att hålla sig undan. Vi byggde kompostgallerhage i vardagsrummet för att hjälpa henne att varva ner (och skydda oss när hon drabbades av sina attacker).
Badrummet var enda rummet som hon var hyfsat lugn i och där kunde vi tillbringa stora delar av vår tid. Efter ett tag började hon kunna vila bättre på dagarna (efter att vi hittat ett hyfsat fungerande koncept med långpromenader i skogen varje dag och att hon fick springa lös och härja på egen hand i rastgård en gång om dagen) men på nätterna sov hon kanske 1-2 h åt gången och vaknade sedan skällandes hysteriskt. Vi fick låna en stuga på landet för att komma bort från alla intryck i stan, sänka vår egen stressnivå och ge grannarna en paus från det eviga skällandet.

Jag förde noggrann logg över aktiviteter, reaktivitet och beteende och kom fram till att aktivitetsnivå hade liten betydelse för hennes beteende men däremot hur många hundmöten hon haft, hur mycket intryck hon varit utsatt för under dagarna innan, påverkade hur bra hon sov på nätterna. Vi har tillbringat oändliga nätter sovandes ihoptryckta på vårt lilla badrumsgolv med ryggvärk som följd. Vi har inrett vår klädkammare som X "panic room" med madrass på golvet och skumgummi på väggarna, för att minska ljudmängden som läcker ut. Bekvämare att sova där än i badrummet, men inte riktigt samma lugnande effekt på X.

Jag läste BAT 2.0-boken (hade läst och kört det gamla BAT-konceptet innan), tog privatlektioner, gick onlinekurs och jobbade med setups och i de scenarion har det blivit bättre och bättre (vi har kunnat röra oss från start på ca 400 m avstånd till 200 m och har kommit så nära som ca 50 m vid några) men utanför detta har vi inte gjort några större framsteg. Vi upptäckte att hon funkade med andra hundar om hon var lös och att få busa med hundar och skaffa vänner (förutom vår andra hund L) verkade hjälpa lite. De hon väl har lärt känna funkar hon med även när hon är kopplad.

Vi har testat ca alla kosttillskott i världen och hittade den kombo som verkade funka bäst (Valeriana, Equicalm - som innehåller tryptofan, b-vitamin och magnesium - i kombination med Adaptilhalsband - som måste bytas varannan vecka för att ha effekt - och Adaptil i uttagen) men efter att hon fortfarande inte sov om nätterna började vi för ca 6 veckor sedan med Clomicalm. Medicinen har haft effekt, men kanske inte den vi väntade oss. Plötsligt har X börjat visa rädsla för t.ex. kompostgaller, ljud osv. Vi tror att det vi har sett som uttryck för något annat egentligen baserar sig på rädsla och att det är först nu den är nere på en sån nivå att hon överhuvudtaget kan visa den. (Någon som har andra teorier eller erfarenheter får gärna dela med sig.) Men vi tror att hon egentligen är en ganska rädd och osäker hund och att hennes valpiga "glädje" när hon träffar främlingar och barn egentligen kan bero på osäkerhet.

Summa summarum: Snart 9 månader efter att hon kom till oss så är hon ungefär lika reaktiv som tidigare (senast idag, när vi inte kom undan ett möte och inte kunde ta vägen någonstans blev jag tvungen att lyfta upp henne, vilket tidigare har gått ganska bra. Idag blev jag dock efter ett första lugn i famnen biten i ansiktet, handen och benet), drabbas fortfarande av hysteriska skällattacker pga faktorer som vi andra inte uppfattar (mest på kvällar och nätter - mindre ute på landet än i stan) och jag har numera gått i snart nio månader med sömnbrist (sover väl i snitt 4-5 h/natt, mot mina behövliga 7-8 h/natt). Hon väcker mig inte längre både kl. 02 och kl. 05 och tvingar ut mig, utan en gång per natt är mer standard. Ibland har vi bakslag och är då tillbaks till 1-2 h sömn i stöten. Vi letar hus på landet men det är ett långsamt projekt och under tiden är det så här vi lever, vilket tar på krafterna. Det är absolut en bidragande orsak till att min fru I är helt slutkörd och bara precis klarar av att jobba och att jag känner mig som världens sämsta och otillräckliga människa. Jag vet fan inte vad jag ska göra, eller vad jag har ork att göra. Det är enormt jobbigt att se henne så stressad och ständigt på sin vakt, både inomhus och utomhus. Ute på landet är det definitivt bättre och vi siktar som sagt på att flytta ut någonstans där vi inte har några grannar och så lite intryck som möjligt. Under tiden försöker vi jobba självförtroendestärkande med nosarbete, balansövningar m.m., åka ut på långpromenader i skogen så ofta som det bara är möjligt och traska utan risk för hundmöten (på vintern dock svårt på vardagar pga att det blir mörkt så tidigt, jag jobbar kontorsarbetstider), hjärngympa och impulskontrollövningar."


Jag brukar inte vara snabb på att "döma". Men låter detta verkligen som en hund som mår bra och har livskvalité? Det verkar ju inte heller bli bättre..

Ingen mår ju bra i den där situationen så att låta hunden somna in låter ju humanast.

 

[linnsan]

Ingen mår ju bra i den där situationen så att låta hunden somna in låter ju humanast.

Ja, att iaf se det som ett alternativ om det inte blir mycket bättre snart tycker jag inte är konstigt alls. Hunden eller ägarna verkar ju knappt kunna koppla av nånstans..

 

[Vastgota]

Detta skrev på en hundsida och jag var hemsk som kom med förslaget avlivning när de mår så dåligt.. Jag hade ju inte träffat hunden så vet ju inte hundens livskvalité Tycker ärligt talat beskrivningen räcker..

"X kom till oss i maj 2016, efter att ha varit i 4 jourhem på kort tid efter att ha blivit räddad från avlivning på ett dogpound i Irland. Efter att vår älskade hund Y gått bort i april var vi sköra och jag försökte (för en gångs skull) göra det lätt för mig: X var en hund som verkade relativt okomplicerad. En unghund (enligt passet drygt ett år vid den tiden, enligt oss snarare en bit under året) som var energisk, busig och störig som unghundar ska vara men inte hade visat tecken på problembeteenden. Vi är vana vid omplaceringshundar och VET att sådant inte alltid visar sig förrän lång efter att hunden kommit till ett nytt hem och börjat landa. Men det kändes fortfarande som att vi gjorde vårt bästa för att välja en hund som inte redan hade en massa etablerade problembeteenden. (Nämnas bör att Y var reaktiv, hade en smärtproblematik som eskalerade och ledde till beteendeförändringar och att detta var något vi hade kämpat med under en lång tid innan han fick somna in pga att vi inte kunde lindra hans smärta och det bara blev värre.)

Så kom då X till oss. Ca dag 2 började hon göra utfall mot hundar i området. Jag trodde först att det var jag som efter år med reaktiv hund stelnade till när jag såg andra hundar och att det var det hon reagerade på, men hon talade om att så inte var fallet genom att även göra utfall mot hundar som jag inte hade upptäckt ännu. Det var kraftiga utfall, med omriktad aggression om någon råkade vara för nära eller rörde henne. (Hon bet vår dagmatte vid ett sådant tillfälle någon gång de första veckorna som hon hjälpte till att passa dem, så hon sa upp sig - vilket ledde till mycket trixande med våra scheman och jobb för att möjliggöra livet. Tacksam för en snäll och förstående chef!) Hon reagerade på hundar flera 100 meter bort vilket gjorde det svårt att förebygga. Samtidigt var hon extremt stressad inomhus och sov i princip ingenting utan vilade bara korta korta stunder i taget.

Hon drabbades av överslagshandlingar och kutade rundor inomhus och bet oss vilt i armarna. Fick skällattacker där hon reagerade på saker vi inte kunde förstå (inga ljud vi hörde) och plötsligt kunde fara upp och skälla hysteriskt med raggen rest. Omriktad aggression även där, så då gällde det bara att hålla sig undan. Vi byggde kompostgallerhage i vardagsrummet för att hjälpa henne att varva ner (och skydda oss när hon drabbades av sina attacker).
Badrummet var enda rummet som hon var hyfsat lugn i och där kunde vi tillbringa stora delar av vår tid. Efter ett tag började hon kunna vila bättre på dagarna (efter att vi hittat ett hyfsat fungerande koncept med långpromenader i skogen varje dag och att hon fick springa lös och härja på egen hand i rastgård en gång om dagen) men på nätterna sov hon kanske 1-2 h åt gången och vaknade sedan skällandes hysteriskt. Vi fick låna en stuga på landet för att komma bort från alla intryck i stan, sänka vår egen stressnivå och ge grannarna en paus från det eviga skällandet.

Jag förde noggrann logg över aktiviteter, reaktivitet och beteende och kom fram till att aktivitetsnivå hade liten betydelse för hennes beteende men däremot hur många hundmöten hon haft, hur mycket intryck hon varit utsatt för under dagarna innan, påverkade hur bra hon sov på nätterna. Vi har tillbringat oändliga nätter sovandes ihoptryckta på vårt lilla badrumsgolv med ryggvärk som följd. Vi har inrett vår klädkammare som X "panic room" med madrass på golvet och skumgummi på väggarna, för att minska ljudmängden som läcker ut. Bekvämare att sova där än i badrummet, men inte riktigt samma lugnande effekt på X.

Jag läste BAT 2.0-boken (hade läst och kört det gamla BAT-konceptet innan), tog privatlektioner, gick onlinekurs och jobbade med setups och i de scenarion har det blivit bättre och bättre (vi har kunnat röra oss från start på ca 400 m avstånd till 200 m och har kommit så nära som ca 50 m vid några) men utanför detta har vi inte gjort några större framsteg. Vi upptäckte att hon funkade med andra hundar om hon var lös och att få busa med hundar och skaffa vänner (förutom vår andra hund L) verkade hjälpa lite. De hon väl har lärt känna funkar hon med även när hon är kopplad.

Vi har testat ca alla kosttillskott i världen och hittade den kombo som verkade funka bäst (Valeriana, Equicalm - som innehåller tryptofan, b-vitamin och magnesium - i kombination med Adaptilhalsband - som måste bytas varannan vecka för att ha effekt - och Adaptil i uttagen) men efter att hon fortfarande inte sov om nätterna började vi för ca 6 veckor sedan med Clomicalm. Medicinen har haft effekt, men kanske inte den vi väntade oss. Plötsligt har X börjat visa rädsla för t.ex. kompostgaller, ljud osv. Vi tror att det vi har sett som uttryck för något annat egentligen baserar sig på rädsla och att det är först nu den är nere på en sån nivå att hon överhuvudtaget kan visa den. (Någon som har andra teorier eller erfarenheter får gärna dela med sig.) Men vi tror att hon egentligen är en ganska rädd och osäker hund och att hennes valpiga "glädje" när hon träffar främlingar och barn egentligen kan bero på osäkerhet.

Summa summarum: Snart 9 månader efter att hon kom till oss så är hon ungefär lika reaktiv som tidigare (senast idag, när vi inte kom undan ett möte och inte kunde ta vägen någonstans blev jag tvungen att lyfta upp henne, vilket tidigare har gått ganska bra. Idag blev jag dock efter ett första lugn i famnen biten i ansiktet, handen och benet), drabbas fortfarande av hysteriska skällattacker pga faktorer som vi andra inte uppfattar (mest på kvällar och nätter - mindre ute på landet än i stan) och jag har numera gått i snart nio månader med sömnbrist (sover väl i snitt 4-5 h/natt, mot mina behövliga 7-8 h/natt). Hon väcker mig inte längre både kl. 02 och kl. 05 och tvingar ut mig, utan en gång per natt är mer standard. Ibland har vi bakslag och är då tillbaks till 1-2 h sömn i stöten. Vi letar hus på landet men det är ett långsamt projekt och under tiden är det så här vi lever, vilket tar på krafterna. Det är absolut en bidragande orsak till att min fru I är helt slutkörd och bara precis klarar av att jobba och att jag känner mig som världens sämsta och otillräckliga människa. Jag vet fan inte vad jag ska göra, eller vad jag har ork att göra. Det är enormt jobbigt att se henne så stressad och ständigt på sin vakt, både inomhus och utomhus. Ute på landet är det definitivt bättre och vi siktar som sagt på att flytta ut någonstans där vi inte har några grannar och så lite intryck som möjligt. Under tiden försöker vi jobba självförtroendestärkande med nosarbete, balansövningar m.m., åka ut på långpromenader i skogen så ofta som det bara är möjligt och traska utan risk för hundmöten (på vintern dock svårt på vardagar pga att det blir mörkt så tidigt, jag jobbar kontorsarbetstider), hjärngympa och impulskontrollövningar."


Jag brukar inte vara snabb på att "döma". Men låter detta verkligen som en hund som mår bra och har livskvalité? Det verkar ju inte heller bli bättre..

Ganska oschysst att kopiera in hela inlägget tycker jag (jag är också medlem i den gruppen) även om jag kan hålla med dig i sak. Psykiskt lidande är också lidande.

 

[russinbulle]

Detta skrev på en hundsida och jag var hemsk som kom med förslaget avlivning när de mår så dåligt.. Jag hade ju inte träffat hunden så vet ju inte hundens livskvalité Tycker ärligt talat beskrivningen räcker..

"X kom till oss i maj 2016, efter att ha varit i 4 jourhem på kort tid efter att ha blivit räddad från avlivning på ett dogpound i Irland. Efter att vår älskade hund Y gått bort i april var vi sköra och jag försökte (för en gångs skull) göra det lätt för mig: X var en hund som verkade relativt okomplicerad. En unghund (enligt passet drygt ett år vid den tiden, enligt oss snarare en bit under året) som var energisk, busig och störig som unghundar ska vara men inte hade visat tecken på problembeteenden. Vi är vana vid omplaceringshundar och VET att sådant inte alltid visar sig förrän lång efter att hunden kommit till ett nytt hem och börjat landa. Men det kändes fortfarande som att vi gjorde vårt bästa för att välja en hund som inte redan hade en massa etablerade problembeteenden. (Nämnas bör att Y var reaktiv, hade en smärtproblematik som eskalerade och ledde till beteendeförändringar och att detta var något vi hade kämpat med under en lång tid innan han fick somna in pga att vi inte kunde lindra hans smärta och det bara blev värre.)

Så kom då X till oss. Ca dag 2 började hon göra utfall mot hundar i området. Jag trodde först att det var jag som efter år med reaktiv hund stelnade till när jag såg andra hundar och att det var det hon reagerade på, men hon talade om att så inte var fallet genom att även göra utfall mot hundar som jag inte hade upptäckt ännu. Det var kraftiga utfall, med omriktad aggression om någon råkade vara för nära eller rörde henne. (Hon bet vår dagmatte vid ett sådant tillfälle någon gång de första veckorna som hon hjälpte till att passa dem, så hon sa upp sig - vilket ledde till mycket trixande med våra scheman och jobb för att möjliggöra livet. Tacksam för en snäll och förstående chef!) Hon reagerade på hundar flera 100 meter bort vilket gjorde det svårt att förebygga. Samtidigt var hon extremt stressad inomhus och sov i princip ingenting utan vilade bara korta korta stunder i taget.

Hon drabbades av överslagshandlingar och kutade rundor inomhus och bet oss vilt i armarna. Fick skällattacker där hon reagerade på saker vi inte kunde förstå (inga ljud vi hörde) och plötsligt kunde fara upp och skälla hysteriskt med raggen rest. Omriktad aggression även där, så då gällde det bara att hålla sig undan. Vi byggde kompostgallerhage i vardagsrummet för att hjälpa henne att varva ner (och skydda oss när hon drabbades av sina attacker).
Badrummet var enda rummet som hon var hyfsat lugn i och där kunde vi tillbringa stora delar av vår tid. Efter ett tag började hon kunna vila bättre på dagarna (efter att vi hittat ett hyfsat fungerande koncept med långpromenader i skogen varje dag och att hon fick springa lös och härja på egen hand i rastgård en gång om dagen) men på nätterna sov hon kanske 1-2 h åt gången och vaknade sedan skällandes hysteriskt. Vi fick låna en stuga på landet för att komma bort från alla intryck i stan, sänka vår egen stressnivå och ge grannarna en paus från det eviga skällandet.

Jag förde noggrann logg över aktiviteter, reaktivitet och beteende och kom fram till att aktivitetsnivå hade liten betydelse för hennes beteende men däremot hur många hundmöten hon haft, hur mycket intryck hon varit utsatt för under dagarna innan, påverkade hur bra hon sov på nätterna. Vi har tillbringat oändliga nätter sovandes ihoptryckta på vårt lilla badrumsgolv med ryggvärk som följd. Vi har inrett vår klädkammare som X "panic room" med madrass på golvet och skumgummi på väggarna, för att minska ljudmängden som läcker ut. Bekvämare att sova där än i badrummet, men inte riktigt samma lugnande effekt på X.

Jag läste BAT 2.0-boken (hade läst och kört det gamla BAT-konceptet innan), tog privatlektioner, gick onlinekurs och jobbade med setups och i de scenarion har det blivit bättre och bättre (vi har kunnat röra oss från start på ca 400 m avstånd till 200 m och har kommit så nära som ca 50 m vid några) men utanför detta har vi inte gjort några större framsteg. Vi upptäckte att hon funkade med andra hundar om hon var lös och att få busa med hundar och skaffa vänner (förutom vår andra hund L) verkade hjälpa lite. De hon väl har lärt känna funkar hon med även när hon är kopplad.

Vi har testat ca alla kosttillskott i världen och hittade den kombo som verkade funka bäst (Valeriana, Equicalm - som innehåller tryptofan, b-vitamin och magnesium - i kombination med Adaptilhalsband - som måste bytas varannan vecka för att ha effekt - och Adaptil i uttagen) men efter att hon fortfarande inte sov om nätterna började vi för ca 6 veckor sedan med Clomicalm. Medicinen har haft effekt, men kanske inte den vi väntade oss. Plötsligt har X börjat visa rädsla för t.ex. kompostgaller, ljud osv. Vi tror att det vi har sett som uttryck för något annat egentligen baserar sig på rädsla och att det är först nu den är nere på en sån nivå att hon överhuvudtaget kan visa den. (Någon som har andra teorier eller erfarenheter får gärna dela med sig.) Men vi tror att hon egentligen är en ganska rädd och osäker hund och att hennes valpiga "glädje" när hon träffar främlingar och barn egentligen kan bero på osäkerhet.

Summa summarum: Snart 9 månader efter att hon kom till oss så är hon ungefär lika reaktiv som tidigare (senast idag, när vi inte kom undan ett möte och inte kunde ta vägen någonstans blev jag tvungen att lyfta upp henne, vilket tidigare har gått ganska bra. Idag blev jag dock efter ett första lugn i famnen biten i ansiktet, handen och benet), drabbas fortfarande av hysteriska skällattacker pga faktorer som vi andra inte uppfattar (mest på kvällar och nätter - mindre ute på landet än i stan) och jag har numera gått i snart nio månader med sömnbrist (sover väl i snitt 4-5 h/natt, mot mina behövliga 7-8 h/natt). Hon väcker mig inte längre både kl. 02 och kl. 05 och tvingar ut mig, utan en gång per natt är mer standard. Ibland har vi bakslag och är då tillbaks till 1-2 h sömn i stöten. Vi letar hus på landet men det är ett långsamt projekt och under tiden är det så här vi lever, vilket tar på krafterna. Det är absolut en bidragande orsak till att min fru I är helt slutkörd och bara precis klarar av att jobba och att jag känner mig som världens sämsta och otillräckliga människa. Jag vet fan inte vad jag ska göra, eller vad jag har ork att göra. Det är enormt jobbigt att se henne så stressad och ständigt på sin vakt, både inomhus och utomhus. Ute på landet är det definitivt bättre och vi siktar som sagt på att flytta ut någonstans där vi inte har några grannar och så lite intryck som möjligt. Under tiden försöker vi jobba självförtroendestärkande med nosarbete, balansövningar m.m., åka ut på långpromenader i skogen så ofta som det bara är möjligt och traska utan risk för hundmöten (på vintern dock svårt på vardagar pga att det blir mörkt så tidigt, jag jobbar kontorsarbetstider), hjärngympa och impulskontrollövningar."


Jag brukar inte vara snabb på att "döma". Men låter detta verkligen som en hund som mår bra och har livskvalité? Det verkar ju inte heller bli bättre..

Läste eländet, men orkade inte ens kommentera - vet hur det brukar bli då....

 

[Monstermom]

Detta skrev på en hundsida och jag var hemsk som kom med förslaget avlivning när de mår så dåligt.. Jag hade ju inte träffat hunden så vet ju inte hundens livskvalité Tycker ärligt talat beskrivningen räcker..

"X kom till oss i maj 2016, efter att ha varit i 4 jourhem på kort tid efter att ha blivit räddad från avlivning på ett dogpound i Irland. Efter att vår älskade hund Y gått bort i april var vi sköra och jag försökte (för en gångs skull) göra det lätt för mig: X var en hund som verkade relativt okomplicerad. En unghund (enligt passet drygt ett år vid den tiden, enligt oss snarare en bit under året) som var energisk, busig och störig som unghundar ska vara men inte hade visat tecken på problembeteenden. Vi är vana vid omplaceringshundar och VET att sådant inte alltid visar sig förrän lång efter att hunden kommit till ett nytt hem och börjat landa. Men det kändes fortfarande som att vi gjorde vårt bästa för att välja en hund som inte redan hade en massa etablerade problembeteenden. (Nämnas bör att Y var reaktiv, hade en smärtproblematik som eskalerade och ledde till beteendeförändringar och att detta var något vi hade kämpat med under en lång tid innan han fick somna in pga att vi inte kunde lindra hans smärta och det bara blev värre.)

Så kom då X till oss. Ca dag 2 började hon göra utfall mot hundar i området. Jag trodde först att det var jag som efter år med reaktiv hund stelnade till när jag såg andra hundar och att det var det hon reagerade på, men hon talade om att så inte var fallet genom att även göra utfall mot hundar som jag inte hade upptäckt ännu. Det var kraftiga utfall, med omriktad aggression om någon råkade vara för nära eller rörde henne. (Hon bet vår dagmatte vid ett sådant tillfälle någon gång de första veckorna som hon hjälpte till att passa dem, så hon sa upp sig - vilket ledde till mycket trixande med våra scheman och jobb för att möjliggöra livet. Tacksam för en snäll och förstående chef!) Hon reagerade på hundar flera 100 meter bort vilket gjorde det svårt att förebygga. Samtidigt var hon extremt stressad inomhus och sov i princip ingenting utan vilade bara korta korta stunder i taget.

Hon drabbades av överslagshandlingar och kutade rundor inomhus och bet oss vilt i armarna. Fick skällattacker där hon reagerade på saker vi inte kunde förstå (inga ljud vi hörde) och plötsligt kunde fara upp och skälla hysteriskt med raggen rest. Omriktad aggression även där, så då gällde det bara att hålla sig undan. Vi byggde kompostgallerhage i vardagsrummet för att hjälpa henne att varva ner (och skydda oss när hon drabbades av sina attacker).
Badrummet var enda rummet som hon var hyfsat lugn i och där kunde vi tillbringa stora delar av vår tid. Efter ett tag började hon kunna vila bättre på dagarna (efter att vi hittat ett hyfsat fungerande koncept med långpromenader i skogen varje dag och att hon fick springa lös och härja på egen hand i rastgård en gång om dagen) men på nätterna sov hon kanske 1-2 h åt gången och vaknade sedan skällandes hysteriskt. Vi fick låna en stuga på landet för att komma bort från alla intryck i stan, sänka vår egen stressnivå och ge grannarna en paus från det eviga skällandet.

Jag förde noggrann logg över aktiviteter, reaktivitet och beteende och kom fram till att aktivitetsnivå hade liten betydelse för hennes beteende men däremot hur många hundmöten hon haft, hur mycket intryck hon varit utsatt för under dagarna innan, påverkade hur bra hon sov på nätterna. Vi har tillbringat oändliga nätter sovandes ihoptryckta på vårt lilla badrumsgolv med ryggvärk som följd. Vi har inrett vår klädkammare som X "panic room" med madrass på golvet och skumgummi på väggarna, för att minska ljudmängden som läcker ut. Bekvämare att sova där än i badrummet, men inte riktigt samma lugnande effekt på X.

Jag läste BAT 2.0-boken (hade läst och kört det gamla BAT-konceptet innan), tog privatlektioner, gick onlinekurs och jobbade med setups och i de scenarion har det blivit bättre och bättre (vi har kunnat röra oss från start på ca 400 m avstånd till 200 m och har kommit så nära som ca 50 m vid några) men utanför detta har vi inte gjort några större framsteg. Vi upptäckte att hon funkade med andra hundar om hon var lös och att få busa med hundar och skaffa vänner (förutom vår andra hund L) verkade hjälpa lite. De hon väl har lärt känna funkar hon med även när hon är kopplad.

Vi har testat ca alla kosttillskott i världen och hittade den kombo som verkade funka bäst (Valeriana, Equicalm - som innehåller tryptofan, b-vitamin och magnesium - i kombination med Adaptilhalsband - som måste bytas varannan vecka för att ha effekt - och Adaptil i uttagen) men efter att hon fortfarande inte sov om nätterna började vi för ca 6 veckor sedan med Clomicalm. Medicinen har haft effekt, men kanske inte den vi väntade oss. Plötsligt har X börjat visa rädsla för t.ex. kompostgaller, ljud osv. Vi tror att det vi har sett som uttryck för något annat egentligen baserar sig på rädsla och att det är först nu den är nere på en sån nivå att hon överhuvudtaget kan visa den. (Någon som har andra teorier eller erfarenheter får gärna dela med sig.) Men vi tror att hon egentligen är en ganska rädd och osäker hund och att hennes valpiga "glädje" när hon träffar främlingar och barn egentligen kan bero på osäkerhet.

Summa summarum: Snart 9 månader efter att hon kom till oss så är hon ungefär lika reaktiv som tidigare (senast idag, när vi inte kom undan ett möte och inte kunde ta vägen någonstans blev jag tvungen att lyfta upp henne, vilket tidigare har gått ganska bra. Idag blev jag dock efter ett första lugn i famnen biten i ansiktet, handen och benet), drabbas fortfarande av hysteriska skällattacker pga faktorer som vi andra inte uppfattar (mest på kvällar och nätter - mindre ute på landet än i stan) och jag har numera gått i snart nio månader med sömnbrist (sover väl i snitt 4-5 h/natt, mot mina behövliga 7-8 h/natt). Hon väcker mig inte längre både kl. 02 och kl. 05 och tvingar ut mig, utan en gång per natt är mer standard. Ibland har vi bakslag och är då tillbaks till 1-2 h sömn i stöten. Vi letar hus på landet men det är ett långsamt projekt och under tiden är det så här vi lever, vilket tar på krafterna. Det är absolut en bidragande orsak till att min fru I är helt slutkörd och bara precis klarar av att jobba och att jag känner mig som världens sämsta och otillräckliga människa. Jag vet fan inte vad jag ska göra, eller vad jag har ork att göra. Det är enormt jobbigt att se henne så stressad och ständigt på sin vakt, både inomhus och utomhus. Ute på landet är det definitivt bättre och vi siktar som sagt på att flytta ut någonstans där vi inte har några grannar och så lite intryck som möjligt. Under tiden försöker vi jobba självförtroendestärkande med nosarbete, balansövningar m.m., åka ut på långpromenader i skogen så ofta som det bara är möjligt och traska utan risk för hundmöten (på vintern dock svårt på vardagar pga att det blir mörkt så tidigt, jag jobbar kontorsarbetstider), hjärngympa och impulskontrollövningar."


Jag brukar inte vara snabb på att "döma". Men låter detta verkligen som en hund som mår bra och har livskvalité? Det verkar ju inte heller bli bättre..

Men varför släpa det hit, där du inte kan vända dig direkt till de du tycker behöver lyssna på dig? Här skriver du ju bara för att få vräka ur dig om dem. Det tycker jag är riktigt fult, när du då har möjlighet att diskutera direkt med berörda om du skulle vilja.

 

[Raderad medlem 94602]

Ganska oschysst att kopiera in hela inlägget tycker jag (jag är också medlem i den gruppen) även om jag kan hålla med dig i sak. Psykiskt lidande är också lidande.

Varför oschysst?

Personligen tycker jag hunden utsätts för rent lidande av att hållas vid liv och ägarna kanske skulle må bra själva av att det diskuterades. De har själva valt att lägga ut det offentligt på nätet från början, här nämns iaf inga namn som på fb.

Nu finns iofs inte ägarna här (kanske) men andra i liknande situation.

 

[Monstermom]

ägarna kanske skulle må bra själva av att det diskuterades

Här? Där de inte är med? Och inte ens vet att de blir omdiskuterade?

Ja, det känns ju som en lösning.

 

[linnsan]

Men varför släpa det hit, där du inte kan vända dig direkt till de du tycker behöver lyssna på dig? Här skriver du ju bara för att få vräka ur dig om dem. Det tycker jag är riktigt fult, när du då har möjlighet att diskutera direkt med berörda om du skulle vilja.

Fast va? Det läggs väl jätteofta upp citerade saker här på buke? Antingen annonser eller annat som folk skrivit som man anser är tokigt.

För att inte tala om tråden om oseriös avel där det citeras jättemycket utan att bjuda in uppfödarna så de kan försvara sig..

Jag skrev i tråden, men de var bara intresserade av att höra hur duktiga de var som tog hand om hunden..

 

[AraSlei]

Detta skrev på en hundsida och jag var hemsk som kom med förslaget avlivning när de mår så dåligt..
....

Jag hade ju inte träffat hunden så vet ju inte hundens livskvalité Tycker ärligt talat beskrivningen räcker..

Jag läste också det... Jag kommenterade på ett liknande inlägg de skrev om sin förra hund, att jag tyckte att avlivning vore det mest humana. Det blev folkstorm i gruppen då, sedan avlivades hunden 1,5 vecka senare... Tror inte det berodde på mitt inlägg, mer kanske att ägarna insåg att det inte var hunden värdigt att kämpa vidare.
Jag har avhållit mig från att göra samma kommentar på detta inlägget, även om jag tycker att det verkar vara det mest humana för denna hunden också.
De har ju verkligen gjort allt de kan och lite till, förutom att flytta ut på landet då.

 

[Raderad medlem 94602]

Här? Där de inte är med? Och inte ens vet att de blir omdiskuterade?

Ja, det känns ju som en lösning.

Lade till en rad...
Tänkte mer på ämnet som sådant. Många har en förmåga att flytta gränserna när det gäller hundar psykiska mående. Finns säkert en och annan som läser på Buke med som flyttat den för långt.

 

[linnsan]

Ganska oschysst att kopiera in hela inlägget tycker jag (jag är också medlem i den gruppen) även om jag kan hålla med dig i sak. Psykiskt lidande är också lidande.

Fast det kopieras och citerar väl jätteofta på buke? Om jag bara kopierat in delar hade det väl varit sämre? Jag citerade ju just för att det skulle vara deras version av hunden, inte min. Och namnen bytte jag väl ut så bara de som känner hunden/gruppen kan ju räkna ut vilken det är?

 

[Milosari]

Dumt att det försvann! Ska påminna dig imorgon Tack!

Minnet är gott men kort hos oss båda märker jag

Jag tycker att skillnaden mellan de båda testen framför allt ligger i hur man behandlar testet som ett material att göra statistik på. MH varierar så mycket att den statistiska osäkerheten blir allt för hög. Dels varierar banorna och "personalen" dvs testledare och figgar, dels är det en himla massa tyckande från beskrivarens sida. Det är ganska få kryss som används som grund för tyckandet, och vissa beteenden ryms inte alls inom kryssen. Ett väldigt tydligt exempel är skottet, där hunden får dåliga kryss för alla andra beteenden än snabba och snabbt avtagande kontroller. Den som läser protokollet har inte en susning om hunden hade en positiv eller negativ känsla i kroppen, trots att det är varandras motsatser! Vidare så är det inte ovanligt att man vill ha sin hund beskriven av den och den, för den kan min ras. Det är ett litet farligt tänk tycker jag, och riskerar att ge ett orättvist resultat.

BPH lämnar mindre utrymme för detta och det finns nästan oändligt med kryss att fylla i. En dröm för den som håller på med statistik och det beräknade resultatet blir mycket säkrare. Man har redan gjort analyser för flera raser och detta kan användas av uppfödarna för att hålla koll på utvecklingen eller förbättra vid behov. Testledarna och beskrivarna måste hålla minst 5 st BPH per år, annars förlorar de sin auktorisation. De måste också hela tiden vidareutbilda sig och delta på informationsmöten etc. Det ska alltså inte vara någon skillnad alls beroende på var i landet du testar din hund.

När det gäller vilka beteenden som testas så ligger det ett större fokus på lek och kamp på MH än det gör på BPH. Å andra sidan så är det bara hundarna som verkligen gillar att leka som gör det med testleksaken på BPH, den är inte lika bitvänlig som på MH. Man har ingen avståndslek på BPH, och MH har inget test av matintresse eller underlag. Överraskningsmomentet är större på MH, overallen flyger ju upp högt över hunden. Å andra sidan så utgör den inget hot när den väl är uppe. Halvfiguren på BPH är inte olik släden på MT, den har hotfulla ögon i höjd med hunden. Jag skulle säga att den kräver ett större mod att ta sig fram till. När det gäller närmande person så tar man inte hänsyn till vinden på BPH och det tycker jag är synd. Om hunden får vittring på personen så reagerar den oftast annorlunda än om den inte får den infon.

Vilket test som bäst beskriver hundens personlighet är nog upp till ägaren. De som kommer till oss och har gjort MH tycker att BPH säger samma sak. Jag skulle gissa att detsamma gäller det motsatta. Enda gången det är skillnad är om hunden har hunnit bli äldre mellan testen. Så mitt råd är; har du bruksras kan du välja fritt om inte uppfödaren har särskilda önskemål. Du ska väl ändå göra MT när hunden blir äldre? Har du icke bruksras; gör BPH för statistikens skull.

 

[Monstermom]

Fast va? Det läggs väl jätteofta upp citerade saker här på buke? Antingen annonser eller annat som folk skrivit som man anser är tokigt.

Jag skrev i tråden, men de var bara intresserade av att höra hur duktiga de var som tog hand om hunden..

Jag har inte sett någon lägga ut en annan persons privata diskussionstext här nej? Annonser, ja det tycker jag är en helt annan sak. Men i det här fallet har du ju möjlighet att vända dig direkt till personen/personerna som skrev, men istället släpar du hit det - där de knappast finns - för att få kritisera dem i lugn och ro...