Trauma, skadestånd myndighet?

[Keksi]

Är det ens möjligt att stämma/få skadestånd från myndighet? Jag ska försöka berätta så bra det går utan att avslöja för mycket, vill hålla mig anonym.

Skolan och myndigheter runtomkring anser jag har förstört mitt liv. När jag var i 10 års åldern vändes hela min värld upp och ner. Fick en lärare i ny skola som misshandlade mig psykisk och fysisk, alla i skolan såg på (även andra föräldrar!) men ingen gjorde något. Mina föräldrar visste ingenting förens i slutet. Jag började såklart vägra skolan! Jag blev inbunden och fick dödsångest varje gång jag blev tvingad till skolan. Jag fick en assistent i skolan som skulle hjälpa mig att känna mig trygg, men även den betedde sig illa mot mig. Samma skola anmälde min mamma (inte pappa, även fast han bor med oss) att hon är en olämplig förälder och att jag far illa hemma. Lång historia kort kommunen skulle omhänderta mig och syskon. Vi vann fallet, kommunen gjorde fel! Men detta har satt livslångt trauma i hela familjen. Jag har blivit så traumatiserad att jag inte kunnat prata om den denna tid alls, inte ens nu heller.

Jag har gått i minst 7 skolor (tappat räkning) efter detta inklusive gymnasium och specialskola. Ingen har kunnat hjälpa mig att bli av med mitt trauma eller få den utbildning jag har rätt till. Är välkomnad i början men sen avvisar alla mig och säger att de inget kan göra för mig. Mitt största problem är grav (!) social ångest, blir stum i vissa fall och därmed inte fått betyg. Jag kan bli apatisk och stirra in i väggen/golvet för jag får sån ångest. Ångestattacker i korridorerna. De har puttat in mig i skolbyggnaden och klassrum för jag får ptsd av att gå in i en skola, jag kan inte! Jag svimmade till och med en gång. De sa att fysiskt/”riktiga” stumma får hjälp men inte jag för ”Vi vet ju att hon KAN prata”. Även om dom visste om mitt trauma fortsatte dom (ny kommun) med härskarmetoder, hot och tvång.

Oändlig kontakt med bup, vårdcentraler, privata barnpsykologer, hab, psyk osv osv. Ingen hjälper, för jag inte kan prata. Jag har lite lättare för skrift. Jag pratade med bris via chatt från jag var 11 till jag var 15. De kunde inte hjälpa mig, för det går inte över chatt. Samma med psykolog online, ingen kan hjälpa. Jag blir runt skickad hela tiden. Jag vill inte gå till vården längre.

Nu är jag i 20 år gammal. Lever på bidrag, deprimerad, ångest, kan knappt gå ut, ptsd. Kan inte kommunicera med människor utanför familjen, knappt det. Har ingen utbildning, även gått flera vuxenskolor men ingen kan hjälpa eller anpassa. Alla sviker mig. Jag vill verkligen inte dö men får ibland känslor att vad är det för mening att leva såhär som sköljer över mig. Men känner stor sorg över livet, jag vill ju kunna leva normalt! Det känns som att jag fått både barndom och liv bestulet. Hade detta aldrig hänt hade jag haft hela livet och världen framför mig!
Ingen vet om att jag känner exakt såhär, skulle jag försöka berätta för mamma skulle jag brista ut i gråt och jag hatar att visa känslor/gråta inför andra.

Jag anser att skolan och myndigheterna har orsakat det här. Går det ens att få skadestånd? Det är ju längesen men finns journaler på allt, men kanske svårt att bevisa att det är skolans/myndigheternas fel och inte mitt fel…

Ett skadestånd skulle hjälpa mig att leva lite lättare, har inte så mycket pengar och kan inte jobba som det ser ut nu. Det skulle hjälpa mig att ta upp hästeriet och utbilda mig på hästryggen, kanske få jobb den vägen. Jag var duktig ryttare som ung och tävlade, men kunde inte fortsätta pga ekonomi. Stallet och hästarna är jag helt ångestfri och kan prata nästan helt normalt med hjälp av familj/om jag känner mig trygg. Stipendier och fonder går inte att söka då dom antingen är för såna som tävlar elit redan/är aktiva eller för dom som är mer gravt/uppenbart handikappade. Framförallt kanske jag skulle kunna få ett avslut på detta, att känna att det inte var mitt fel det som hände

Men det kanske är mitt fel? Jag kanske bara får bita i det sura äpplet och inse att man inte får kompensation för att man haft lite motgång i livet.

 

[tara]

Ingen rådgivare. Ta all text med en nypa salt.

En problemlösningsmetod som man verkligen lär in i bla hästhantering också är att börja från början. Lugnt och metodiskt, en sak i taget och alltid kontrollera att grunderna sitter. Grunderna.

En variant är att göra så i livet. Kolla att du inte har ont, har du ont gör något åt det. Kolla att du är stark fysiskt och hel i kroppen. Gör något åt det om du har problem i kroppen. Gå promenader, simma, cykla, dansa…. jag tror att dessa aktiviteter är ganska skonsamma för kroppen. Så gör du en check på att grunderna sitter, dvs att du är frisk och hel i kroppen.

Sen tar du ett steg till. Grunden, dvs en stark kropp som håller för att användas. Sen funderar du på att lösa nästa problem. En sak i taget. Lugnt, balanserat.

Skolan är teoretisk men det finns många jobb som är mer praktiska, dvs att du har en kropp som fungerar.

 

[Amha]

Du kan kolla med Skolinspektionen om de kan hjälpa dig. Iom att du inte går kvar där längre kan det bli att de inte kan göra något. Då kanske polisen kan vara mer rätt.

Kommunen, vilket jag antar är socialtjänsten i det här fallet, verkar vara IVO som har hand om. Oklart om de kan hjälpa med skadestånd också men kanske. Om inte har du kanske något på din sida om du har en dom från dem.

 

[Happimess]

Det korta svaret: nej, det kan du inte.

Det långa svaret: nej, den möjligheten är nog väldigt, väldigt begränsad. Det finns ju en funktion via skolinspektionen (Barn- och elevombudet) som i vissa fall kan begära skadestånd för kränkning och mobbing men då utreds ju det i direkt anslutning till det inträffade. Det går inte att komma många, många år senare och vilja ha skadestånd för hur livet har blivit.

För var ska man dra gränsen? Ska du rikta skadeståndet mot den första läraren som behandlade dig illa? Assistenten? Kommunen som försökte utreda din hemsituation? Mot BUP, Hab eller Psyk som inte lyckades behandla dig framgångsrikt? Vad för typ av samhälle skulle vi ha haft om det gick att stämma sin behandlare när man inte blir av med sina problem?

Jag beklagar verkligen att det har blivit som det blivit för dig men jag tror att ett första steg är att sluta tänka i termer av "vems fel" det är. Det är inte ditt fel, men det är inte så enkelt som att peka ut enskilda aktörer som är ensamt orsakande till att ha orsakat lidandet hos dig heller. Åtminstone tror jag inte att du vinner något på att tänka så.

Men angående det du skrev i sista meningen, nej, det kanske är så att du måste bita i det sura äpplet och inse att man inte får kompensation för att man har haft motgångar i livet. Men det gör det ju verkligen inte till ditt fel heller.

 

[Grazing]

Är det ens möjligt att stämma/få skadestånd från myndighet? Jag ska försöka berätta så bra det går utan att avslöja för mycket, vill hålla mig anonym.

Skolan och myndigheter runtomkring anser jag har förstört mitt liv. När jag var i 10 års åldern vändes hela min värld upp och ner. Fick en lärare i ny skola som misshandlade mig psykisk och fysisk, alla i skolan såg på (även andra föräldrar!) men ingen gjorde något. Mina föräldrar visste ingenting förens i slutet. Jag började såklart vägra skolan! Jag blev inbunden och fick dödsångest varje gång jag blev tvingad till skolan. Jag fick en assistent i skolan som skulle hjälpa mig att känna mig trygg, men även den betedde sig illa mot mig. Samma skola anmälde min mamma (inte pappa, även fast han bor med oss) att hon är en olämplig förälder och att jag far illa hemma. Lång historia kort kommunen skulle omhänderta mig och syskon. Vi vann fallet, kommunen gjorde fel! Men detta har satt livslångt trauma i hela familjen. Jag har blivit så traumatiserad att jag inte kunnat prata om den denna tid alls, inte ens nu heller.

Jag har gått i minst 7 skolor (tappat räkning) efter detta inklusive gymnasium och specialskola. Ingen har kunnat hjälpa mig att bli av med mitt trauma eller få den utbildning jag har rätt till. Är välkomnad i början men sen avvisar alla mig och säger att de inget kan göra för mig. Mitt största problem är grav (!) social ångest, blir stum i vissa fall och därmed inte fått betyg. Jag kan bli apatisk och stirra in i väggen/golvet för jag får sån ångest. Ångestattacker i korridorerna. De har puttat in mig i skolbyggnaden och klassrum för jag får ptsd av att gå in i en skola, jag kan inte! Jag svimmade till och med en gång. De sa att fysiskt/”riktiga” stumma får hjälp men inte jag för ”Vi vet ju att hon KAN prata”. Även om dom visste om mitt trauma fortsatte dom (ny kommun) med härskarmetoder, hot och tvång.

Oändlig kontakt med bup, vårdcentraler, privata barnpsykologer, hab, psyk osv osv. Ingen hjälper, för jag inte kan prata. Jag har lite lättare för skrift. Jag pratade med bris via chatt från jag var 11 till jag var 15. De kunde inte hjälpa mig, för det går inte över chatt. Samma med psykolog online, ingen kan hjälpa. Jag blir runt skickad hela tiden. Jag vill inte gå till vården längre.

Nu är jag i 20 år gammal. Lever på bidrag, deprimerad, ångest, kan knappt gå ut, ptsd. Kan inte kommunicera med människor utanför familjen, knappt det. Har ingen utbildning, även gått flera vuxenskolor men ingen kan hjälpa eller anpassa. Alla sviker mig. Jag vill verkligen inte dö men får ibland känslor att vad är det för mening att leva såhär som sköljer över mig. Men känner stor sorg över livet, jag vill ju kunna leva normalt! Det känns som att jag fått både barndom och liv bestulet. Hade detta aldrig hänt hade jag haft hela livet och världen framför mig!
Ingen vet om att jag känner exakt såhär, skulle jag försöka berätta för mamma skulle jag brista ut i gråt och jag hatar att visa känslor/gråta inför andra.

Jag anser att skolan och myndigheterna har orsakat det här. Går det ens att få skadestånd? Det är ju längesen men finns journaler på allt, men kanske svårt att bevisa att det är skolans/myndigheternas fel och inte mitt fel…

Ett skadestånd skulle hjälpa mig att leva lite lättare, har inte så mycket pengar och kan inte jobba som det ser ut nu. Det skulle hjälpa mig att ta upp hästeriet och utbilda mig på hästryggen, kanske få jobb den vägen. Jag var duktig ryttare som ung och tävlade, men kunde inte fortsätta pga ekonomi. Stallet och hästarna är jag helt ångestfri och kan prata nästan helt normalt med hjälp av familj/om jag känner mig trygg. Stipendier och fonder går inte att söka då dom antingen är för såna som tävlar elit redan/är aktiva eller för dom som är mer gravt/uppenbart handikappade. Framförallt kanske jag skulle kunna få ett avslut på detta, att känna att det inte var mitt fel det som hände

Men det kanske är mitt fel? Jag kanske bara får bita i det sura äpplet och inse att man inte får kompensation för att man haft lite motgång i livet.

En sak som jag har lärt mig är att pengar inte hjälper en med problem, tyvärr. Pengarna kanske dock skulle ge dig möjlighet att ta tag problemen genom privata psykologer. Hästeriet kanske du kan ta upp igen genom att bli medryttare eller bara hjälpa till att sköta hästarna om det hjälper. Det är många som låter en göra det gratis. Är du hyfsat duktig ryttare så kan du säkerligen få jobb som stallskötare och få motionsrida hästar.