Förlåt för gnäll, men behöver skriva av mig. Och vet ju att några här (
@zassoo bland annat?) kämpat med stress, så ni kanske har några tips samtidigt. Min jobbsituation knäcker mig just nu. Som ni kanske vet har jag jobbat 50% i butiken i lite drygt ett år. Anledningen till deltiden är att enbart chefer har heltid inom företaget, mina kollegor jobbar dock 70-75%, medan jag och en annan tjej fick dela på en heltid när vi började = det var alltid någon av oss där.
I våras fick den tjejen som började samtidigt som mig ett erbjudande om en heltidstjänst på ett annat ställe och (självklart) tackade hon ja till det. Jag pratade med min chef redan då (eftersom det vi säljer inte motsvarar en heltid alls) om ifall jag skulle kunna få jobba ungefär lika mycket som de andra mot att jag hade hela avdelningen själv. Han var inte alls negativ först, men sen blev det inte så i alla fall, utan det anställdes en tjej till istället för henne som slutade. Jag brydde mig inte så mycket då eftersom jag i precis den vevan fick det andra jobbet istället (och därmed fick heltid allt som allt, vilket jag aldrig kommer kunna få inom det företaget).
Nu började hon plugga efter sommaren. Och slutade hon också. Dessutom fick chefen krav på att gå ner i tid på vår avdelning, med det resultatet att jag visserligen fick alltihop men till lägre antal timmar. Eftersom jag fortfarande hade det andra då så var det heller inget som oroade mig extremt mycket, men nu är jag hysterisk. Ekonomin är katastrof utan den andra lönen, men framför allt hinner jag
ingenting på jobbet för att jag är helt ensam och har för få timmar. Igår hade jag exakt tre timmar på mig att göra någonting där jag inte skulle sitta i kassan, och då går 45 minuter bort av den tiden på lunch. Som jag måste ta även om jag äter hemma, för de 45 minutrarna får jag inte betalt för i vilket fall.
Dessutom är framtiden efter jul extremt oviss, och min chef vill inte diskutera det. Min plan/förhoppning när jag fick jobbet på bilfirman var att om inte kunna gå upp i tid där i alla fall jobba där nått år, få arbetslivserfarenhet och hyfsade referenser och sen kunna söka en heltid nån annanstans med rimlig chans att få det (och slippa butiken helt och hållet). Nu blev det bara lite drygt fem månader, och det är för kort tid för att kännas intressant för någon annan (det var ekonomi som styrde, och det har jag full förståelse för, någon måste gå och jag var sist in/lättare att någon av de andra skötte mitt jobb också än att sparka en av mekanikerna, självklart).
Så, summan av kardemumman är att det:
1) Är katastrof på jobbet där jag ingenting hinner.
2) Jag får ändå sitta hemma och typ panika över att jag inget hinner.
3) Jag får för lite lön.
4) Det är fruktansvärda slitningar i gruppen som gör att stämningen på jobbet är riktigt rutten.
5) Orkar inte ta tag i hästar, träning eller någonting annat överhuvudtaget för att jobbet äter all energi.
Hur vänder man ett sjunkande skepp innan det helt når botten? För någonting måste jag göra? (
Mer än att söka andra jobb, så klart, för det gör jag redan.) Förstår om ingen orkade läsa ända ner hit, så eloge till er som pallade och om någon har något vettigt att komma med.
har haft galet mycket både privat och jobbet senaste tiden så jag behövde verkligen en lugn dag 
