Har gått på semester och jag vet inte om bristen av rutiner gör det värre, men allt känns så himla tungt och segt och handlingsförlamat. Har inte joggat sedan måndag och den rundan blev ju inte mkt att hurra för. Men idag gjorde jag ett lugnare styrkepass hemma bara för att inte trilla bort fullständigt ur all rutin jag byggt upp.
Jag har sista dagarna lyssnat igenom ett par ljudböcker om min sjukdom. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Som sagt, ju mer jag lär mig ju mer döfött känns det med min träning. Jag kommer ju aldrig prestera nåt och ju mer jag tränar ju mer drar kroppen i handbromsen pga hormonbrist. Värst är ändå den nyckfulla vikten och tröttheten. I våras var jag ju tom för smal för att vara jag. Nu är det precis tvärtom. Inget har ändrats däremellan. Jo jag har haft lite ledigt och levt som en lite mer normal människa och umgåtts och ätit med vänner några veckor, absolut inget frosseri och onyttigheter utan snarare nåt annat än kaloriräkning och motion, dvs ett sk normalt liv åt det nyttigare hållet. Det har varit förödande.
Det verkar som att det enda sättet för mig att hålla vikten är att aldrig umgås och lockas till nåt trevligt umgänge och ätande som vanliga människor. Bara rutiner, samma mat varje dag och inga övriga lockelser. Det är med facit i hand endast de perioderna i mitt vuxna liv som jag hållit vikten. Men nu har jag dessutom ett påslag av en oerhörd trötthet som bara gör mig oförmögen att träna mkt och äta lite, förr har jag iaf drivits av stress och ångest. Nu är jag bara så jävla trött. Det har tagit hela dagen att orka dammsuga, skura och tvätta. Jag har inte ens åkt till stallet. Inte ens motion i form av nån vettig promenad då morgonpromenaden blev kort pga att det visade sig att min hund bajsade blodslemmig diarré, så jag har gått här hemma och väntat på att min veterinär ska återkoppla. Så livet leker i vanlig ordning