Träning & hälsa tråd 8

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag upplevde ett rejält uppsving förra hösten när levaxin fasades in men det avtog under vintern, blev blygsamt bättre en kort period i våras (höjde dosen igen i mars) men inte i närheten av som under hösten. Nu är det katastrof, jag upplever ju snarare att jag blir svagare, långsammare och tröttare ju längre tidsperiod jag tränar. Menar alltså antal månader, inte längden på passen. Jag presterar sämre över tid, och passen känns tyngre. Jag går på ren vilja, disciplin och rädsla för att bli omåttligt tjock.

Jag har nog haft detta begynnande länge, säkert 10-15 år. Men jag är en sån som biter ihop och inte känner efter, ffa inte söker hjälp hos vården för småsaker. Och det är så många diffusa symptom i detta så det var först när jag hade utslag över hela kroppen som aldrig gav med sig, som jag sökte hjälp. Då såg man på proverna att TSH och t4 var skit. Jag har haft diagnos i 1 år men tänker jag tillbaka på symptomen så är det 5-10 år minst.

Ja de är väldigt angelägna om att skriva ut antidepp och sömnmedicin. Men helt motvilliga att hjälpa till med grundorsaken, därför har jag vart dåligt på att tjata också. Jag är så trött på att höra att jag är deprimerad, har ångest och stress. För jag vet innerst inne att allt det där mest troligt är pga hypon, och tänk om det skulle gå att orka leva om bara hypon fick rätt behandling? Jag har ju provat flera typer av antidepp för om åren utan resultat. Men jag vågar ärligt talat knappt andas om detta för läkaren, för jag är Så Trött på att de ska tjata om att ge mig antidepp. Ja jag är deppig och nedstämt och jag längtar efter döden. Det kan jag erkänna. Men det är ju för att det är så förbannat jävla tungt att leva som det är nu. Jag tror inte det är en depression utan en jävligt logisk reaktion på att vara så jävla trött och slut och motarbetad av sin egen kropp (och sjukvården). För vad annat kan man göra än att vänta på slutet om detta är hur livet ska vara?
Skickar en liten virtuell kram 💞
 
Två dagar sedan mitt första joggingpass och ikväll blev det ett nytt. Var jättetrött, hela dagen egentligen, men hade tanken inställd på denna tur och därför blev den ändå av. Det kändes faktiskt något lättare redan, med betoning på något. Så himla skönt efteråt. Är så glad att jag tagit tag i motionen och ska kämpa med näbbar och klor för att orka hålla i och ge mig själv detta även i höstmörkret. Endorfiner!!

Efteråt fick jag dessutom en liten treat. Kollade telefonen medan jag eftersvettades och då startade yogastudion där jag går ibland en livevideo. Det var en liten meditationsstund med favoritläraren. ❤️ Så min nedvarvning blev en lyxig stund med affirmationer och att besöka mitt happy place i tanken och ett tänt doftljus. Hon är så himla fin och säger så bra saker. Vilken bra kväll det blev.
 
Ugh, så fort jag trappar upp träningen får jag helt omöjliga sömnproblem. Trött som satan men både kropp och huvud är på alerten. Klart som fan jag har ont överallt och problem med mina skador om de inte får vila!

Nåja. Ingen cykel imorgon då. Och lovar att jag får svårt att sova ändå, för att jag helt plötsligt rört mig för lite. Kom igen kroppen!
 
Har gått på semester och jag vet inte om bristen av rutiner gör det värre, men allt känns så himla tungt och segt och handlingsförlamat. Har inte joggat sedan måndag och den rundan blev ju inte mkt att hurra för. Men idag gjorde jag ett lugnare styrkepass hemma bara för att inte trilla bort fullständigt ur all rutin jag byggt upp.

Jag har sista dagarna lyssnat igenom ett par ljudböcker om min sjukdom. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Som sagt, ju mer jag lär mig ju mer döfött känns det med min träning. Jag kommer ju aldrig prestera nåt och ju mer jag tränar ju mer drar kroppen i handbromsen pga hormonbrist. Värst är ändå den nyckfulla vikten och tröttheten. I våras var jag ju tom för smal för att vara jag. Nu är det precis tvärtom. Inget har ändrats däremellan. Jo jag har haft lite ledigt och levt som en lite mer normal människa och umgåtts och ätit med vänner några veckor, absolut inget frosseri och onyttigheter utan snarare nåt annat än kaloriräkning och motion, dvs ett sk normalt liv åt det nyttigare hållet. Det har varit förödande.
Det verkar som att det enda sättet för mig att hålla vikten är att aldrig umgås och lockas till nåt trevligt umgänge och ätande som vanliga människor. Bara rutiner, samma mat varje dag och inga övriga lockelser. Det är med facit i hand endast de perioderna i mitt vuxna liv som jag hållit vikten. Men nu har jag dessutom ett påslag av en oerhörd trötthet som bara gör mig oförmögen att träna mkt och äta lite, förr har jag iaf drivits av stress och ångest. Nu är jag bara så jävla trött. Det har tagit hela dagen att orka dammsuga, skura och tvätta. Jag har inte ens åkt till stallet. Inte ens motion i form av nån vettig promenad då morgonpromenaden blev kort pga att det visade sig att min hund bajsade blodslemmig diarré, så jag har gått här hemma och väntat på att min veterinär ska återkoppla. Så livet leker i vanlig ordning :grin:
 
Har gått på semester och jag vet inte om bristen av rutiner gör det värre, men allt känns så himla tungt och segt och handlingsförlamat. Har inte joggat sedan måndag och den rundan blev ju inte mkt att hurra för. Men idag gjorde jag ett lugnare styrkepass hemma bara för att inte trilla bort fullständigt ur all rutin jag byggt upp.

Jag har sista dagarna lyssnat igenom ett par ljudböcker om min sjukdom. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Som sagt, ju mer jag lär mig ju mer döfött känns det med min träning. Jag kommer ju aldrig prestera nåt och ju mer jag tränar ju mer drar kroppen i handbromsen pga hormonbrist. Värst är ändå den nyckfulla vikten och tröttheten. I våras var jag ju tom för smal för att vara jag. Nu är det precis tvärtom. Inget har ändrats däremellan. Jo jag har haft lite ledigt och levt som en lite mer normal människa och umgåtts och ätit med vänner några veckor, absolut inget frosseri och onyttigheter utan snarare nåt annat än kaloriräkning och motion, dvs ett sk normalt liv åt det nyttigare hållet. Det har varit förödande.
Det verkar som att det enda sättet för mig att hålla vikten är att aldrig umgås och lockas till nåt trevligt umgänge och ätande som vanliga människor. Bara rutiner, samma mat varje dag och inga övriga lockelser. Det är med facit i hand endast de perioderna i mitt vuxna liv som jag hållit vikten. Men nu har jag dessutom ett påslag av en oerhörd trötthet som bara gör mig oförmögen att träna mkt och äta lite, förr har jag iaf drivits av stress och ångest. Nu är jag bara så jävla trött. Det har tagit hela dagen att orka dammsuga, skura och tvätta. Jag har inte ens åkt till stallet. Inte ens motion i form av nån vettig promenad då morgonpromenaden blev kort pga att det visade sig att min hund bajsade blodslemmig diarré, så jag har gått här hemma och väntat på att min veterinär ska återkoppla. Så livet leker i vanlig ordning :grin:
Det är inte dags att åka in och ta nya prover då?
 
Det är inte dags att åka in och ta nya prover då?

Tog prover i juni så nej, det kommer jag inte att få göra. De tas först om 6 mån. Däremot när jag visat mina provsvar för andra kunniga inom dessa sjukdomar så är den eniga åsikten att jag är för lågt medicinerad. Så det vore ju fint att åtminstone prova höja dosen. Nu tror jag att jag kan behöva komplettera med annan medicinering, men man får väl kämpa för en sak i taget. Sist de höjde ville de inte ens höja utan jag fick igenom det på nåder.
Att ha en sköldkörtelsjukdom är att evigt motarbetas. Först av sin egen kropp och sedan av sjukvården. Läser man om andra i samma patientgrupp är det mer eller mindre standard att först lida i rejält många år innan en hittar en läkare som kan och vill hjälpa en. Alla symptom bortförklaras med annat, företrädesvis stress, ångest och depression. Att alla dessa är symptom på sjukdomen i sig tas det ingen hänsyn till. Det verkar vara provision på att skriva ut antidepp... :banghead:
 
Tog prover i juni så nej, det kommer jag inte att få göra. De tas först om 6 mån. Däremot när jag visat mina provsvar för andra kunniga inom dessa sjukdomar så är den eniga åsikten att jag är för lågt medicinerad. Så det vore ju fint att åtminstone prova höja dosen. Nu tror jag att jag kan behöva komplettera med annan medicinering, men man får väl kämpa för en sak i taget. Sist de höjde ville de inte ens höja utan jag fick igenom det på nåder.
Att ha en sköldkörtelsjukdom är att evigt motarbetas. Först av sin egen kropp och sedan av sjukvården. Läser man om andra i samma patientgrupp är det mer eller mindre standard att först lida i rejält många år innan en hittar en läkare som kan och vill hjälpa en. Alla symptom bortförklaras med annat, företrädesvis stress, ångest och depression. Att alla dessa är symptom på sjukdomen i sig tas det ingen hänsyn till. Det verkar vara provision på att skriva ut antidepp... :banghead:
Ja då är du ju nyligen testad, något man kan kämpa för är ju att komma till en endokrinolog de brukar ju vara duktigare än allmänvården.
 
Jag körde ett superhärligt pass på gymmet på lunchrasten! Kroppen kändes ganska stark och "med" liksom (dock ej under uppvärmningen) 💪

Jag körde 500m rodd som uppvärmning följt av latsdrag, armhävningar, negativa pull ups, bänkpress med hantlar samt frivändningar. Avslutade med 10 minuters löpning och det var nog den bästa delen av hela passet tror jag. Hade helt glömt hur gött det kan vara att springa på löpband!

Promenaden till gymmet är så att säga en gnutta finare här än hemma i Glasgow:

20210813_135230.jpeg


:D
 
Ja då är du ju nyligen testad, något man kan kämpa för är ju att komma till en endokrinolog de brukar ju vara duktigare än allmänvården.

Jag försökte men fick bara svaret att de tar bara speciellt svåra fall. När jag frågade vad som ansågs vara ett tillräckligt svårt fall då fick jag inget svar. Men vet man vem man vill till ska det enligt en vän till mig med liknande sjukdomsproblematik, gå att skriva egenremiss. Fick höra det idag. Så det blir nästa drag om jag inte får gehör nu när jag har telefontid med min läkare nästa vecka. Nu när jag fått ett namn av henne som jag kan söka till specifikt :)
 
Flyttade gårdagens pass till idag då jag och alla barnen var på Ekehagens Forntidsby igår efter provtagningen på lab.

Men vilket pass det blev idag då kroppen inte protesterade nånting :D Blev bland annat knälyft på alla fyra, höftlyft, armhävning på knä, latsdrag med stång och knäböj med boll mot vägg.
 
Var på semester måndag till onsdag och tog det bara lugnt. Sen var jag på coreflex i torsdags det var inte riktigt min typ av pass men kul att testa. Vill ha pass med lite mer intensitet. I fredags var jag på gymmet innan det var bemannat man kommer in med kod. Gick till en av salarna och satte på tabatamusik på mobilen. Sen körde jag en blandning med skivstång, övningar från power hour med medicinboll och konditionsträning i 40 minuter. Idag och imorgon är det ridkurs med två ridpass per dag. Så blir en rätt bra träningsvecka trots lite semester också.
 
Tränat ca 20 minuter på lunchen idag. Helkropp + lite flås. Ska vaccinera mig imorgon så vi får se hur jag mår efter det, vill inte planera in träning innan jag vet om jag får biverkningar men hoppas kunna träna på hyfsat, dvs totalt 2-3 styrketräningspass och lite promenader.
 
Långsam skogspromenad på 40 min med hundarna (blir inget högt tempo ihop med en 9 veckors valp), 30 min promenad med min konvalescenshäst och äldsta hunden, 40 min ridtur och en timmes gym blev det igår :)

Var ute på jakt i morse men blev inte så långt promenerande, men sen blir det en promenad med konvalescenshästen. Ska göra lite stretch och rörlighet också. Mer än så blir det inte idag. Är lite seg efter att ha gått upp 3.30 i morse 😅
 
Kort danspass idag efter en sömnlös natt och heldag med hästarna. Något som är positivt med all min sjukdom och knaggliga återhämtning är att jag blir tvungen att fokusera stenhårt på tekniken. Styrka och stabilitet och aldrig pusha mig för hårt i dansen för då fallerar det direkt. Så trots att allt är tungt (bokstavligt) och jag är stel och har ont känner jag mig på ett sätt bättre än på väldigt länge. Har verkligen full fokus på höftstabilitet, landningar, hållning, vändningar, ja, allt! Jag är hyperfokuserad för att jag måste, nästan som när jag dansade inför publik, fast nu är det min egen kropp som dömer mig om jag gör fel. Så jag hoppar inte högt och orkar inte flera timmar, men det jag gör gör jag i alla fall näst intill felfritt:D
 
Promenad med joggintervaller i lördags och det kändes toppen! Så himla skönt. Igår och idag kortare promenader plus en del rörelse på utflykt igår. Idag var första dagen efter semester och på nytt jobb så en kort tur i knäpptyst skog blev det. Perfekt för kropp och knopp. :)
Helt knäppt men efter bara tre "joggingturer" känner jag mig piggare, starkare och fastare i kroppen. Det gör lusten att hålla i nu desto större.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag vet att det finns trådar på ämnet men jag vill ändå ha en till. Mitt hår är alltid torrt och tråkigt. Jag använder schampokakor och...
Svar
11
· Visningar
434
Senast: Dimmoln
·
Kropp & Själ Jag har insett att det är dags för mig att tackla min tandvårdsrädsla.. fobi.. men hur gör man? Jag har inte varit hos tandläkaren på...
Svar
9
· Visningar
296
Kropp & Själ Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och...
2
Svar
21
· Visningar
1 106
Senast: Cattis_E
·
Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 620
Senast: Twihard
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp