Träffat äldre man

[Sevenofnine]

Jag känner att min förundran över frågan har att göra med synen på förhållanden. Kan man inte bara njuta av varandra, vara tillsammans där och då för att det är så himla trevligt och härligt och allt? Måste ett förhållande automatiskt bli ett långsiktigt familjeprojekt? För mig (om det varit aktuellt) hade version 1 varit rätt. Men jag inser att för många är ett förhållande det samma som en framtidsplan och ett betydligt mer ingående arrangemang. Det hade skrämt vettet ur mig om en ny flirt sett mig som hustru och barnamoder och livslång partner.

( OM det sen blivit så är en helt annan sak och inget med den inledande ljuvliga romansen att göra.)

 

[Sedna]

Jag känner att min förundran över frågan har att göra med synen på förhållanden. Kan man inte bara njuta av varandra, vara tillsammans där och då för att det är så himla trevligt och härligt och allt? Måste ett förhållande automatiskt bli ett långsiktigt familjeprojekt? För mig (om det varit aktuellt) hade version 1 varit rätt. Men jag inser att för många är ett förhållande det samma som en framtidsplan och ett betydligt mer ingående arrangemang. Det hade skrämt vettet ur mig om en ny flirt sett mig som hustru och barnamoder och livslång partner.

( OM det sen blivit så är en helt annan sak och har inget att göra med den inledande ljuvliga romansen att göra.)

Det som kan stressa är den kvinnliga fertiliteten. En kvinna som är ca 30 år och har barnlängtan kommer självklart att tänka på barn i varje relation, kort som lång. Det tycker jag inte alls är konstigt.

 

[stjarnhimmel]

Jag känner att min förundran över frågan har att göra med synen på förhållanden. Kan man inte bara njuta av varandra, vara tillsammans där och då för att det är så himla trevligt och härligt och allt? Måste ett förhållande automatiskt bli ett långsiktigt familjeprojekt? För mig (om det varit aktuellt) hade version 1 varit rätt. Men jag inser att för många är ett förhållande det samma som en framtidsplan och ett betydligt mer ingående arrangemang. Det hade skrämt vettet ur mig om en ny flirt sett mig som hustru och barnamoder och livslång partner.

( OM det sen blivit så är en helt annan sak och inget med den inledande ljuvliga romansen att göra.)

Det är ju väldigt lyxigt att kunna tänka så. Men hur tänker du att en kvinna som verkligen vill ha barn och börjar komma upp i ålder ska tänka?
Alternativet är ju då att ha kul här och nu men hela tiden veta att jag kommer behöva göra slut om jag ska kunna skaffa barn.

 

[TinyWiny]

Jag känner att min förundran över frågan har att göra med synen på förhållanden. Kan man inte bara njuta av varandra, vara tillsammans där och då för att det är så himla trevligt och härligt och allt? Måste ett förhållande automatiskt bli ett långsiktigt familjeprojekt? För mig (om det varit aktuellt) hade version 1 varit rätt. Men jag inser att för många är ett förhållande det samma som en framtidsplan och ett betydligt mer ingående arrangemang. Det hade skrämt vettet ur mig om en ny flirt sett mig som hustru och barnamoder och livslång partner.

( OM det sen blivit så är en helt annan sak och inget med den inledande ljuvliga romansen att göra.)

Visst kan man bara njuta av varandra men det lär inte gå så länge om en eller flera stora dealbreakers finns. Ett förhållande behöver inte alls inkludera planer fram till döden men att en önskar barn och en inte är så stora dealbreakers att det förr eller senare kommer sluta i tragedi på ett eller annat sätt.

Njuta av varandra kan man göra när saker och ting är kompatibla, man vill samma saker, har liknande önskningar om sådant man ser som viktigt i livet och inga dealbreakers finns. (Då är det bara omgivningen som tycker ibland men det kan man ju strunta i.)

 

[Jenka]

Jag känner att min förundran över frågan har att göra med synen på förhållanden. Kan man inte bara njuta av varandra, vara tillsammans där och då för att det är så himla trevligt och härligt och allt? Måste ett förhållande automatiskt bli ett långsiktigt familjeprojekt? För mig (om det varit aktuellt) hade version 1 varit rätt. Men jag inser att för många är ett förhållande det samma som en framtidsplan och ett betydligt mer ingående arrangemang. Det hade skrämt vettet ur mig om en ny flirt sett mig som hustru och barnamoder och livslång partner.

( OM det sen blivit så är en helt annan sak och inget med den inledande ljuvliga romansen att göra.)

Det beror nog på både syn på förhållanden och hur viktigt barn är för en? Jag har alltid velat att jag ville ha barn, och ett uttalat förhållanden med starka känslor hade jag inte velat ha "tidsbegränsat". Exakt hur snabbt man tar upp det har väl gissningsvis att göra med hur starka känslor man har och hur snabbt man vill ha "är vi ett par"-snacket.

 

[cirkus]

Därför att ts vill ha ett förhållande med mannen i fråga och barn.
Om det går att lösa så skulle ts bli glad.
Om mannen skulle bli sur av frågorna så dör ju förhållandet och problemet upphör.

Fast om man tar upp frågan och är tydlig efter 5 veckor att man inte vill. Är det inte lite trist att inte den önskan ska respekteras utan rotas i? Jag tycker det är exakt vad många (nästan alla) frivilligt barnlösa eller de som inte vill ha fler barn säger sig råka ut för - just bristen på respekt av deras vilja. Kan inte folk bara få vilja inte ha barn? Måste det rotas i?

Det TS har att ta ställning till är ju att hon får bestämma vad som är viktigast för henne.

 

[TinyWiny]

Det beror nog på både syn på förhållanden och hur viktigt barn är för en? Jag har alltid velat att jag ville ha barn, och ett uttalat förhållanden med starka känslor hade jag inte velat ha "tidsbegränsat". Exakt hur snabbt man tar upp det har väl gissningsvis att göra med hur starka känslor man har och hur snabbt man vill ha "är vi ett par"-snacket.

Jag tror snarare att det handlar om hur stark ens känsla för det hela är. Jag har tagit upp att jag inte vill ha fler barn direkt. Vid första samtalet. Det var så viktigt för mig. Andra saker, som hur jag vill bo och leva, att jag behöver djur för att må bra osv. har kommit först senare men barnfrågan tog jag omgående. Långt innan förhållandet var seriöst.

 

[Smurfoff]

Ni som tror det är jag som tagit upp barn så är de inte! Det var han som tog upp de. Han älskar barn och han har sagt att han inte vill ha fler just nu för han är klar med den biten och tycker de är skönt hans barn börjar bli stora. Han är ingen frånvarande pappa. Hade vi fått barn så hade han tagit sitt ansvar fullt ut därför han tvekar då han vet de är jobbigt i småbarnsåldern. Hans 11 åriga förhållande gick i kras med barn nummer 2. Blev för mycket och deras meningar om barnuppfostran gick isär. Så förstår att han är rädd. Dock tycker jag de är konstigt att han kan dejta kvinnor med yngre barn. Om de nu blir ett förhållande så är han ju med och uppfostrar barnet.

 

[SaraXX]

Ni som tror det är jag som tagit upp barn så är de inte! Det var han som tog upp de. Han älskar barn och han har sagt att han inte vill ha fler just nu för han är klar med den biten och tycker de är skönt hans barn börjar bli stora. Han är ingen frånvarande pappa. Hade vi fått barn så hade han tagit sitt ansvar fullt ut därför han tvekar då han vet de är jobbigt i småbarnsåldern. Hans 11 åriga förhållande gick i kras med barn nummer 2. Blev för mycket och deras meningar om barnuppfostran gick isär. Så förstår att han är rädd. Dock tycker jag de är konstigt att han kan dejta kvinnor med yngre barn. Om de nu blir ett förhållande så är han ju med och uppfostrar barnet.

Fast det är ju en väldig skillnad ändå om det är ens eget barn eller inte. Med vaknätter, vab, ansvarskänsla osv. Om han träffar en kvinna som har små barn så är de ändå troligtvis inte bebisar, sannolikt bor de inte hos henne på heltid och sannolikt så finns det en till förälder med i bilden.

Men.
De spekulationerna är ju ingen mening att ha. Om han inte vill så vill han inte. Det är väl mest det du måste förhålla dig till?

 

[Inte_Ung]

Fast om man tar upp frågan och är tydlig efter 5 veckor att man inte vill. Är det inte lite trist att inte den önskan ska respekteras utan rotas i?

I just ts fall så är ju frågan inte helt tydlig.
Dessutom så hänger mannen liksom fast.
I det läget så får man nog acceptera att det rotas i.
Om han däremot omedelbart hade släppt förhållandet så blir det ju annorlunda.
I det läget så har hon inte med det att göra.
Men just nu så angår det just henne i högsta grad.
Vill han inte att det rotas i så får han nog lov att lämna relationen.
Man kan inte både ha kakan om äta den.
Vilket gäller för båda när önskan går isär.
Men innan man går isär så är det väl lämpligt att reda ut allt ner i botten om man nu vill ha varandra.

 

[Inte_Ung]

Hade det låtit likadant om det var kvinnan som sagt nej? Hade det också varit ett problem som kan gå att lösa?

Det är självklart precis likadant.

 

[Inte_Ung]

Jag hade blivit oerhört förbannad om någon efter fem veckors umgänge började komma och skulle psykologrota i varför jag inte vill ha barn.

Men då så hade det ju varit klart för en person som ts.
Valet att lämna hade blivit lätt.
Situationen här är att försöka göra ett val.
Inte att försöka vara tillmötesgående mot någon annan.
Det är en fullständigt egoistisk utvärdering av möjligheten till en framtid tillsammans.

 

[Inte_Ung]

Måste ett förhållande automatiskt bli ett långsiktigt familjeprojekt?

Om det är ett förhållande för familjebildning som man söker så är det ju det som gäller.
Vissa letar faktiskt efter just precis det.
Då kan det ju skära sig redigt med någon som inte är med på samma tåg.

 

[lil-sis]

Ni som tror det är jag som tagit upp barn så är de inte! Det var han som tog upp de. Han älskar barn och han har sagt att han inte vill ha fler just nu för han är klar med den biten och tycker de är skönt hans barn börjar bli stora. Han är ingen frånvarande pappa. Hade vi fått barn så hade han tagit sitt ansvar fullt ut därför han tvekar då han vet de är jobbigt i småbarnsåldern. Hans 11 åriga förhållande gick i kras med barn nummer 2. Blev för mycket och deras meningar om barnuppfostran gick isär. Så förstår att han är rädd. Dock tycker jag de är konstigt att han kan dejta kvinnor med yngre barn. Om de nu blir ett förhållande så är han ju med och uppfostrar barnet.

Om han är färdig med barn så är det väl inte bara så att han inte vill ha barn _just nu_ utan han vill inte ha fler alls, någonsin? Taskig formulering om han inte vill ha fler alls.

 

[Sevenofnine]

Om det är ett förhållande för familjebildning som man söker så är det ju det som gäller.
Vissa letar faktiskt efter just precis det.
Då kan det ju skära sig redigt med någon som inte är med på samma tåg.

Jomen precis, och jag ser att jag uttryckte mig luddigt här. Det var så jag menade. Att det hänger på hur man ser på ett nytt förhållande. En tid av passion och njutning eller något varaktigt med familjebildande som mål. Och där bör man ju vara på samma bana.

 

[Sedna]

Det är självklart precis likadant.

Det är verkligen inte självklart att det är precis likadant, av flera olika anledningar. Kvinnan har inte samma livslånga fertilitet. Kvinnan är den som är gravid och föder. Normerna kring föräldraskap skiljer sig åt mellan könen, kvinnan tar i regel huvudansvaret. Det är väldigt troligt att det skulle låta annorlunda om det var en småbarnsmor som inte vill ha fler barn.

 

[Lovisaleonora]

Men då så hade det ju varit klart för en person som ts.
Valet att lämna hade blivit lätt.
Situationen här är att försöka göra ett val.
Inte att försöka vara tillmötesgående mot någon annan.
Det är en fullständigt egoistisk utvärdering av möjligheten till en framtid tillsammans.

Men varför måste en bli ett rövhål och uppföra sig illa (rota i något som faktiskt är privat) för att fylla sina egna behov av att "gå till botten med" ett besked som måste betraktas som fullständigt svar på frågan som ställts?

Det är väl bara att acceptera det vederbörande säger? Skulle det spela någon roll VARFÖR? Huvudsaken måste väl vara ATT han inte vill ha (små)barn?

 

[cirkus]

I just ts fall så är ju frågan inte helt tydlig.
Dessutom så hänger mannen liksom fast.
I det läget så får man nog acceptera att det rotas i.
Om han däremot omedelbart hade släppt förhållandet så blir det ju annorlunda.
I det läget så har hon inte med det att göra.
Men just nu så angår det just henne i högsta grad.
Vill han inte att det rotas i så får han nog lov att lämna relationen.
Man kan inte både ha kakan om äta den.
Vilket gäller för båda när önskan går isär.
Men innan man går isär så är det väl lämpligt att reda ut allt ner i botten om man nu vill ha varandra.

Det är väl upp till henne att lämna om hon tycker att barn är viktigare?
Han vill ha en relation med henne och han har varit tydlig med förutsättningarna eftersom han tar upp det på ett så tidigt stadium. När tycker du att hans ovilja att ha barn gills?

Jag personligen tycker det är mycket respektlöst att rota och det ger förmodligen ingenting

 

[Roheryn]

Jag känner att min förundran över frågan har att göra med synen på förhållanden. Kan man inte bara njuta av varandra, vara tillsammans där och då för att det är så himla trevligt och härligt och allt? Måste ett förhållande automatiskt bli ett långsiktigt familjeprojekt? För mig (om det varit aktuellt) hade version 1 varit rätt. Men jag inser att för många är ett förhållande det samma som en framtidsplan och ett betydligt mer ingående arrangemang. Det hade skrämt vettet ur mig om en ny flirt sett mig som hustru och barnamoder och livslång partner.

( OM det sen blivit så är en helt annan sak och inget med den inledande ljuvliga romansen att göra.)

Jag känner precis som du, och har alltid gjort! Jag vill ha ett förhållande för förhållandets skull, liksom, inte för en massa vidhängande livsprojekt som hus, barn osv. Jag till och med gifte mig för rätt många år sedan utan att ha svarat på "barnfrågan". Jag var väldigt ung, 23, och kunde verkligen inte ge min blivande man något svar på om och när och hur många barn jag skulle komma att vilja ha i livet. Jag ville gifta mig med honom, inte med tusen idéer om hur jag borde vilja leva mitt liv... Och han accepterade det (även om han nog gärna hade velat ha det där svaret innan).

 

[Kenya]

Men varför måste en bli ett rövhål och uppföra sig illa (rota i något som faktiskt är privat) för att fylla sina egna behov av att "gå till botten med" ett besked som måste betraktas som fullständigt svar på frågan som ställts?

Det är väl bara att acceptera det vederbörande säger? Skulle det spela någon roll VARFÖR? Huvudsaken måste väl vara ATT han inte vill ha (små)barn?

Det hade väl varit enklare att släppa om han inte lagt till just nu och att han kanske skulle ändra sig, kan jag tänka.
Men jag hade ändå tagit det som att det aldrig skulle hända..