Jag och sambon diskuterade nog barn innan vi diskuterat om vi var ihop. Inte som i "ska VI skaffa NU" utan snarare som ett sätt att lära känna varandra, och se om vi kunde ha en vettig framtid ihop. Kändes fullt normalt, var väl 24-25 då.
Att inte fundera över om förhållandet kan ha en framtid känns möjligtvis som nåt i unga år. Jag hade nåt sånt i 20årsåldern som jag nog redan då visste att det knappast var människan jag skulle skaffa barn och hus med. Barn, lite övergripande var/hur man vill bo etc känns väldigt rimligt att ta upp tidigt.
Att hoppas på att mannen ska ändra sig känns både respektlöst och destruktivt. Det är såklart bara TS som kan värdera hur viktigt det är med barn, eller om det känns ok att avstå.