Sv: Tom på ord..
*kl
Jag kan inte... det går inte.. trodde att jag var stark nog att våga ringa hit polisen, men det går bara inte.
Dom sitter på ovanvåningen nu, jag vet att i alla fall tjejen tagit minst två sprutor, smyger mig till trappan och lyssnar på dom till och från, kan ändå inte sova, man hör bra även från mitt sovrum men dom har hög musik på så rösterna blir otydliga.
Jag vet att min pappa tagit något mer än alkohol, men det kan lika gärna vara tabletter som han fått utskrivna (men som självklart absolut inte får blandas med alkohol egentligen).
Jag sitter och funderar fram och tillbaka, söker runt på google om vad man bör göra, vad jag ska göra, men jag kommer inte fram till något.
Kanske en polisanmälan gör mer skada än nytta?
Han har det redan kärvt ekonomiskt, och han sitter redan illa till med en del saker, vad skulle en stor böter göra egentligen mer än ännu mer skada?
Det skulle betyda att jag skulle behöva ta över mer utgifter, vilket jag inte kan! Har köpt flera tian-lotter i veckan den senaste tiden och hoppats på ett mirakel, bara en liten buffert för att kunna komma härifrån. Säljer av mina saker men nya utgifter uppenbarar sig alltid.
Eller tänk om denna "mindre sak" skulle leda till andra utredningar, som att varför jag står på huset, hur jag kunnat ta lån, hur allt fungerar...vilket jag knappt vet själv. Då kan kronofogden komma in och ta huset, då försvinner bådas pengar ut i tomma intet.
Eller tänk om den här tjejen skulle ha mage att skylla sitt missbruk på honom? Man vet ju aldrig... men jag kan bara föreställa mig konsekvenserna.
Eller tänk om polisen bara tycker att jag borde prata med honom? Det kanske jag borde, en gång till, och verkligen försöka få honom att erkänna sitt problem och söka hjälp.
Men det fungerar inte så, jag har försökt.. men en sista gång, kanske en gång till och hota med polis ifall det händer igen?
Känner mig hjälplös.. är för gammal för att ringa BUP eller liknande för råd, vilket gör att jag känner mig otroligt misslyckad som vuxen.
Var fan har jag hamnat egentligen, det här är inte vad jag ville.
Har inte berättat detta tidigare men sa upp mig från mitt arbete förra veckan, det går inte längre och jag känner mig dum mot företaget när jag arbetar utan att vara fullt mentalt engagerad, det är inte rättvist mot varken dom eller mig (mycket press och mycket ansvar som jag inte längre klarar av, skittråkigt men det är vad det kommit till, känner mig totalt mentalt och fysiskt utmattad utan att kunna förklara varför)
Har anmält mig till några kurser och ska börja studera igen till våren, har bestämt mig för att satsa på en Yh-utbildning till nästa höst. Det här framtidsplanerna, min pojkvän, samt min underbara medryttarhäst och hennes ägare håller mig igång.
Vad jag gör fram till dess? Ingen aning.. söker nya mindre psykiskt ansträngande jobb och hoppas på det bästa.
Nu blev det här otroligt osammanhängande, ursäkta..
Vet varken ut eller in, behöver hjälp..