Tycker du aldrig det är jobbigt? Känner du aldrig att du velat se om vad den känslan kunnat leda till?
Känner igen mig, gick i många år och kände mig hemsk som partner när jag kände en dragning och fick förälskelse pirr med andra, det gör jag inte längre.
Lång historia kort upptäckte jag att det är väldigt vanligt att man känner så, att det inte har något med ens partner att göra när det händer.
Jag tänker bland annat så här, jag har haft fler relationer än en, älskat fler än en person, varför är det då så främmande att man kan på något plan vara dragen/attraherad/kär/älska i mer än en person samtidigt?
Det är bara tillfället som avgör om du råkar vara tillsammans med någon annan när du träffar den andra/3:e/4:e personen och så vidare som du också får någon typ av känslor för.
Så att det alltid är ett tecken på att det måste var nåt fel på förhållandet för att man känner så tycker jag är helt fel.
När jag tänkte efter känns det så konstigt att vi tar det förgivet att man som människa kan älska på så många vis, så många olika personer, sina båda föräldrar, sina syskon och sina barn om man har några, sina vänner osv, men kärleksrelationer gör vi helt plötsligt skillnad på, då är det plötsligt det ända rätta att bara vara kär och älska en person.
När jag blev kär i min nuvarande kille, pratade jag med min partner om det, ett av de svåraste och läskigaste samtal jag haft.
Min första fråga var om han hade hört talas om polyamori.
Om personer som kan älska fler än en person och väljer att ha mer än en relation, där alla involverade vet om och accepterar varandra.
Vi diskuterade det en lång stund och han kom fram till att han aldrig tänkt på det viset innan, att det är klart man kan känna så, att det var något som kändes rätt för honom.
Det var en sån otrolig lättnad, hade varit så otroligt rädd att det skulle förstöra något.
Jag berättade att jag alltid känt så, men att jag valt att bara skjuta undan det, inte lyfta fram det för att jag skämdes.
Att jag kommit till den punkt när det kändes som en omöjlighet att trycka undan det längre.
Vi beslutade att öppna upp vårat förhållande, jag berättade om killen som jag höll på att falla för och han sa att gör du som du känner känns rätt för dig.
1 och ett halvt år senare är vi inte tillsammans längre, kan tillägga att jag är poly var inte skälet att det tog slut.
Han är fortfarande poly också och en mycket god vän, en av mina närmsta vänner, tror att det är en av anledningarna att vi är det.
Att vara poly har lärt mig att låta relationer vara det de är och vi var till slut vänner, fanns inte en kärleksrelation kvar, det var en del att prata om, men sen gick vi vidare och har en väldigt stark och fin vänskapsrelation istället.
Jag är fortfarande tillsammans med killen jag föll för, känner mig så mycket mer tillfreds med mig själv och mer trygg i mina val.
Just nu är han min ända relation och jag är nöjd med det, vet att han accepterar att jag är poly och den dagen jag träffar någon annan jag klickar med så tar vi det från där vi är då.
Så det här är i korthet mina tankar och vad jag gått igenom, är det någon som är nyfiken, har frågor så är det bara att fråga på, så ska jag svara efter bästa förmåga.
