Tacka för träff

[Nota]

Alltså, det finns ju massor med såna anekdoter och de har det säkert jättebra ihop. Men för mig som nu är väldigt etablerad vuxen (ahem) kan jag se tillbaka och se det ur den äldre personens perspektiv. Jag skulle aldrig kunnat bli seriöst intresserad av någon som just varit tonåring (20) sen jag kom upp över 25 allra senast Det händer otroligt mycket under de åren och det är inte vuxen som vuxen. Jag tycker det är svårt att komma ifrån att det blir ganska patriarkala mönster när män tycker att de egenskaperna som en ung människa har (och som faktiskt innebär en maktskillnad) är attraktiva hos en kvinna.
Nu har dina vänner säkert vuxit med och i sin relation, så jag menar inte att det är fel på just dem som individer eller deras relation.

Menar du att en 20 åring och en 25 åring skiljer sig så mycket i mognad?

 

[Nytant]

Menar du att en 20 åring och en 25 åring skiljer sig så mycket i mognad?

Ja det tycker jag. Beroende på såklart. Men hjärnan är ju inte färdigutvecklad förrän vid 25. Såhär ungefär ser min högst oseriösa och snabbt ihopsnickrade kategorisering ut, som ni absolut inte får ta på för stort allvar eller citera i domstol: 20-åring = prova-på-vuxen, 25-åring = potentiellt vuxen, 30 = vuxen på riktigt, 35+ väletablerad vuxen.

 

[mysboll]

Mitt ex var 10 år yngre men alla trodde ändå att det var han som var äldst.

 

[Nota]

Ja det tycker jag. Beroende på såklart. Men hjärnan är ju inte färdigutvecklad förrän vid 25. Såhär ungefär ser min högst oseriösa och snabbt ihopsnickrade kategorisering ut, som ni absolut inte får ta på för stort allvar eller citera i domstol: 20-åring = prova-på-vuxen, 25-åring = potentiellt vuxen, 30 = vuxen på riktigt, 35+ väletablerad vuxen.

Okej väldigt chockerande åsikt enligt mig 20-25 åringar är samma spann för mig och jag hade inte ens tänkt på att en 25 åring dejtade en 20 åring skulle göra fel

 

[Nytant]

Okej väldigt chockerande åsikt enligt mig 20-25 åringar är samma spann för mig.

Haha oj, chockerande? Det var ett tag sen jag hade chockerande åsikter. Kanske när jag var 20 Men ja, det delas nog ofta in i enlighet med vad du tycker i många sammanhang, så du är säkert inte ensam. Jag tycker som sagt det händer väldigt mycket i utvecklingen under de åren. Och som tjugoåring var man nyss tonåring.

 

[Otherside]

Jag tycker nog att en 25-årig kvinna i allmänhet är betydligt mognare än en 20-årig man/kille (skrev kille med avsikt...). Inte alltid, naturligtvis, men ganska ofta.

 

[Modest]

Ja det tycker jag. Beroende på såklart. Men hjärnan är ju inte färdigutvecklad förrän vid 25. Såhär ungefär ser min högst oseriösa och snabbt ihopsnickrade kategorisering ut, som ni absolut inte får ta på för stort allvar eller citera i domstol: 20-åring = prova-på-vuxen, 25-åring = potentiellt vuxen, 30 = vuxen på riktigt, 35+ väletablerad vuxen.

Vilken spännande kategorisering! Vad innebär att man är väletablerad vuxen? Är det bara mental mognad eller spelar yttre faktorer in?

 

[svea]

En kille har frågat mig om han får bjuda ut mig nån kväll. Jag har bara gett ett halvt löfte. Så nu undrar jag hos vem bollen ligger? Är det jag som ska tacka Ja eller är det han som ska fråga en gång till? En sak till. Säg att vi går ut en kväll. Vem ska skicka första messet och tacka för en trevlig kväll och när bör man göra det?

Till en annan gång. Om du vill gå ut med snubben, tala om det för honom. Om du tycker att det är lite för stort att gå ut en kväll men vill lära känna snubben bättre, bjud ut honom på en fika. Om du har haft en trevlig träff, säg det på en gång. Allt blir så himla mycket lättare om man öppnar näbben och säger vad man tycker och hur man vill ha det.

 

[Gotthard]

Ja det tycker jag. Beroende på såklart. Men hjärnan är ju inte färdigutvecklad förrän vid 25. Såhär ungefär ser min högst oseriösa och snabbt ihopsnickrade kategorisering ut, som ni absolut inte får ta på för stort allvar eller citera i domstol: 20-åring = prova-på-vuxen, 25-åring = potentiellt vuxen, 30 = vuxen på riktigt, 35+ väletablerad vuxen.

Jag närmar mig 30 och tycker kategoriseringen stämmer rätt bra med den bilden jag har av mig själv och personer jag känner i spannet 20-35.

 

[Tonto]

Jag närmar mig 30 och tycker kategoriseringen stämmer rätt bra med den bilden jag har av mig själv och personer jag känner i spannet 20-35.

Håller med. Är dock över 30. Tycker att folk under 25 är (typ) barn numera. Minns själv att jag kände mig vuxen då, men tittar tillbaka och skäms.

 

[MiaMia]

Haha oj, chockerande? Det var ett tag sen jag hade chockerande åsikter. Kanske när jag var 20 Men ja, det delas nog ofta in i enlighet med vad du tycker i många sammanhang, så du är säkert inte ensam. Jag tycker som sagt det händer väldigt mycket i utvecklingen under de åren. Och som tjugoåring var man nyss tonåring.

Jag tycker det kan stämma rätt väl i sociala grupper där det finns en längre fas av studier och diverse innan det sker en stabilare etablering med yrkesliv/boende/familj.

Men ser inte alls att det passar i grupper där folk går direkt från gymnasiet och till ett yrke de sedan stannar i större delen av livet och har villa, volvo, vovve och två barn när de fyller 25. Även om folk visserligen mognar med åldern är det inte några stora förändringar i livet mellan 22 och att barnen flyttar ut.

Håller på ett sätt med om poängen i din iakttagelse, men menar samtidigt att den riskerar att vara för generaliserande.

 

[Nytant]

Okej väldigt chockerande åsikt enligt mig 20-25 åringar är samma spann för mig och jag hade inte ens tänkt på att en 25 åring dejtade en 20 åring skulle göra fel

Nu lade du ju till lite efter att jag svarat, så jag känner att jag måste kommentera att jag inte sagt eller tycker att en 25-åring som dejtar en 20-åring "gör fel", per automatik eller över huvud taget. Men är det en 30-åring börjar jag undra lite vad man vill med en 20-åring till.

Det handlar dock inte om att jag går runt och på individnivå sorterar in olika par i "gör rätt" vs. "gör fel". Utveckling är såklart komplex och individer och de erfarenheter som formar dem också. Men det finns tendenser och mönster.

Min poäng är ffa. att jag blir attraherad av folk som är mina jämlikar. Det är en förutsättning för attraktion. För många män verkar det dock vara tvärtom.

 

[QueenLilith]

Där finns ju forskning som visar hjärnan inte är fullt utvecklad tills man är 25 (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3621648/) - så jag tycker verkligen inte om folk som är 30+ och dejtar folk under 25, men ibland så kanske man träffar en person och det klickar, men verkar som vissa män konsekvent går för unga tjejer för dom vet dom kan komma undan med sitt skit beteende, två helt olika saker enligt mig.
Skulle dock inte döma en nära kompis om dom träffade en person som verkligen passade, men har inte sett det än. Tvärtom dejtar en bekant/kompis till mig en tjej som är 24, och hon är väldigt omogen, känns som istället han har sjunkit till hennes nivå och beter sig numera fruktansvärt omoget med. En bra relation- not so much.

Som jag skrivit om förr, så va någon 19-20 årig och försökte på mig då jag va fadder (och jag är 30+) otroligt snäll, söt och såg bra ut, men alltså herregud vilken barnrumpa. Skrattade mest åt honom och sa vänligt tack, men nej tack. Hade aldrig kunnat dejta någon sådan, han kändes som ett barn.

@TS - Så skulle säga att 26års åldersskillnad låter inte direkt hälsosamt och att han som är så gammal raggar på såna unga tjejer, lutar åt fetish och konstiga värderingar på en sån gubbe och tror inte någon stans det skulle bli bra för din del. Jag har dejtat en kille med åldersskillnad och never again, är det värsta förhållandet jag varit i, så otroligt manipulativ och hade sjukt sunkiga värderingar och kvinnosyn, vilket jag tyvärr upptäckte för sent. Alla andra jag dejtat har varit i runt samma ålder som jag själv och mitt nuvarande förhållande som ger mig så mycket energi, kärlek och glädje är jämngammal med mig.

 

[Nytant]

Håller på ett sätt med om poängen i din iakttagelse, men menar samtidigt att den riskerar att vara för generaliserande.

Ja, hmm, där kom du med en väldigt bra synpunkt. Absolut generaliserar jag (alltså, dels på ett sätt som är nödvändigt för att ens kunna kategorisera sådär, men dels på sättet du nog menar och det är nåt att hålla i åtanke) och är färgad av mina egna erfarenheter.

En väldigt klok vän som fick sina två barn när hon var i nedre tjugoårsåldern håller till exempel absolut inte med mig Hon blev vuxen då, säger hon, och jag tror henne såklart.

Men samtidigt tror jag att det är skillnad på att vara 22 eller 25 och behöva ta ansvar och skapa ett hem, och att vara samma person 8 år senare, även om man är kvar i samma relation och jobb och hus. Och kommer det då en 30-åring som hunnit göra en massa erfarenheter och utvecklas känslomässigt under tiden, som börjar limma på en 22-åring som förhåller sig till de där sakerna för första gången, även om det är ungefär samma saker, då undrar jag ändå om den där 30-åringen inte tycker att försprånget är en del av tjusningen, och då blir jag sur

 

[Luff]

Känner att TS undrar för att förhållandet kanske hade lite andra grunder än hennes eventuella attraktion till daten. Får doften av Sugardaddy i näsan.

 

[Gunnar]

Känns som om det kanske borde finnas vettigare saker för mig att lägga min tid på, men jag tyckte att rubriken bara måste bildsättas.

 

[Nytant]

Vilken spännande kategorisering! Vad innebär att man är väletablerad vuxen? Är det bara mental mognad eller spelar yttre faktorer in?

Oj vad bra frågor Jag funderade fram och tillbaka, och det var jättesvårt att formulera ett svar av rimlig längd som är begripligt och inte bara helt personligt.

Men landar i att det framför allt är livserfarenhet, att man börjar vara rutinerad i gamet, även om yttre faktorer (t.ex. att ha hunnit bli ekonomiskt stabil eller yrkesmässigt väletablerad om man nu har det, för det är ju inte självklart) blir relevanta om man ponerar en relation med då en mindre etablerad yngre person. Men oavsett vad man tjänar eller hur man bor, har man haft ett bra tag på sig att leva som riktig vuxen. Allt färre saker är sånt man förhåller sig till för första gången eller något man helt saknar referensram för. Allra minst brukar man kunna dra meningsfulla paralleller till tidigare erfarenheter. Det gör stor skillnad tycker jag.

Och självkännedomen man fått ut av alla erfarenheter gör att man kan förhålla sig till sig själv och andra människor på ett annat sätt. Man vet vem man är och vad man vill, vad man behöver och förtjänar, och vad man inte tänker be om ursäkt för och när man borde be om ursäkt, var ens gränser går och var man vågar vara flexibel. Man vet av erfarenhet vad man inte tänker slösa sin tid på och man vågar allt oftare säga vad man tycker och behöver.

 

[emma-vsm]

Bör jag tacka?
Eller smidigt backa?
Golit tycker sära på lår,
trots att det skiljer så många år.
Det kan vara lite på pin kiv,
men jag hoppas att snuskpoesin vaknar till liv.


Förlåt.

 

[Nytant]

Tacka nej unga tjej
Lyssna på tant
Gubben som stöter
På dej är en fjant

 

[emma-vsm]

Vart ska bollen ligga?
Ska gubben behöva tigga?
Förväntas att sära på bena
med löften som är hela.
De som är halva
kan ges även till gamla.

Ps. Kan någon ropa på proffsen?