Ta med barn (oanmälda) till bekanta

[Sunshine]

För att återgå till ursprungsfrågan. Jag tycker det är väldigt oförskämt att dyka upp på tjejmiddag med ett litet barn som behöver så pass mycket passning, utan att förvarna.

I den situationen tycker jag att man bör, förutom det självklara som är att ringa eller smsa och berätta att man tar med en extra gäst, ta med lämplig mat till barnet, en kasse leksaker och en dvd eller padda så att barnet har tillräckligt med underhållning. Samt be tusen gånger om ursäkt och erbjuda ett annat tillfälle för tjejträffen som inte blev av...
För hur det än är så kräver treåringar massor av passning.
Eller var det så att väninnan ville lägga barnet att sova där, så att de kunde fortsätta med tjejkvällen efter att barnet har somnat? Om barnet är en säker sovare så kan det säkert funka för många - men jag tycker ändå att det hör till normalt hyfs att man meddelar först...och tar med egen mat till barnet samt leksaker/böcker...

Är väldigt förvånad att så många tycker att det bara är att ta med barnen på allt, överallt. Om jag ska på tjejmiddag, vilket vanligtvis involverar vin och ibland komplicerad mat och en massa prat, så skulle sunt förnuft säga mig att a) barnen skulle få jättetråkigt på en sådan tillställning och b) jag skulle inte kunna slappna av för jag måste alltid ha ett öga på barnen och ibland c) jag blir ersättningsskyldig för saker som gått sönder eller förstörts om värdinnan inte har ett barnvänligt hem.

 

[mandalaki]

Är väldigt förvånad att så många tycker att det bara är att ta med barnen på allt, överallt.

Men hur många i tråden är det som tycker det? Jag tycker inte att så många verkar tycka det, men vi kanske läser olika. Det jag ser är att det många reagerar på är allmän aversion mot barn och sättet att beskriva den, snarare än att de/vi tycker att barnen ska med på allt hela tiden.

Det går utmärkt att tycka att a) man bör fråga om barnet får följa med, b) det är fult att trasha barn - samtidigt.

 

[mandalaki]

Men hur många i tråden är det som tycker det? Jag tycker inte att så många verkar tycka det, men vi kanske läser olika. Det jag ser är att det många reagerar på är allmän aversion mot barn och sättet att beskriva den, snarare än att de/vi tycker att barnen ska med på allt hela tiden.

Det går utmärkt att tycka att a) man bör fråga om barnet får följa med, b) det är fult att trasha barn - samtidigt.

Nu har jag läst 8 av trådens 12 sidor igen. EN säger att i hennes krets är det självklart att barnen är med, men betonar också att det är just i hennes krets och att andra alltså kanske tänker annorlunda TVÅ säger att om barnet inte får vara med så ska det finnas ett tydligt besked om det. INGEN tycker att barn ska tas med på allt överallt. Så om det finns en massa som tycker det så har det dykt upp på trådens sista fyra sidor.

Det verkar som om inläggen som bemöter barntrashingen har tolkats som "barn ska alltid med överallt". Grov feltolkning, tycker jag.

 

[Magnum]

Nu har jag läst 8 av trådens 12 sidor igen. EN säger att i hennes krets är det självklart att barnen är med, men betonar också att det är just i hennes krets och att andra alltså kanske tänker annorlunda TVÅ säger att om barnet inte får vara med så ska det finnas ett tydligt besked om det. INGEN tycker att barn ska tas med på allt överallt. Så om det finns en massa som tycker det så har det dykt upp på trådens sista fyra sidor.

Det verkar som om inläggen som bemöter barntrashingen har tolkats som "barn ska alltid med överallt". Grov feltolkning, tycker jag.

Ja, och som hos oss där barnen är självklara, inte ens jag (vi) kräver ju ha med barnen överallt. Såklart. Vi vill inte det heller. Men där vi umgås är det så självklart så man tar det för givet liksom. Det är nog en sån kultur här.

Men alla har det ju inte så, naturligtvis.

Men man får ju ha lite känsla också. Om min kompis vill träffas och jag vet att hon vill snacka viktiga grejor, då tar man ju inte med barnen. Är det mer träffas över fika och snacka löst är det ju en helt annan sak.

Den som skrev att dom bestämt en krogrunda o kompisen kom ihop med barnet, det är ju så tanklöst tycker jag.

 

[Angel]

Sen är det en väldig skillnad på att tycka det är äckligt när barn bajsar på sig, att känna sig obekväm kring människor som inte kan kommunicera som vuxna och att inte tycka om
ca en femtedel av Sveriges befolkning.

Men hur många "tycker om" andra människor de aldrig har träffat? Måste säga att jag med rätt stor säkerhet inte tycker om (eller tycker någonting om) 99.99% av Sveriges befolkning eftersom jag inte har någon anledning att göra det och den delen som bajsar på sig regelbundet, fingrar på allt eller kan sätta sig ner på golvet och skrika eller slåss om de inte får som de vill släpper jag helst inte in i mitt hem eller lär känna närmare om det inte finns en väldigt god anledning. Mina vänners barn accepterar jag därför att de är just mina vänners barn, det innebär inte att jag automatiskt tycker om dom om det inte finns en anledning.

 

[Lobelia]

Jag förutsatte att barn i det här fallet handlade om det åldersspann som tidigare diskuterats i tråden dvs helt klar innan barnet räknas som tonåring eller ungdom och till största del yngre barn. Skrev också att vissa beteenden var förknippade med en viss ålder, inte barn generellt.
Innan 18 räknas man som juridiskt omyndig det är sant men försök få med en 17-åring till din väninna för tjejkväll (aka tantkväll) så får du se vem som blir mest upprörd 17-åringen eller väninnan. Misstänker också starkt att det även här lär utgå en del oljud från ”barnet” som kan uppfattas av omgivningen.

Just det gör det så olämpligt att uttrycka sig om "barn" förutom det olämpliga i att generalisera om en grupp.

 

[Viva]

Barn är barn precis som hundar är hundar... Barn är människor och det är en väldigt bred grupp ni försöker tillskriva specifika egenskaper. Ett barn på 3 veckor och en 7-åring... ingen skillnad där? En 15-åring och en 2-åring, same same?

Nu skrev jag till och med i texten du citerade barn i olika åldrar. Alltså nej, en tvååring är inte samma sak som en femtonåring. Men generellt så finns det likheter mellan olika tvååringar oavsett hur olika de är.

 

[Sol]

Men hur många "tycker om" andra människor de aldrig har träffat? Måste säga att jag med rätt stor säkerhet inte tycker om (eller tycker någonting om) 99.99% av Sveriges befolkning eftersom jag inte har någon anledning att göra det och den delen som bajsar på sig regelbundet, fingrar på allt eller kan sätta sig ner på golvet och skrika eller slåss om de inte får som de vill släpper jag helst inte in i mitt hem eller lär känna närmare om det inte finns en väldigt god anledning. Mina vänners barn accepterar jag därför att de är just mina vänners barn, det innebär inte att jag automatiskt tycker om dom om det inte finns en anledning.

Hur många ogillar människor de inte har träffat? Jag har ingen åsikt om de människor jag inte har träffat. Jag ogillar inte 7 miljarder människor bara för att jag inte har träffat dem. Jag gillar dem inte heller. Jag har enkelt ingen aning om hur de flesta människor är. Man får bilda sig en uppfattning när man träffar dem.

 

[Imogen]

Men hur många "tycker om" andra människor de aldrig har träffat? Måste säga att jag med rätt stor säkerhet inte tycker om (eller tycker någonting om) 99.99% av Sveriges befolkning eftersom jag inte har någon anledning att göra det och den delen som bajsar på sig regelbundet, fingrar på allt eller kan sätta sig ner på golvet och skrika eller slåss om de inte får som de vill släpper jag helst inte in i mitt hem eller lär känna närmare om det inte finns en väldigt god anledning. Mina vänners barn accepterar jag därför att de är just mina vänners barn, det innebär inte att jag automatiskt tycker om dom om det inte finns en anledning.

Måste ha blivit något fel i citeringen för det var jag som skrev det där.

Jag menar inte att man ska tycka om alla barn. Det har jag inte skrivit. Det rimliga är att man väntar med att bestämma sig om man gillar någon eller inte tills man iaf har träffat den.

 

[Sol]

Nu skrev jag till och med i texten du citerade barn i olika åldrar. Alltså nej, en tvååring är inte samma sak som en femtonåring. Men generellt så finns det likheter mellan olika tvååringar oavsett hur olika de är.

Men då ska man kanske inte klumpa ihop alla barn i en grupp? Det blir ju jättekonstigt. och i det enskilda fallet spelar det ju ingen roll om hur 2-åringar generellt är, det är ju just hur den specifika 2-åringen är som avgör om det är lämpligt att ta med den till pedanta Pernilla eller ut på lyxrestaurang.

 

[Lobelia]

Nu skrev jag till och med i texten du citerade barn i olika åldrar. Alltså nej, en tvååring är inte samma sak som en femtonåring. Men generellt så finns det likheter mellan olika tvååringar oavsett hur olika de är.

Liksom det finns likheter mellan 2 3-åringar eller två 40-åringar eller för den delen 2 däggdjur eller två tavlor.

En tvååring kan vara tyst som en mus och roa sig själv och en annan riva huset och ställa till en massa oväsen. Inte så värst lika om man ska ha med dem till en vän direkt.

 

[Viva]

Men då ska man kanske inte klumpa ihop alla barn i en grupp? Det blir ju jättekonstigt. och i det enskilda fallet spelar det ju ingen roll om hur 2-åringar generellt är, det är ju just hur den specifika 2-åringen är som avgör om det är lämpligt att ta med den till pedanta Pernilla eller ut på lyxrestaurang.

I det enskilda fallet ser jag det som att det inte är den specifika tvååringen som avgör om det är lämpligt att ta med barnet till pedanta Pernilla utan hur Pernilla ställer sig i frågan. Vilket väl hela tråden går ut på? Att man, om man inte vet, frågar om man får ta med sig barnet.

 

[Imogen]

Nu skrev jag till och med i texten du citerade barn i olika åldrar. Alltså nej, en tvååring är inte samma sak som en femtonåring. Men generellt så finns det likheter mellan olika tvååringar oavsett hur olika de är.

Det är klart att det finns. Precis som att det finns massor med likheter mellan 87-åringar hur olika de än är. Det är lika märkligt att inte tycka om 2-åringar som att inte tycka om 90-åringar.

Gemensamt för båda är dock att både gemene 2-åring och 90-åring har i större utsträckning än andra egenskaper som kräver andras omvårdnad och kan upplevas som störande eller besvärliga. Vilket inte otroligt nog är lite av kärnan i det hela... Men det gör det ju inte mer okej att bestämma sig för att kategoriskt ogilla dessa grupper.

 

[Viva]

Liksom det finns likheter mellan 2 3-åringar eller två 40-åringar eller för den delen 2 däggdjur eller två tavlor.

En tvååring kan vara tyst som en mus och roa sig själv och en annan riva huset och ställa till en massa oväsen. Inte så värst lika om man ska ha med dem till en vän direkt.

Och jag håller helt enkelt inte med. Jag älskar brorsans unge till döds men när han följer med ut och äter så kommer han inte kunna mata sig själv, han kommer inte kunna delta i samtalet och han kommer behöva en del passning och övervakning fast han är världens goaste och gladaste lilla kille. Jag har inget emot det och det stör mig inte men jag håller ändå inte med om att det inte finns givna förutsättningar när man tar med en 1-åring ut på restaurang på ett sätt det inte finns om man tar med en 40-åring. Jag förstår inte riktigt varför det ses som något negativt?

 

[Sol]

I det enskilda fallet ser jag det som att det inte är den specifika tvååringen som avgör om det är lämpligt att ta med barnet till pedanta Pernilla utan hur Pernilla ställer sig i frågan. Vilket väl hela tråden går ut på? Att man, om man inte vet, frågar om man får ta med sig barnet.

Men om man inte har uttalat att barn inte är välkomna får man ta att barn kan följa med. Jag skrev det tidigare, det handlar om bristande kommunikation. Man kan inte anta att folk bara vet saker, man får kommunicera tydligt.

 

[tanten]

Jag hade blivit förvånad och rätt putt om jag bjudit en vän på middag och det kommer två. Dessutom en person som inte kan äta vilken mat som helst. Som superstark thaimat.

För mig handlar det om vanligt hyfs.

Jag avskyr att behöva tänka att säger jag Y så tror motparten att jag menar Z.

Bjuder jag dig på middag så bjuder jag dig. Du tar inte med din hund, din katt, din nya pojkvän eller ditt barn utan att kommunicera med mig först. Det ger mig en chans att förbereda för den nya situationen. Laga mer mat t.ex.

Är det mer av en öppen inbjudan - på lördag får du gärna komma hit på en bit mat - ta med en kompis om du vill - är sällskap absolut välkommet.

I det här huset är alla välkomna. Spontanbesök är jättekul! Finns det mat på spisen så ser jag till att det räcker till alla - även spontanbesök.

Men har jag gjort specifika planer så vill jag inte ha dem omkullkastade av faktorer jag inte förutsett. Det är inte alltid enkelt att bara ändra om.

Och nej det är inte givet att jag gillar alla människor bara för att de är nära släkt med min vän. På samma sätt som jag inte automatiskt gillar någons make, syster, bror eller pappa så gillar jag inte automatiskt någons barn.

Och ja, jag har barn.

 

[Zinfernia]

Men om man inte har uttalat att barn inte är välkomna får man ta att barn kan följa med. Jag skrev det tidigare, det handlar om bristande kommunikation. Man kan inte anta att folk bara vet saker, man får kommunicera tydligt.

Okej, då får jag bifoga en lista på de som inte är välkomna i samband med inbjudan till nästa tjejträff.

 

[Viva]

Det är klart att det finns. Precis som att det finns massor med likheter mellan 87-åringar hur olika de än är. Det är lika märkligt att inte tycka om 2-åringar som att inte tycka om 90-åringar.

Gemensamt för båda är dock att både gemene 2-åring och 90-åring har i större utsträckning än andra egenskaper som kräver andras omvårdnad och kan upplevas som störande eller besvärliga. Vilket inte otroligt nog är lite av kärnan i det hela... Men det gör det ju inte mer okej att bestämma sig för att kategoriskt ogilla dessa grupper.

Testa att försöka ta med en gammal släkting på en Buketräff så får du se hur lyckat det är. På tal om att vara öppen för alla.

Och vi tycker helt enkelt olika. Jag ser det som helt acceptabelt att inte gilla att umgås med 2-åringar eller 8-åringar som att inte vilja jobba inom äldrevården. Men om andra inte kan acceptera det så respekterar jag det också.

 

[Lobelia]

Och jag håller helt enkelt inte med. Jag älskar brorsans unge till döds men när han följer med ut och äter så kommer han inte kunna mata sig själv, han kommer inte kunna delta i samtalet och han kommer behöva en del passning och övervakning fast han är världens goaste och gladaste lilla kille. Jag har inget emot det och det stör mig inte men jag håller ändå inte med om att det inte finns givna förutsättningar när man tar med en 1-åring ut på restaurang på ett sätt det inte finns om man tar med en 40-åring. Jag förstår inte riktigt varför det ses som något negativt?

Jag har sett 2-åringar som kan äta själv och som man kan samtala med och andra som inte kan det. Och tänka sig, tvååringar har fler egenskaper än att kunna äta själv och föra ett samtal med. Alla är inte som din brorsas unge, jag lovar. De är individer och lika lika/olika som du och alla andra födda samma år som dig.

Nu är de flesta eniga om att man inte ska ta med en extra gäst utan att påtala det först. Den här delen av diskussionen kom upp i och med att vissa grupperade barn och talade illa om dem som grupp och inte för att man anser att det är vettigt att ta med barn på tjejträffar.

 

[Zinfernia]

Testa att försöka ta med en gammal släkting på en Buketräff så får du se hur lyckat det är. På tal om att vara öppen för alla.

Haha, vad förvånad man hade blivit om man hade bjudit in gänget till tjejmiddag och en av kompisarna hade tagit med sin morfar Bertil, 94 bast.