Den stora grejen i det fallet är väl att barnen har en mamma. Den rollen kan och bör väl inte en bonusförälder ta då. En sak om det inte finns en mamma, då kanske barnen är tacksamma att ha en som kan ta den rollen. Det är ju stor skillnad på att vara förälder till ett barn och att vara en viktig vuxen i barnets liv. I det senare fallet har man troligtvis även förlorat barnen i en separation. Det är inte lika troligt i ett fall där man faktiskt är förälder till barnet på pappret också.Självklart älskar man sina adopterade barn som sina egna. Den relationen kan man ju få till en partners barn också, men att se det som en självklarhet att "det räcker väl med mina barn" tycker jag är missunnsamt.
Ts: det finns en tråd på förälder som handlar om att flytta ihop med en ny partner när man har tonårsbarn. Jag vet inte om det finns något inlägg där som kan ge dig något. Jag tycker att du verkar vara en jättefin person som tänker till men du ska nog inte vända dig helt ut och in. Risken är ju att du far illa av det.