Ta bort hund

[pepp]

Jag funderar ju hemskt mycket över detta.

Totte är nu 14 år. Ser hemskt dåligt, är pigg emellanåt, och emellanåt kan han bara stå och tomglo ut i tomma intet (jag tror han börjar vara lite dement)

Ni som tagit bort eran gamla hund innan det gått för långt, hur tog ni beslutet? Jag fattar ju nånstans att det är dags eftersom jag funderar så mycket på det.
Vill inte låta det gå för långt, att det blir akut.

 

[Fjordfrälst]

Jag funderar ju hemskt mycket över detta.

Totte är nu 14 år. Ser hemskt dåligt, är pigg emellanåt, och emellanåt kan han bara stå och tomglo ut i tomma intet (jag tror han börjar vara lite dement)

Ni som tagit bort eran gamla hund innan det gått för långt, hur tog ni beslutet? Jag fattar ju nånstans att det är dags eftersom jag funderar så mycket på det.
Vill inte låta det gå för långt, att det blir akut.

Vår hund var 16 när vi tog bort honom. Han började se och höra lite dåligt, började upplevas som lätt dement. För vår hund tog vi beslutet när han hade vad vetten liknade vid en TIA-attack. Samma dag, dagen efter frånvaroattacken, han skulle tas bort mådde han jättebra så kändes lite jobbigt just då men vi alla i familjen; mamma, lillebrorsan och jag var alla överens om att han INTE skulle riskera att få en stroke och bli liggande ensam hemma när vi alla var på jobb/i skolan .

 

[Jeps]

När min gamla dam började få svårt att orientera sig hemma var det dags. Hon hade ju haft katarakt länge men klarat sig bra ändå. Kroppen var pigg men huvudet hängde inte längre med.
Jag vill att mina djur ska ha ett värdigt liv och när jag kände att den inte var värdigt längre var det dags.

 

[Voeux]

Familjens flat hade cancer på slutet, lite svårt att resa sig ibland och började bli skruttig. Vi sa alltid ”snart” men han verkade må rätt bra ändå. Tills han plötsligt inte gjorde det längre och då gick det snabbt, på ett par dagar togs beslutet så för oss blev det enkelt och tydligt när hans hälsa plötsligt försämrades drastiskt.

Det viktigaste är väl att undvika lidande, och med facit i hand hade vi kunnat ta honom lite tidigare för att undvika de sista dagarna. Å andra sidan vet man ju aldrig när det kommer. Vi kanske fick ett helt år till med honom just för att vi väntade.

Ovan kanske inte hjälper dig alls, men jag skulle lita på min magkänsla om jag vore du. Du tänker på det, bearbetar, håller koll. Jag är säker på att du kommer ta beslutet i precis rätt tid

 

[Nepenthe]

Min första hund var när han inte ville gå promenader mer (han hade endel krämpor med) Han tappade livsgnistan och blev bara 11år men jag är fortfarande väldigt tillfreds med när jag valde att låta honom somna in.

Andra hunden blev det iom ålder, skada (kissade på sig) och förändringar i vardagen (lättstressad). Ville inte utsätta henne för mer och hon hade ändå haft ett jättebra liv.

Det känns, när man börjar fundera på det börjar de bli dags.

 

[WildWilma]

Jag funderar ju hemskt mycket över detta.

Totte är nu 14 år. Ser hemskt dåligt, är pigg emellanåt, och emellanåt kan han bara stå och tomglo ut i tomma intet (jag tror han börjar vara lite dement)

Ni som tagit bort eran gamla hund innan det gått för långt, hur tog ni beslutet? Jag fattar ju nånstans att det är dags eftersom jag funderar så mycket på det.
Vill inte låta det gå för långt, att det blir akut.

Första belgare vi hade blev skruttig i kroppen. Han fick ett halvår extra med smärtstillande men när inte det räckte fick han somna in. 13 år gammal. Hans 5 år yngre halvbror var fräsch i kroppen men blev nog lite dement, samt såg och hörde dåligt de sista åren. Sov i princip hela tiden på slutet. När han fyllt 15 så kändes det som om det var dags att tänka på slutet. Inget skulle bli bättre och han kändes mest frånvarande. Jag ( då 17 år) som delade säng med honom ville inte heller vakna brevid en död hund. Så drygt en månad efter han fyllt 15 fick han somna in. Kanske hade han levt ett bra tag till men vad hade det varit för liv?

Jag tror det är svårt att ta beslutet för tidigt men oerhört lätt att ta det för sent.

 

[Bison]

Jag tror inte alls på att när man börjar fundera på det så är det dags.
Jag tänker själv mycket på det men inte för att det är dags än utan för att jag vill vara förberedd mentalt och inte börja vackla den dagen Ruben visar att han inte orkar eller blir allvarligt sjuk.
Jag har satt upp gränser för mig själv för vad jag kommer utsätta honom för.
Än är han han en pigg och glad liten hund, lite sämre päls, hör och ser lite dåligt men väldigt rörlig, pigg och aktiv.

Med det sagt så tror jag du känner om och när det är dags

 

[Diabetikern]

Jag tog bort min basenjitik för nått år sedan.

Vi märkte att hon började bli lite dement och orkade/ville inte göra något som krävde för mycket ansträngning (förutom ligga och gosa i soffan/sängen och äta mat) Väldigt lugna promenader mm Hon hade garanterat artros även om vi aldrig utredde det men vart mycket stelare i kroppen sista åren.

Även att andra hunden kunde göra lite utfall mot henne för han förstod inte hennes beteende. Nu var denna damen en stor solälskare och hatade kyla så beslutet togs på våren att detta blir hennes sista sommar. Hon ska inte behöva uppleva en vinter med kyla och kanske ha ont. Beslutet var otroligt jobbigt men kändes rätt när vi väl beslutat om det.

Jag tror du känner när det är dags

 

[tanten]

För mig har det viktigaste varit att ta bort djuret innan det blir akut, Akut innebär att djuret har det jobbigt och jag vill att lista tiden i livet ska vara bra. Vill inte att sista tiden ska vara eländig.

därför tar jag nog bort lite tidigare än någon annan skulle gjort. Det är ju ganska lät att förutse hur det kommer att bli när man ser funktioner svikta. Hörsel, syn och rörlighet. Det blir ju inte bättre, bara sämre.
Att det kommer enstaka bra dagar är inte något som ändrar det för mig. Enstaka fina dagar i en allmänt jobbig tillvaro.

Det handlar också om värdighet. När djuret tappat sin gnista och det är jobbigt att röra sig, då har det gått ganska långt.

Jag försöker att inte tänka på mig, utan tänka på djuret.

 

[pepp]

För mig har det viktigaste varit att ta bort djuret innan det blir akut, Akut innebär att djuret har det jobbigt och jag vill att lista tiden i livet ska vara bra. Vill inte att sista tiden ska vara eländig.

därför tar jag nog bort lite tidigare än någon annan skulle gjort. Det är ju ganska lät att förutse hur det kommer att bli när man ser funktioner svikta. Hörsel, syn och rörlighet. Det blir ju inte bättre, bara sämre.
Att det kommer enstaka bra dagar är inte något som ändrar det för mig. Enstaka fina dagar i en allmänt jobbig tillvaro.

Det handlar också om värdighet. När djuret tappat sin gnista och det är jobbigt att röra sig, då har det gått ganska långt.

Jag försöker att inte tänka på mig, utan tänka på djuret.

Exakt detta.
Jag fick upp en video för ett år sen där han var i sängen och busade och lekte själv med ett pipdjur, detta gör han aldrig längre.

Synen är såpass dålig nu att han inte hoppar ner självmant från sängen. Han tar sig heller inte upp på sin plats i fönsterbrädan själv, utan väntar på att jag lyfter upp honom.

Nämnde det för mina föräldrar nu under jul, att jag vill göra det "innan det är försent".... men sen har han ju sina pigga stunder då han far runt som ett jehu (med risk att springa in i saker...)
Nej fy vad det är svårt..

 

[yennork]

Jag är som @tanten , avlivar hellre lite "för tidigt" än väntar tills det är akut.

 

[BornAgain]

Det är skitsvårt... sista jakthunden var jag "dödsängel" åt. Jag som inte träffade henne varje dag fick uppdraget att berätta när jag tyckte att det var dags. Hon var rätt risig på slutet. Gick sakta. Hade ox-hjärta och fettknölar (ärligt: ful och lätt äcklig). Oron var stor att behålla henne för länge. Men hon hade ärenden att gå, saker att kolla, folk och fä att besöka och tiggde promenader med minst samma frenesi som hon bad om godis. Sista gången hon var med mig påstod hon på allvar att de alltid gick stora ko-varvet det första de gjorde på morgonen... innan människorna drack kaffe (Okeey...8 km med en gammal hund som gick myrsteg, gjorde sjutusen utvikningar och nosade överallt, på allt. Innan kaffet!) Sedan en dag en vecka senare vaknade hon och ville inget, då åkte de med henne. Och det kändes rätt.

 

[pepp]

Såhär står han och tomglor, om jag inte avbryter honom. Han vill inte ha mat eller gå ut, så gissar att det är nån form av demens?

 

[Unafraid]

Min gamla schäfer, 13 år blev stelare och stelare. När han inte ville hoppa upp i min SUV åkte jag till min veterinär och bad om råd. Visade upp honom utomhus i skritt och trav, veterinären tyckte att han rörde sig jättefint. Men när han visade motvilja att hoppa in i bilen så tyckte hon att jag skulle boka en tid för avlivning inom några månader.

Jag var väldigt tydlig över att jag ville ha hennes ärliga åsikt om vad hon tyckte. Många veterinärer är lite försiktiga med att säga vad de egentligen tycker om det inte börjar vara aktuellt av djurkskyddsskäl.

Jag tror vi bokade tid 1-2 månader senare. Det blev bra och hann inte gå för långt. Han hade säkert kunnat leva ett "okej" liv ytterligare några månader, men jag ville absolut inte att han skulle bli sämre.

 

[LaMagia]

Jag har tagit bort mina gamlingar när jag ser på dem att de inte längre tycker att livet är kul eller pga akut sjukdom. Jag skulle personligen aldrig ta bort en hund som fortfarande gillar livet, bara för att den inte ska behöva bli dålig en dag. Känner man sin hund så märker man på den när det är dags, när livet inte längre är roligt, när det inte är kul att gå på promenad, när det inte längre är kul att äta mat, när ingenting längre är kul. Helt klart underlättar det ju om hunden blir sjuk, för då blir det enklare att ta beslutet, men annars får man läsa av sin hund.

 

[Bison]

För mig har det viktigaste varit att ta bort djuret innan det blir akut, Akut innebär att djuret har det jobbigt och jag vill att lista tiden i livet ska vara bra. Vill inte att sista tiden ska vara eländig.

därför tar jag nog bort lite tidigare än någon annan skulle gjort. Det är ju ganska lät att förutse hur det kommer att bli när man ser funktioner svikta. Hörsel, syn och rörlighet. Det blir ju inte bättre, bara sämre.
Att det kommer enstaka bra dagar är inte något som ändrar det för mig. Enstaka fina dagar i en allmänt jobbig tillvaro.

Det handlar också om värdighet. När djuret tappat sin gnista och det är jobbigt att röra sig, då har det gått ganska långt.

Jag försöker att inte tänka på mig, utan tänka på djuret.

Jag skulle aldrig ta bort en hund bara för att den är gammal och ser och hör lite dåligt.
Även unga hundar kan plötsligt bli dåliga.

Jag får efter livskvalité.
Ruben blir 14 om några dagar, känns absurt att avliva honom nu bara för att han kan bli dålig om några veckor, månader eller ett år

 

[pepp]

Jag skulle aldrig ta bort en hund bara för att den är gammal och ser och hör lite dåligt.
Även unga hundar kan plötsligt bli dåliga.

Jag får efter livskvalité.
Ruben blir 14 om några dagar, känns absurt att avliva honom nu bara för att han kan bli dålig om några veckor, månader eller ett år

Ruben ser dock oförskämt pigg ut av det jag sett leker och busar.

 

[Bison]

Ruben ser dock oförskämt pigg ut av det jag sett leker och busar.

Ja, han är superpigg och leker varje dag
Känns vansinnigt att ta bort honom bara för att han hör och ser lite sämre

Jag förstår dock helt dina tankar angående Totte

 

[em-pirre]

Jag skulle aldrig ta bort en hund bara för att den är gammal och ser och hör lite dåligt.
Även unga hundar kan plötsligt bli dåliga.

Jag får efter livskvalité.
Ruben blir 14 om några dagar, känns absurt att avliva honom nu bara för att han kan bli dålig om några veckor, månader eller ett år

Men grejen är ju just det att det ofta går lite gradvis och växlande. Eb dag är de jättepigg, nästa dag vill de inte ens kliva upp. Sen är de pigga igen. Då hade jag absolut börjat fundera. Så även om de har livsglädje vissa dagar så kan det vara allra snällast att avsluta då, innan det inte kommer några bra dagar mera.

 

[Lovisaleonora]

Jag har haft en som jag väntat för länge med. Ryggen var dålig länge, länge och jag höll fast vid hoppet att nästa kiropraktortid/träningstid etc skulle göra honom lite, lite bättre. En förmiddag kunde han inte resa sig längre utan låg bara och tittade på mig med ett enormt lidande. Som jag grät. Det var hemskt att behöva bära ut honom i bilen och köra iväg, och veta att jag försatt honom i den sitsen.

De två gamla tanterna fick somna in när de började visa tecken på kroppen inte orkade mer. För mina raser blir det tydligt genom att de får väldigt svårt att resa sig, och det blir svårt att komma på benen för att gå ut och sköta behov. När de inte längre kan göra det de njuter av, utan ett större lidande, då får de somna in.

Jag hoppas jag aldrig igen behöver uppleva att jag väntar för länge.