Jag har som sagt blivit hänvisad till präst/diakon, av vården, även i icke-akuta vårdsituationer, för att man över huvud taget inte kunnat erbjuda annan samtalskontakt eller den typ av terapi som hade varit lämplig i sammanhanget, och ansett att den kyrkliga kontakten fyller samma funktion.
Det ser jag som ett stort problem med samhällsnormer. Både att en religiös instans ska fylla en funktion som i mina ögon klart ska fyllas av offentlig sektor, och ett problem i att vårdpersonal inte förstår att det är olämpligt på så många sätt att anse att kyrkan ska göra vårdens jobb. Om man ser kyrkan/synagogan/moskén som en samhällsresurs som alla andra har man i min värld inte tänkt på att tro är något som går mycket mer på djupet än så? Som om den religiösa övertygelsen är en förening som alla andra?
(Resursproblemet kommer givetvis från politiken, men det är inte politiken som gör den typen av prioriteringar i primärvården.)