Jag sitter och finurlar. Jag vet och instämmer med att det skrivits en hel del inlägg över gränsen i tråden. Jag är säker på att de både rapporterats och att användarna blivit varnade - men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är jätteviktigt att en får kritisera Kyrkan/kyrkor/religioner.
Det är ju Jätteorganisationer som har, i mitt tycke, alldeles för stort inflytande i samhället. Organisationer jag inte delar värdegrund med, så det är klart det skaver ibland.
Jag kan inte på något vis se att en kritik av närvaron av religion i (till exempel) skola och vård samtidigt måste vara kritik av enskilda troende individer.
Jag delar inte din övertygelse kring huruvida det rapporterats och varnats.
Hur som helst så håller jag givetvis med dig om att det är viktigt att kunna ifrågasätta och, på ett civiliserat sätt, kritisera religion/trosuppfattningar etc. I Sverige finns dessutom lagar kring vilket inflytande religion får ha i skola, vård etc. och att lyfta och diskutera när detta inte efterföljs är naturligtvis inget fel eller olämpligt.
Det som blir väldigt fel är när det dels sprids vad som närmast är konspirationsteorier (som att Svenska kyrkan indoktrinerat vården, och att möjligheten att samtala med en präst är något som ersätter terapeutiska samtal eller som är "istället för" kuratorskontakt i en kris) samt när kritiken mot religion som fenomen kommer ut i form av en vilja att inskränka människors rättighet att uttrycka sin egen tro.
Jag tar själv inte alls illa upp om någon anser att bibeln är en sagobok. För min egen del bryr jag mig inte heller om någon bränner biblar och koraner, men jag tycker ändå att det är fruktansvärt respektlöst i och med att det är något man gör för att kränka och provocera de som faktiskt tar illa upp. Det är alltså skillnad på att säga att bibeln är en sagobok därför att man helt enkelt ser den som en bok i mängden, och att säga det med avsikt att kränka och förminska kristna. Det är ofta väldigt tydligt vad som är avsikten bakom ett sådant uttalande.
Självklart måste inte kritik av närvaro av religion i olika delar av samhället vara synonymt med kritik av enskilda troende. Problemet är när det blir det, och när det framställs som att troende/kristna/kyrkan/religiösa samfund som homogen grupp är ansvariga för vad t. ex. en församling/en sekt/en fundamentalist gjort eller gör. Som exempel kan nämnas att det argumenterats friskt mot att skolor haft samarbeten med kyrkor, och att sjukhuspräst erbjudits som stödjande samtal när kurator inte funnits på plats. jag har inte sett
någon här i tråden antyda att det är rätt och riktigt att det är så. Tvärt om har jag uppfattat det som att alla är eniga om att det är fel att vården inte har resurser nog för att erbjuda samtalsstöd till människor i kris, och att skolan absolut bör vara fristående från religion. Ändå fortsätter det framställas om att troende tycker att det är så det ska gå till, att "vi" tycker att det är oproblematiskt, och att "vi" inte förstår än det ena, än det andra, enbart baserat på vår tro.
Jag vill också poängtera att det som framför allt är upprörande för mig personligen är att tillskrivas åsikter och ståndpunkter som jag inte har, och att få höra att jag (och andra religiösa) inte ska vara öppna med vår tro. Jag förmodar att det kan vara svårt för icke-troende att förstå hur det känns. Det ger mycket starka associationer till hur människor förföljts och kränkts för sin tro, både i nutid och historiskt. Det finns än i dag människor som brutalt mördas för att de är öppna med sin tro. Vägen bort från det kan inte, bör inte, får inte vara att tvinga människor att dölja sin tro. Lika lite som någon ska tvingas dölja sin sexuella läggning, könsidentitet etc.
I Sverige har vi dessutom lagar just för att skydda människors rätt till att vara den man är.