Svenskars relation till religion

[Sel]

Så då är vi tillbaka till frågan: om en person råkar ut för en livskris samtidigt som den sekulära personalen är frånvarande, ska det då inte ens föreslås att det finns en möjlighet att få tala med en präst?

Ska vården journalföra folks inställning till religion, så att de som absolut inte vill tala med någon som har en teologisk utbildning inte ens får frågan, medan t.ex tant Agda 86 år som gärna vill ha stöd från prästen får frågan?

Jag tycker personligen att det borde vara upp till patienten att själv fråga efter en präst, det borde inte vara en del av "vårdpaketet" sas. @Cambrie beskrev ju dock ovan varför just religiöst stöd särbehandlas.

 

[Sel]

Jag tänker att en anledning till att just präster/andra trossamfund erbjuds och finns på plats och inte hockeytränare, hundar eller healare handlar om att det ena är reglerat i lag att människor ska ha rätt att ta hjälp av sin tro och få det stödet och det gör inte det andra.

Sedan ska vården absolut inte ta för givet att man vill träffa en präst, imam eller what so ever, men ofta är det väl en väl befogad fråga vid svåra tillfällen att få samtalsstöd och många gånger då om det inte är kontorstid så blir det väl en präst liksom, jag har också jättesvårt att se vad som är så otroligt upprörande av detta "tyvärr finns ingen kurator på plats idag, vill du prata med en präst istället?" känns som en vanlig fråga, bara att tacka nej liksom.

Enligt skriften/utredningen Statens stöd till trossamfund i ett mångreligiöst Sverige är det än viktigare idag att personer som faktiskt är troende, vilket fortfarande är fler än personer som utger sig som rena ateister, ska kunna utöva tron och ta hjälp med samtalsstöd eftersom det är reglerat i de mänskliga rättigheterna att det finns människor som faktiskt kan hjälpa till med detta på till exempel sjukhus (men även i fängelser och häkten).

Ja det finns andra som kan göra det, ingen säger något annat, men det har när allt kommer omkring inte samma stöd i lagar och internationella doktriner som just religionen.

Tack! Förklarar mycket.

 

[Motacilla]

Jag tycker ju att det borde vara upp till patienten att själv fråga efter en präst, det borde inte vara en del av "vårdpaketet" sas. @Cambrie beskrev ju dock ovan varför just religiöst stöd särbehandlas.

Men om man råkar ut för en livskris kanske man där och då inte har kapacitet att ens tänka på vilka möjligheter som finns?

Vad är det som är så kränkande med att en välvillig person frågar "vill du tala med en präst/imam/rabbi" om det är så att kurator eller psykolog inte är tillgängliga?

Personligen har jag stött på flertalet stolpskott som jobbar som kuratorer och verkligen prackat på folk sina privata uppfattningar om ditt och datt, så _jag_ kan inte förstå hur man tänker sig att dessa ska vara exceptionellt bra på att bemöta folk i kris.

 

[Cambrie]

Jag tycker personligen att det borde vara upp till patienten att själv fråga efter en präst, det borde inte vara en del av "vårdpaketet" sas. @Cambrie beskrev ju dock ovan varför just religiöst stöd särbehandlas.

Fast det är väl bra att försöka följa mänskliga rättigheter? Vården kan ju inte veta vad du har för religion, det är en fullkomligt normal fråga att ställa tycker jag, "vill du prata med präst/imam eller kurator eller annat samtalsstöd?" Problemet i exemplet var ju att det inte fanns något alternativ, det är ju tragiskt, men fortfarande inte sjukhuskyrkans eller religionens fel.

Jag trodde väl förövrigt att alla var medvetna om att rätten att utöva religion tillhör grundlagarna.

 

[manda]

Jag tycker personligen att det borde vara upp till patienten att själv fråga efter en präst, det borde inte vara en del av "vårdpaketet" sas. @Cambrie beskrev ju dock ovan varför just religiöst stöd särbehandlas.

Det där blir tyvärr väldigt ableistiskt. Din inställning innebär att personer som behöver hjälp att kommunicera (tex genom frågor) inte får sin lagliga rättighet att tillgå själavård. Eftersom det är diskriminering (att undanhålla rättigheter beroende på funktionsnedsättning) så är det inte ett trevligt eller genomförbart förslag.

 

[EmmaBovary]

Jag tycker personligen att det borde vara upp till patienten att själv fråga efter en präst, det borde inte vara en del av "vårdpaketet" sas. @Cambrie beskrev ju dock ovan varför just religiöst stöd särbehandlas.

Sedan är det liksom inte en anledning att inte ha tillräckligt med vårdpersonal, och jag tycker att det är olyckligt att om det bara är just präst som finns att tillgå för ofta - speciellt inte om man har i åtanke att sjukhusprästernas arbetsgivare är religiösa samfund, inte vården.

 

[EmmaBovary]

Fast det är väl bra att försöka följa mänskliga rättigheter? Vården kan ju inte veta vad du har för religion, det är en fullkomligt normal fråga att ställa tycker jag, "vill du prata med präst/imam eller kurator eller annat samtalsstöd?" Problemet i exemplet var ju att det inte fanns något alternativ, det är ju tragiskt, men fortfarande inte sjukhuskyrkans eller religionens fel.

Jag trodde väl förövrigt att alla var medvetna om att rätten att utöva religion tillhör grundlagarna.

Jag chansar på att en del upprördhet bottnar i att det kanske framstår som att vården prioriterar att satsa på präster och inte kuratorer, när det egentligen är två skilda saker.

 

[Sel]

Men om man råkar ut för en livskris kanske man där och då inte har kapacitet att ens tänka på vilka möjligheter som finns?

Vad är det som är så kränkande med att en välvillig person frågar "vill du tala med en präst/imam/rabbi" om det är så att kurator eller psykolog inte är tillgängliga?

Personligen har jag stött på flertalet stolpskott som jobbar som kuratorer och verkligen prackat på folk sina privata uppfattningar om ditt och datt, så _jag_ kan inte förstå hur man tänker sig att dessa ska vara exceptionellt bra på att bemöta folk i kris.

Är man så illa däran finns ju psykakut och liknande.

Personligen skulle jag bara säga nej, men det betyder fortfarande inte att jag tycker att religion hör hemma i vård. De är två totalt skilda ting för mig och jag förstår inte vad den ena har med den andra att göra idag. Om en patient är troende och vill ha det stödet är det mellan hen och kyrka/tempel/valfritt.

Jag säger ingenting om vem som är bäst på vad, det finns stolpskott överallt, men jag har personligen inget intresse av att söka stöd hos en präst.

 

[Kirre]

Den här tråden gör mig bara ledsen för mänskligheten. (med några undantag) Och "märkligt" nog är det inte den religiösa delen som bidrar mest till den känslan trots att religion gärna är det som bidrar till tråkigheter idag.

 

[EmmaBovary]

Är man så illa däran finns ju psykakut och liknande.

Personligen skulle jag bara säga nej, men det betyder fortfarande inte att jag tycker att religion hör hemma i vård. De är två totalt skilda ting för mig och jag förstår inte vad den ena har med den andra att göra idag. Om en patient är troende och vill ha det stödet är det mellan hen och kyrka/tempel/valfritt.

Jag säger ingenting om vem som är bäst på vad, det finns stolpskott överallt, men jag har personligen inget intresse av att söka stöd hos en präst.

Jo, men alltså, säg att du är i väldigt dåligt skick och är i behov av vården som finns på den avdelningen du är på, och inte riktigt är i skick att flyttas till psykakuten.

 

[Sel]

Det där blir tyvärr väldigt ableistiskt. Din inställning innebär att personer som behöver hjälp att kommunicera (tex genom frågor) inte får sin lagliga rättighet att tillgå själavård. Eftersom det är diskriminering (att undanhålla rättigheter beroende på funktionsnedsättning) så är det inte ett trevligt eller genomförbart förslag.

Allt går givetvis att dra till sin spets.

 

[manda]

Allt går givetvis att dra till sin spets.

Ja det är ju bra att du är klar över vad dina förslag skulle få för konsekvenser.

 

[Fru_Tuvstarr]

Jag tycker kyrkan har blivit för modern. Jag är fortfarande medlem men håller inte med om allt.
Jag tycker att kyrkan ska bli striktare. Håller man sen inte med om det finns det andra samfund.

 

[Cambrie]

Jag chansar på att en del upprördhet bottnar i att det kanske framstår som att vården prioriterar att satsa på präster och inte kuratorer, när det egentligen är två skilda saker.

Så kan det absolut vara. Sedan har väl de flesta lasarett, åtminstone de större, en psykiatriavdelning så de som kommer in som verkligen mår dåligt kanske får ta ett besök där tänker jag?

Jag vet inte hur det funkar, verkar som att kuratorerna på mitt närmsta sjukhus (medelstort lasarett) verkar kuratorerna jobba 07-15.30. Men kurator är ju som någon var inne på ingen terapeut på det sättet, så det kanske inte behövs mer än kontorstider?
Sjukhuskyrkan verkar ha öppet dygnet runt med tillhörande präst då. Präst, imam och jourstöd finns på neonatalavdelning och vid den palliativa vården (vilket jag kommer ihåg nu, träffade faktiskt en präst när jag låg inne med dottern när hon var nyfödd, fast pratade aldrig med henne).
Det står inte om det är samma präst som jobbar i sjukhuskyrkan. I övrigt verkar man få prata med kurator just under kontorstid övrig tid hänvisas till präst eller imam. Däremot ser det ut att finnas en psykiatriavdelning där det, vid behov som anses väldigt akut, finns möjlighet till samtalsstöd också.

 

[EmmaBovary]

Jag tycker kyrkan har blivit för modern. Jag är fortfarande medlem men håller inte med om allt.
Jag tycker att kyrkan ska bli striktare. Håller man sen inte med om det finns det andra samfund.

Du kan ju byta kyrka isf?

 

[Gnist]

Personligen skulle jag bara säga nej, men det betyder fortfarande inte att jag tycker att religion hör hemma i vård. De är två totalt skilda ting

Exakt det är 2 vitt skilda ting och ingen som ligger på sjukhus (inte i Sverige iaf) blir pådyvlad någon religion.
Religiöst kontakt/stöd måste man som patient efterfråga.

Att en vårdpersonal frågar om en patient som uttryckligen vill ha samtalsstöd vill prata med en präst pga ingen kurator/psykolog/terapeut finns på plats är ju inte = vården prackar på patienten nån religion.

 

[Sel]

Jo, men alltså, säg att du är i väldigt dåligt skick och är i behov av vården som finns på den avdelningen du är på, och inte riktigt är i skick att flyttas till psykakuten.

Då kan man behöva vänta tills det finns en kurator tillgänglig? Man får vänta på mycket i vården.

Nu börjar det ju bli superextremt här i tråden, jag kan lika gärna dra till med en transkvinna som blivit utsatt för conversion therapy i yngre år och är traumatiserad men så illa däran att hon knappt kan kommunicera, men erbjuds en präst istället för kurator som samtalsstöd. Är det också okej?

*kl
Nej, jag tycker inte att det är överhövan jättehemskt att man blir erbjuden en präst att samtala med, men om är norm att bli erbjuden en präst när man specifikt bett om något annat känns det sisådär. Det är en sak att ha rätt att utöva sin religion, en annan att det ska tas för givet att den religionen har en plats i allmänna vården - tycker jag.

 

[Motacilla]

Jo, men alltså, säg att du är i väldigt dåligt skick och är i behov av vården som finns på den avdelningen du är på, och inte riktigt är i skick att flyttas till psykakuten.

Alla situationer behöver ju inte heller den hjälp som psykakuten är till för.

Att tillfälligt tappa fotfästet t.ex efter att en anhörig dött i en olycka behöver inte nödvändigtvis betyda att man behöver just psykiatrisk hjälp. Däremot kan ett stödsamtal med endera kurator/psykolog eller ett religiöst samfunds representant (om man nu kan tänka sig det) vara ett stöd i chocken och förvirringen.

 

[Fru_Tuvstarr]

Du kan ju byta kyrka isf?

Det kan jag men ingen annan kyrka är så stor.

 

[EmmaBovary]

Då kan man behöva vänta tills det finns en kurator tillgänglig? Man får vänta på mycket i vården.

Nu börjar det ju bli superextremt här i tråden, jag kan lika gärna dra till med en transkvinna som blivit utsatt för conversion therapy i yngre år och är traumatiserad men så illa däran att hon knappt kan kommunicera, men erbjuds en präst istället för kurator som samtalsstöd. Är det också okej?

*kl
Nej, jag tycker inte att det är överhövan jättehemskt att man blir erbjuden en präst att samtala med, men om är norm att bli erbjuden en präst när man specifikt bett om något annat känns det sisådär. Det är en sak att ha rätt att utöva sin religion, en annan att det ska tas för givet att den religionen har en plats i allmänna vården - tycker jag.

Poängen är väl att det mycket väl kan vara personer i livets slutskede som vill prata med någon.

Jag tycker som sagt att det är fel att vården är underfinansierad och att civilsamhället (med trossamfund inräknade) behöver vara de som steppar upp och finns där, när det borde erbjudits annat.