Det är så jag också uppfattar klimatet, speciellt här på bukefalos. Det har på något vis blivit lite skambelagt att tro på Gud.Inte som att det kanske undviks som så, men jag upplever att många blir väldigt utsatta och bombarderade med massor av "det är en sagobok", "löjliga historier" och andra nedvärderande ord vilket gör att man kanske inte ens vågar säga emot eller öppna upp. Det behöver kanske inte vara i själva umgänget, men bara här på bukefalos så kommer den diskursen fram.
Man kan säga att man inte är troende och lämna det där, men allt som oftast finns ett behov av att även att på olika sätt nedvärdera andras tro och det skaver otroligt.
Sen är det svårt, närmst omöjligt, att prata om religion och tro som något svartvitt där alla kristna tycker samma, en satt alla svenskyrkliga tycker samma (även om man har samma trosbekännelse). Det är väl någonstans på församlingensnivå man kan börja prata om sånt, eller på individnivå
Jag går i terapi och min tro har lyfts lite grann, inte på ett negativt sätt utan hur jag förhåller mig till den och hur jag känt stöd i den, och varje gång det nämns har jag backat och vågar inte riktigt prata om det just för att man skammas om man tro, förnedras, förlöjligas. Varför i all sin dar ska man skämmas för att man ens tror? Som om man är en sämre människa och de som inte tror är en bättre människa som inte tror på vita gubbar på moln och sagoböcker. Som om man måste stå till svar för allt som skett o religionens namn någonsin och sker på vissa ställen än i dag.