Svenskars relation till religion

[MML]

Det är det här många icketroende och kritiska verkar har svårt för att förstå. De har mött någon som prackat på dem tro någon gång och tar nu för givet att varenda troende kotte beter sig likadant. Dessutom så pratar präster enbart om Gud och Bibeln.

Det är så trist med fördomar. Präster är ju utbildade i viss samtalsstöd. Det är något som tillhör deras vardag, att kunna möta människor i kris i olika situationer. Att inte förstå detta utan fortfarande sitta fast i fördomar att det enda präster gör är att prata om Gud och pracka på en sin tro, bevisar för mig att en del ateister har vägrat utvecklas från dåtid jämfört med kristendomen i Sverige, de sitter fortfarande fast i hur det var "förr" hellre än att se att även religioner kan utvecklas.

Jag, som ju har varit i kristna sammanhang lite fler gånger än en hel del av de som inte tror, är konfirmerad och har varit konfirmandledare, sjungit i kör osv. Prästen pratar om Gud allra mest på en gudstjänst. På konfirmandtimmarna handlade en del om att jämföra vissa punkter av Bibeln mot hur man lever i dag. Hur man ska vara mot varandra. Vad betyder de 10 budorden egentligen för vårt samhälle osv. Det var inte att pracka Gud på ungarna, snarare att visa vad kristendomen är i dag.

Ja, jag tycker att det är sorgligt att människor är så aggressiva i sina fördomar, så att de blir mer eller mindre förblindade. Det är så mycket direkt felaktiga fördomar som blir tydliga när sådant här diskuteras. För mig ter det sig lika märkligt som att jag skulle hävda att "Alla ateister är okunniga knasbollar", bara därför att jag träffat på några ateister som jag bedömer vara det.

 

[MML]

Den här tråden är ju återigen ett ypperligt exempel på hur otroligt normaliserad kristendomen är i Sverige. Trots att man är uttalat icke-religiös, så ska det trugas och prackas på att det visst är ett jättebra stöd att få prata med en person som företräder en religion om man behöver samtalsstöd (för att de är bättre än kuratorer -för att de inte måste anmäla om de tror att ett barn far illa- vilket i mina öron är ett helt jävla sjukt argument...)

För mig som inte är troende och som inte anser att religion på något vis ska ges särställning i samhället, så är det INTE ett alternativ att prata med en människa som företräder en religion! Lika lite som jag ringer lokala mataffären eller hugger tag i närmsta personal på en lunchresturang. Varför är detta så himla svårt att förstå? Och varför ses det som något normalt att en religiös yrkesperson ska vara det som erbjuds som standard vid livskriser eller grupptrauman?

Det blir ganska märkligt när du tycks läsa in något helt annat än vad som skrivs. Det går inte riktigt att diskutera med någon som gör så.

Ingen här har väl påstått att en präst är bättre än en kurator för att de inte måste anmäla misstanke om att ett barn far illa? Eller över huvud taget att en präst är ett bättre samtalsstöd, bara att de i den situationen är ett samtalsstöd, inte i första hand en religiös företrädare. Jag förstår inte hur du får det till att någon menar att de är bättre än kuratorer, därför att de inte måste anmäla misstanke om att ett barn far illa?

Den religiösa yrkespersonen har både utbildning och i de allra flesta fall gedigen erfarenhet i att möta människor i kris. Det har i regel inte personalen på lunchrestaurangen. Är det svårt att förstå?

 

[MML]

Fördomar? Du tror verkligen att alla som inte vill prata med en präst om en livskris inte vill det p.g.a. fördomar? Det är att nedvärdera vårt synsätt och vår ståndpunkt i frågan. Jag bad en gång när jag inlagd på sjukhus om att få prata med en kurator eller psykolog. Det fick jag inte för alla hade semester. Men det fanns en präst jag kunde få prata med! Inte en chans! Jag är ateist. Jag har ingen som helst lust att prata om min kris med en person som var där för att hen är troende. Bara ordet själavård får det att vända sig i magen på mig! Jag är så totalt allergisk mot allt vad religion heter. Inte för att jag inte har erfarenhet av det. Utan just för att jag HAR erfarenhet av det (en hel uppväxt). Jag tycker att det är förjävligt och borde vara förbjudet för sjukvården att ens erbjuda en präst istället för en utbildad kurator! Om en patient själv efterfrågar det så tycker jag att sjukvården ska kunna hjälpa till att organisera det om inte patienten själv kan. Men att erbjuda det som alternativ till en patient i kris, en patient som efterfrågade kurator eller psykolog är uselt tycker jag!

När jag var 6-7 år gammal så berättade en präst för mig att djur inte har nån hjärna. Där och då insåg jag att allt han sa var en bluff. Han hade ju inte ens koll på att djur har hjärnor! På min mormors begravning pratade prästen mer om Jesus än om mormor. Jag satt där och blev argare och argare och undrade varför jag hade gått dit. Jag gick dit för att säga farväl till min mormor (som inte var speciellt religiös alls). Inte för att höra om Jesus större delen av tiden. Dopet är till för att rena det nyfödda barnet från synd, förutom att det fungerar som en initieringsrit till kyrkan (nåt som enligt mig borde vara förbjudet att bestämma åt minderåriga). Ett nyfött barn har inte gjort något som kan vara en synd! Osv osv osv.

Det är helt enkelt mot mina principer att tro på något som dels har den människosynen och dels är så glad för att ignorera fakta och lära ut att man inte ska ifrågasätta, bara tro, så löser sig allt.

Det du beskriver är dina personliga erfarenheter, och på inget sätt representativt för kristendomen som helhet. Möjligen kan det vara representativt för en liten, sluten, kristen grupp, men inte kristendom eller ens ett helt (större) samfund. Jag kan lova dig att en absolut majoritet av präster i Sverige i dag, är fullt medvetna om att djur har hjärnor. De är inte fullständigt dumma i huvudet bara för att de valt att utbilda sig till präst.

Jag har heller aldrig, vad jag kan minnas, stött på någon representant för något kristet samfund som förespråkar att ignorera fakta och bara tro, så löser sig allt. Möjligen att det finns drag åt det hållet inom vissa mer tveksamma grupper (som utifrån ses som sekter) men det är inte vad kristendomen i Sverige i dag står för.

Dopet är inte nödvändigtvis för att rena det nyfödda barnet från synd. Det är långt ifrån alla kristna samfund som tror på arvssynd.

 

[MML]

Va!!

Folk oavsett om de är troende eller inte och oavsett tro har väl rätt att uttla sig om sina upplevelser. Det är inte att nedvärdera någons tro.

Självklart, men det är väl en fråga om hur man uttrycker sig. Man kan uttrycka sig med respekt för andras tro eller icke-tro, och så kan man uttrycka sig utan den grundläggande respekten för medmänniskor. Det senare tycker i alla fall jag är att nedvärdera, eller förlöjliga, någons tro/icke-tro.

 

[Gnist]

Är det svårt att förstå?

För folk som är totalt förblindade av sina fördomar, så ja det är svårt för dessa att förstå.
Eller ens läsa rakt av utan att kleta in sina fördomar i det skrivna, så att det blir något helt annat.

Sällan lönt att diskutera vidare med dylikt.

 

[MML]

Fast vem vill prata om sina intima bekymmer med någon som har en helt annan världsbild än sig själv?

Skulle du vilja ha samtalsstöd av en shia-imam?

För mig, som har upplevt att växa upp i en frikyrlig miljö, så är det helt otänkbart att känna mig bekväm med dogmatiskt religiösa personer. Jag har inga problem med personlig, privat tro. Men när man börjar gaffla om att en gammal bok innehåller regler som ska följas och en världsbild som är sannare än vetenskapen... Och den boken är helt uppåt väggarna knasig (ja, jag har läst den)... Då kan jag inte se att jag har en gemensam grund med den människan.

Deras grundantaganden om verkligheten är så långt ifrån mina egna. Jag blir jävligt obekväm i den situationen. Håller mig artig men extremt distansierad.

Jag kan inte lita på någon som gillar bibeln, helt enkelt.

Jag kan ärligt säga att jag har aldrig funderat över vilken livsåskådning någon jag träffat i den situationen har. D. v. s. kurator, psykolog etc. För mig är det inte relevant alls om hen är ateist, kristen, muslim, hindu, jude, eller något annat. Det som är relevant är att hen kan ge adekvat stöd, inte vilken tro hen har eller inte har.

Om personen skulle "börja gaffla om en gammal knasig bok" skulle jag förstås tycka att det var problematiskt. Men det har heller aldrig skett för mig, och det är inte heller prästers uppgift när de ervbjuder samtalsstöd.

Jag har också arbetat mycket ideellt inom kyrkan. De gånger jag hamnat i en diskussion som berör Gud eller kristen tro i detalj är lätträknade. Den enda formen av kristen tro som är närvarande i de stunderna, är den grundläggande synen på medmänniskor. Att finnas för människor i nöd helt enkelt. Det handlar inte alls om att pracka på någon en tro som den inte är intresserad av, utan om att t. ex. erbjuda ett varmt mål mat/varma kläder/att bli sedd.

 

[Hippocampus]

Jag är ateist men har inga problem med kunna få samtalsstöd med en präst, imam eller rabbin. Ser verkligen ingen anledning till att det skulle vara jobbigt. Men kanske är det för att jag någonstans reflekterar mycket, har gått i annan terapi där jag verkligen fått lära mig och också utforska varför jag är som jag är, hur jag kan förändra om jag inte är nöjd osv.
Skithål finns överallt, i alla religioner, i alla etniciteter osv.

Jag har jobbat med organisation i krisstöd i många år och där har alltid funnits representation från svenska kyrkan med. Hade det funnits andra livsåskådningar hos en stor del av befolkningen just där hade vi även hittat representation från andra religioner osv. Men jag är glad över kyrkan i det sammanhanget, de har resurser, både fastigheter och personer som är lätt-tillgängliga och erfarenhet av samtal i både sorg och kris. Däremot används generellt inte kyrkans lokaler i ett sånt sammanhang om inte kyrkan själva vill ha öppet, vid kriser erbjuder ju ofta flera olika samhällsinstanser olika lokaler.

En annan bra sak är också att de känner mycket människor på orterna (lättare när det är små orter), de har kanske haft folk som konfirmander, de jobbar som extra resurs i skolan. på språkcafé, på något barnsammanhang och har ett förtroende på den orten och ibland är det lättare att prata med folk som man vet vilka de är och känner sig trygga med.

Aldrig, i något sammanhang jag hamnat i med krisstöd osv har de talat om religion. Aldrig om gud. Utan som en medmänniska med erfarenheter av "jobbiga" samtal.

 

[MML]

Självklart kan de vara det men om det går in i deras behandlingar så är det tjänstefel. Någon som marknadsför sig som präst och som hänvisas till för stöd är något annat. De är där i sin religiösa roll, med något slags idé om att deras religiösa represenation kvalificerar dem som vårdgivare. Vilket är dravel.

Fast det stämmer helt enkelt inte. De är där i sin religiösa roll på så vis att deras religiösa roll gör att de vill finnas för sina medmänniskor, både de som tror och de som inte tror som dem.

Det är inte deras religiösa representation som kvalificerar dem som samtalsstöd, utan deras utbildning och erfarenhet.

Det är heller inte så att jourhavande präst, eller kyrkopräster, är tänkt som vårdgivare utan som just ett samtalsstöd i kris. Vilket de ofta gör mycket bra, eftersom de har stor kunskap och erfarenhet kring just personliga kriser, sorg och liknande.

 

[Otherside]

Jag undrar här hur många som faktiskt haft samtalsstöd av en präst? Kvinnlig? Manlig?

 

[EmmaBovary]

Som jag skrivit i några inlägg så har jag sett positivt på både insatser och uttalanden från diverse personer som är knutna till svenska kyrkan senaste åren iaf, vilket också nog får ses i ljuset att jag är lite förvånad över det. Men ta kriget mellan Israel och Hamas som exempel, där har jag blivit imponerad över Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan, som uttryckt sig kunnigt och medmänskligt i bla. Teodorescu & Suhonen. Mycket mer medmänskligt och icke-fördomsfullt än de flesta, skulle jag säga.

 

[Tiffany]

Jag undrar här hur många som faktiskt haft samtalsstöd av en präst? Kvinnlig? Manlig?

Hm har inte själv haft samtalsstöd av någon präst men har själv arbetat nära präster och andra troende som gett samtalsstöd. Och sett ett väldigt fint engagemang, erfarenhet och ett professionellt förhållningssätt som jag imponerats av.

 

[Lobelia]

Det är klart att man ska festa och fira saker! Det jag ställer mig frågande till är varför man har en önskan att använda sig av en religiös ceremoni - som dopet inom kyrkan de facto är - när man inte är religiös.

För att ge sitt barn ett namn enligt familjens traditioner som man "alltid" gjort kan jag tänka. Kristendomen har adopterat hedniska ritualer och högtider. Kan kristendom göra hedniska sedvänjor till så kan jag inte se något fel i att ateister/de med egen tro etc göra det samma.

 

[Lingon]

Jag kan ärligt säga att jag har aldrig funderat över vilken livsåskådning någon jag träffat i den situationen har. D. v. s. kurator, psykolog etc. För mig är det inte relevant alls om hen är ateist, kristen, muslim, hindu, jude, eller något annat. Det som är relevant är att hen kan ge adekvat stöd, inte vilken tro hen har eller inte har.

Om personen skulle "börja gaffla om en gammal knasig bok" skulle jag förstås tycka att det var problematiskt. Men det har heller aldrig skett för mig, och det är inte heller prästers uppgift när de ervbjuder samtalsstöd.

Jag har också arbetat mycket ideellt inom kyrkan. De gånger jag hamnat i en diskussion som berör Gud eller kristen tro i detalj är lätträknade. Den enda formen av kristen tro som är närvarande i de stunderna, är den grundläggande synen på medmänniskor. Att finnas för människor i nöd helt enkelt. Det handlar inte alls om att pracka på någon en tro som den inte är intresserad av, utan om att t. ex. erbjuda ett varmt mål mat/varma kläder/att bli sedd.

Om jag träffar en kurator så tar jag för givet att hen lägger sina personliga religiösa åsikter åt sidan eftersom jag möter hen i egenskap av kurator. Om jag träffar en präst i egenskap av att personen är just präst (vilket man gör när man träffar t.ex. en sjukhuspräst) så tar hade jag ju träffat personen i just egenskap av präst. Stor skillnad. Hade kuratorn däremot inte skött sitt jobb genom att blandat in religion hade jag inte bokat in fler tider med hen.

 

[Lingon]

Det du beskriver är dina personliga erfarenheter, och på inget sätt representativt för kristendomen som helhet. Möjligen kan det vara representativt för en liten, sluten, kristen grupp, men inte kristendom eller ens ett helt (större) samfund. Jag kan lova dig att en absolut majoritet av präster i Sverige i dag, är fullt medvetna om att djur har hjärnor. De är inte fullständigt dumma i huvudet bara för att de valt att utbilda sig till präst.

Jag har heller aldrig, vad jag kan minnas, stött på någon representant för något kristet samfund som förespråkar att ignorera fakta och bara tro, så löser sig allt. Möjligen att det finns drag åt det hållet inom vissa mer tveksamma grupper (som utifrån ses som sekter) men det är inte vad kristendomen i Sverige i dag står för.

Dopet är inte nödvändigtvis för att rena det nyfödda barnet från synd. Det är långt ifrån alla kristna samfund som tror på arvssynd.

Inte alla män...

Religion baseras på tro, inte fakta. Och därmed lär den ut till sina följare att man ska just tro, inte veta.

 

[EmmaBovary]

Ja, jag tycker att det är sorgligt att människor är så aggressiva i sina fördomar, så att de blir mer eller mindre förblindade. Det är så mycket direkt felaktiga fördomar som blir tydliga när sådant här diskuteras. För mig ter det sig lika märkligt som att jag skulle hävda att "Alla ateister är okunniga knasbollar", bara därför att jag träffat på några ateister som jag bedömer vara det.

Diskussionen om någon skulle vara en "knasboll" för om de är troende eller ej, är för mig tämligen ointressant. Däremot kan det väl vara värt att flika in att för många, som HBTQI+ personer, så är det ju ett faktum att svenska kyrkan har varit fördomsfulla mot dem, och vissa upplever det säkerligen fortfarande. Där finns det en del att bevisa från kyrkan sida fortfarande. Sedan tycker jag som sagt att jag ser ansatser till att vilja axla det ansvaret, på samma vis som att man offentligt ber samer om ursäkt för att man behandlat dem hemskt.

 

[MML]

För att ge sitt barn ett namn enligt familjens traditioner som man "alltid" gjort kan jag tänka. Kristendomen har adopterat hedniska ritualer och högtider. Kan kristendom göra hedniska sedvänjor till så kan jag inte se något fel i att ateister/de med egen tro etc göra det samma.

Varifrån kommer påståendet att kristendom har gjort hedniska sedvänjor till sina?

Mig veterligen stammar det kristna dopet som utövas i kyrkor i Sverige ursprungligen från judiska traditioner, och kom till Sverige med kristna missionärer under 1000-1100-talen.

 

[Lingon]

Samtidigt så tror jag inte man kan skylla helt på religionen.

Oavsett om ett samhälle har en religion eller inte så behövs vissa regler för samlevnad, om det sen ligger under paraplyet religion, kultur eller lagstiftning så kommer det i vart mänskligt samhälle finnas en uppsättning uttalade eller underförstådda levnadsregler.

Jag tror inte kristendomen är farligare eller snällare än andra religioner, det beror på uttolkarna. När det gäller fasta och ramadan som jag antar du syftar på så fastar generellt inte barn förren de genomgått puberteten.

Den person som behöver en religion för att skilja på rätt och fel blir jag lite rädd för faktiskt.

 

[Sedna]

Buke framstår ofta som jämförelsevis liberalt och progressivt, därför tycker jag det är intressant att så pass många har så starka åsikter om att människor låter delar av det kristna arvet leva vidare, utan att vara troende kristen. Det är ju snarare konservativt att tänka att kristendomens traditioner ska bevaras inom specifika ramar, eftersom att religion och traditioner i andra sammanhang inte är statiskt utan förändras över tid.

Extra intressant när ateister blir sekundärkränkta för att andra, som inte är troende kristna, använder kristna riter och kyrkor för traditionella ceremonier.

Intressant är det!

 

[MML]

Om jag träffar en kurator så tar jag för givet att hen lägger sina personliga religiösa åsikter åt sidan eftersom jag möter hen i egenskap av kurator. Om jag träffar en präst i egenskap av att personen är just präst (vilket man gör när man träffar t.ex. en sjukhuspräst) så tar hade jag ju träffat personen i just egenskap av präst. Stor skillnad. Hade kuratorn däremot inte skött sitt jobb genom att blandat in religion hade jag inte bokat in fler tider med hen.

Javisst är hen präst. Men i stödjande samtal är hen inte där för att predika eller för att gaffla på om sin bok full av struntprat, utan för att just erbjuda samtalsstöd till en medmänniska.

 

[EmmaBovary]

Buke framstår ofta som jämförelsevis liberalt och progressivt, därför tycker jag det är intressant att så pass många har så starka åsikter om att människor låter delar av det kristna arvet leva vidare, utan att vara troende kristen. Det är ju snarare konservativt att tänka att kristendomens traditioner ska bevaras inom specifika ramar, eftersom att religion och traditioner i andra sammanhang inte är statiskt utan förändras över tid.

Extra intressant när ateister blir sekundärkränkta för att andra som inte är troende kristna använder kristna riter och kyrkor för traditionella ceremonier.

Intressant är det!

Haha, ja lite otippat!