Svenskars relation till religion

[Dentaku]

Möjligt att den svenska kyrkan värnade om kvinnor men det först efter raserat för kvinnor.

Under vikingatiden fick kvinnor äga mark, vara gårdens överhuvud, vara prästina, handelsman och mycket mycket mer. Allt tog svenska kyrkan ifrån kvinnor.

Kvinnor kunde äga mark, vara gårdens överhuvud och vara handelsmän även efter kristendomens införande, d v s under medeltiden.

 

[Mabuse]

Det jag sett av präster och döden och begravningar har snarare varit förskräckande.

När min far dog så ringde prästen och exet svarade. Prästen sa- jag ringer för att din svärmor gått bort.
Exet svarade -då ringer du väldigt många år försent. Prästen hade inte ens kollat könet på den avlidne.

Sedan skulle det vara nån sorts begravningssamtal med sagde präst.
Han ägnade större deleen av den timmen åt att förfasas över att jag inte kände till honom. Gav en massa exempel där han varit tidningen, deltagit i olika sammanhang etc. Men nej, han var totalt okänd för mig. Det skar sig lite....

När min mor begravdes kom prästen fram till mig och satte sig bredvid i kyrkbänken under en psalm och sa med nån sorts medömkande röst - jag vet hur det känns.
Jaha, jag var glad över att denna förfärliga människa äntligen var borta.

I privata sammanhang är de flesta präster trevliga människor men i sin tjänstgöring är de ...märkliga

Har också stött på flera prästen med psykiska problem och diagnoser. Fler än i den vanliga befolkningen.

Så detta har inte lindrat min skepsis till kristendom. När deras företrädare är så - annorlunda...

Fast ska man lasta gud för att svenska kyrkan har några klantiga anställda?

Det blir för mig som att säga att jag gillar inte blommor, för jag har träffat några märkliga biologer.

 

[Wingates]

Precis.
Så ditt uttallande om ateister gäller även troende. Du hade lika gärna kunnat skriva samma sak om andra

Men va?
Du skrev att man sågs som extrem om man sa att man var ateist - jag frågade om du enbart menade inom politiken eftersom det knappast är så i andra sammanhang och då började du prata om jag hade koll på vilka förtroendevalda som är ateister ?

Men med tanke på att vi har ett kristet parti i riksdagen har jag svårt att se att man skulle ses som extrem om man gick ut med att man var ateist.

 

[MML]

Det jag sett av präster och döden och begravningar har snarare varit förskräckande.

När min far dog så ringde prästen och exet svarade. Prästen sa- jag ringer för att din svärmor gått bort.
Exet svarade -då ringer du väldigt många år försent. Prästen hade inte ens kollat könet på den avlidne.

Sedan skulle det vara nån sorts begravningssamtal med sagde präst.
Han ägnade större deleen av den timmen åt att förfasas över att jag inte kände till honom. Gav en massa exempel där han varit tidningen, deltagit i olika sammanhang etc. Men nej, han var totalt okänd för mig. Det skar sig lite....

När min mor begravdes kom prästen fram till mig och satte sig bredvid i kyrkbänken under en psalm och sa med nån sorts medömkande röst - jag vet hur det känns.
Jaha, jag var glad över att denna förfärliga människa äntligen var borta.

I privata sammanhang är de flesta präster trevliga människor men i sin tjänstgöring är de ...märkliga

Har också stött på flera prästen med psykiska problem och diagnoser. Fler än i den vanliga befolkningen.

Så detta har inte lindrat min skepsis till kristendom. När deras företrädare är så - annorlunda...

Det låter onekligen som personer som inte "varit rätt" för dig där och då. Det betyder ju dock inte att det är någon generell sanning för hur präster är. De flesta präster jag stiftat bekantskap med har på det stora hela varit helt vanliga personer, både i tjänst och privat. De flesta har ett väldigt stort intresse för andra människor, och en verklig vilja att hjälpa andra.

En av de i särklass mest genuina människor jag känner är en präst. Han kör MC, har flera synliga tatueringar, och har en otrolig förmåga att smälta in i så gott som vilket sammanhang som helst.

 

[Lobelia]

Vad jag menar är att det lär knappast gå att få igenom önskemål som plockar bort hela aspekten av att barnet tas upp i kristendomen och blir en del av den kristna gemenskapen o. s. v.
Att byta ut vissa ord mot några andra som man själv trivs bättre med går förmodligen ofta bra, men inte om innebörden av det blir att Gud och/eller dopets innebörd utelämnas. Jag har väldigt svårt att tro att någon präst är bekväm med det, faktiskt.

Jag tror du missuppfattar totalt det jag skrev om. Ursprunget var att jag kommenterade att faddrarna lovade att uppfostra barnet in i Kristna tron.

Senaste dopet jag var på kan jag inte påminna mig om det ordvalet. Det handlade om att skydda barnet om jag minns rätt, inget om uppfostran.

Det är det jag diskuterat att man kan påverka, inte dopets funktion att ta upp barnet i svenska kyrkan. Och att man kan påverka en sådan detalj,

 

[MML]

För svenskar i allmänhet innebär dopet främst namngivning även om det inom kristendomen är att uppta barnet i den svenska kyrkan. Asatron har/hade en motsvarande ceremoni, knäsättning då tog man upp barnet i släkten, det är inte ologiskt att tro att dopet ersatt knäsättningen och dessutom fanns parallellt.

För mig är en kyrka, ett tempel, en moské, Ales stenar, Uluru (ayers rock) mfl byggnader och platser heliga. Jag ser ingen direkt skillnad, jag fylls av en slags vördnad på de flesta av dessa platser. Och angående tillträde för att hålla en ceremoni i en kyrka så är det väl rimligen okej så länge platsen upplåts för ändamålet. Det är upp till församlingen att sätta upp regler för eventuell uthyrning/utlåning.

Det är väl precis det som diskuterats även tidigare i tråden - d. v. s. att många svenskar ser på vad som är kristna ceremonier/riter, och i vissa fall sakrament, som något annat som är mer eller mindre bortkopplat från kristendomen?

Som du skriver, att för svenskar i allmänhet innebär dopet främst namngivning, även om det inom kristendomen är att uppta barnet i den svenska kyrkan. Vilket inte är helt sant i och med att barndop även förekommer i många andra kristna samfund, där barnet inte nödvändigtvis tas upp i Svenska Kyrkan. Hur som helst så är dopet en kristen företeelse, det är ju hela syftet med ett dop. En namngivningsceremoni är inte detsamma som ett dop, just eftersom att dopet är det första sakramentet inom nära på all kristendom.

 

[tanten]

Fast ska man lasta gud för att svenska kyrkan har några klantiga anställda?

Det blir för mig som att säga att jag gillar inte blommor, för jag har träffat några märkliga biologer.

Då missförstår du mig. Eller så uttrycker jag mig väldigt illa.

Jag är ateist av övertygelse (alternativet ter sig så märkligt...)
Att kyrkans företrädare är underliga ger mig ännu fler aspekter till avståndstagandet

 

[Palermo]

Nu fattar jag inte. Vilka andra sammanhang gör man så? Samlar släkten och lovar saker inför dem, och sen om nån skulle efteråt fråga om man tänker hålla sitt löfte, så säger man att ”Nej nej, det där löftet jag samlade er för att ni skulle få höra, det var bara ord, jag tänkte inte på vad jag sa.”

Gör man så med annat också? ”Nu när vi är samlade till julen så vill jag berätta att vi ska få barn!” ”Åh, när blir det? Grattis!” ”Va? Nä, vi ska inte ha barn, det var bara ord jag sa utan att mena nåt med dem!”

En skillnad är kanske att den samlade familjen väl vet att barnet inte kommer stt uppfostras på kristet vis. Som bröllopsgäst, och som bröllopspar, vet man ju också att runt hälften av äktenskapen slutar med skilsmässa långt innan döden skiljer makarna åt.

Jag tänker nog att vi alla vet att det här är någon form av ceremoniella "löften". Inte lögner, så som det vore en lögn om jag nu skrev att jag fick en ny Porsche i julklapp.

Jag känner mig inte som att folk ljuger för mig i sådana situationer, och jag gör inga anspråk på att de ska hålla de där "löftena".

Med det sagt, för mig som är en icke-troende hedning, är dessa ceremonier helt "tomma" sas. Jag själv döper inte barn eller gifter mig i kyrkan, och jag har varit på fler borgerliga begravningar än kyrkliga.

 

[Dentaku]

Precis.
Så ditt uttallande om ateister gäller även troende. Du hade lika gärna kunnat skriva samma sak om andra

Att politiker i allmänhet inte pratar vitt och brett om huruvida de är ateister eller troende beror väl snarast på att sådant ses som en privatsak i Sverige? Om de blir tillfrågade i något sammanhang berättar de(gäller även kommunpolitiker), men annars verkar det inte ses som intressant eller relevant för deras uppdrag. Det gör det i vart fall inte för mig så länge det inte påverkar politiska åsikter och beslut, och det är ju dessa jag röstar utifrån helt oavsett.

 

[Lobelia]

Det är väl precis det som diskuterats även tidigare i tråden - d. v. s. att många svenskar ser på vad som är kristna ceremonier/riter, och i vissa fall sakrament, som något annat som är mer eller mindre bortkopplat från kristendomen?

Som du skriver, att för svenskar i allmänhet innebär dopet främst namngivning, även om det inom kristendomen är att uppta barnet i den svenska kyrkan. Vilket inte är helt sant i och med att barndop även förekommer i många andra kristna samfund, där barnet inte nödvändigtvis tas upp i Svenska Kyrkan. Hur som helst så är dopet en kristen företeelse, det är ju hela syftet med ett dop. En namngivningsceremoni är inte detsamma som ett dop, just eftersom att dopet är det första sakramentet inom nära på all kristendom.

Vi kan nog debattera i all oändlighet. För mig är inte den individuella ceremonin särskilt viktig även om jag förstår att det är det för dig som kristen. Det är sammantaget att kristendomen ersatt och inkorporerade den tron som fanns sen tidigare, övertagit det forntida "svenska" samhällets riter och gjort dem till sina istället för att utrota midvinterbloten så lade man julen vid den tidpunkten exempelvis. Alla kulturer har sina fester, vi i Nordeuropa med tydliga årstidsväxlingar har en del präglade av dessa. Förutom det så förekommer riter/fester med syften som namngivning, förening, upptagen i vuxendomen, upptagning i gruppen/familjen/släkten mm. Det blir då fel om man hävdar att det är kristna ceremonier vi firar. Det hade funnits en uppsättning liknande riter/fester oavsett vilken religion/kultur vi haft, varför ska man inte ha dem som icketroende då, fester och riter är en del av att vara människa.

 

[Karro-Lina]

Jag har funderat en hel del på svenskars relation till religion och speciellt kristendom. Jag vill först säga att jag inte lägga några värderingar eller bedömningar i hur folk väljer att göra själva utan jag tycker bara att frågan är intressant.

Den allmänna uppfattningen i sverige brukar vara att ”i sverige är vi inte religiösa” eller ”det minst religiösa landet i världen.”

Men jag funderar på om det inte är lite mer komplext än så? Nedan är några av mina tankar och det kanske därför framstår som lite rörigt.

Jag har läst ett antal undersökningar där majoriteten av svenskar säger att man anser sig inte vara religiösa och inte tror på någon gud eller att man är tveksam till ”religiösa institutioner”. I en undersökning svarade många också saker som att ”man tror på något men inte någon gud”. I en undersökning som jag läste så hade de ställt samma frågor till folk i olika europeiska städer och enligt den undersökningen så var det fler personer i sverige än andra länder som svarade ”att man tror på något men inte någon gud”

Jag ser att svenska kyrkan har mer än 50 procent av svenskarna som medlemmar vilket innebär att man betalar en del av sin inkomst till kyrkan. Så uppenbarligen tycker många det är viktigt att svenska kyrkan finns kvar även fast man inte regelbundet går i kyrkan. Samtidigt har jag genom åren träffat på många personer som gifter sig i kyrkan, döper sina barn etc. I många fall är det personer som säger att de inte är religiösa och inte heller deras släkter men de säger att det är viktigt för dem att gifta sig i en kyrka eller döpa sina barn där. Ibland har jag fått svar att ”det är tradition men vi är inte religiösa”.

Jag tycker också det är intressant att vi säger att vi ska ha en kommunal skola som är religiöst obunden. På samma gång har jag nyligen varit på luciafirande och skolavslutning där man sjunger julsånger. Och många av de populäraste julsångerna innehåller jesus, gud etc. Jag har också sjungit i många körer genom åren och vet att det har funnits många som inte alls är troende och ibland även kritiska mot religion som även deltar i kyrkokörer och sjunger kristna julsånger. Jag tycker också det är intressant med en debatt som uppstod när en skola jag känner till inte längre ville fira skolavslutningar i en kyrka pga att man inte ansåg att detta överensstämmer med att vara religiöst obunden. Många föräldrar blev riktigt upprörda över detta beslut. Föräldrar som blev intervjuade och som sa att det var viktigt att ha en kommunal skola som inte är religiös ville absolut att skolavslutningen skulle fortsatt ske i en kyrka.

Jag kan tycka att allt detta blir väldigt dubbelt. Många säger att de inte är religiösa eller till och med är negativ till religion men samtidigt så verkar dessa tycka att en viss del av religion är tradition? Att det hör till? Är det så att sjunga kristna julsånger eller en skolavslutning i en kyrka inte betraktas som religiöst? Att man inte anser sig religiös men ändå vill vara medlem i svenska kyrkan- att det fyller någon funktion hos oss att svenska kyrkan finns kvar? Att man vill stötta deras arbete och vill att kyrkorna ska tas om hand och finnas kvar?

För mig är det väldigt enkelt. Jag har otroligt svårt att tro på sådant som ej kan bevisas rent vetenskapligt och där fattas det trots allt väldigt mycket (anser jag) för de flesta religioner.

Vad folk i allmänhet väljer att tro på bryr jag mig väldigt lite om. Om det hjälper någon att tro på en Gud för att göra livet enklare så är jag bara glad för deras skull men när religion används för att förklara saker som görs för att skada andra blir det ett stort problem för mig.

Att träffas kring högtiden Jul saknar direkt religösa kopplingar för mig (jag vet givetvis varför vi firar det från början) och jag tycker det var ganska längesedan det religösa kring Julen fick något större fokus så för min del handlar det mer om att vi ses då hela högen. Vi bor i Spanien och är en stor familj om alla är med och fokus läggs enbart på att ha en härlig dag tillsammans.

Har gått ur svenska kyrkan för längesedan och vet egentligen inte vad för funktion den fyller för oss som ej är troende som inte skulle kunna ersättas med något annat.

Försöker undvika att diskutera ämnet till vardags då det givetvis är känsligt för många och de blir ofta provocerade av att jag ser på det väldigt vetenskapligt (livet alltså).

 

[Tiffany]

Då missförstår du mig. Eller så uttrycker jag mig väldigt illa.

Jag är ateist av övertygelse (alternativet ter sig så märkligt...)
Att kyrkans företrädare är underliga ger mig ännu fler aspekter till avståndstagandet

En icke troende till här.
Men jag tror du haft otur när du träffat underliga företrädare för kyrkan,
Det finns väldigt många bra med stor vilja att hjälpa andra, som arbetar ideellt, medmänskliga fantastiska människor.
Har själv arbetat både med präster, andra aktivt troende och engagerade människor både i svenska kyrkan och från olika frikyrkor. ( Även en del muslimer)
Tänk bara på allt frivilligarbete som görs inom kyrklig verksamhet. Var skulle t ex alla hemlösa äta jullunch gratis om det inte ordnades inom kyrkan t ex?
Så klart underliga och även rötägg finns överallt.
Hälsning från en icke troende som arbetat i troende miljö och har landat i en respekt för allt det positiva som utförs och organiseras av troende i olika kyrkor och samfund.

 

[skiesabove]

Här är min erfarenhet av svenska kristna. Inte representativt för alla såklart, pga frikyrkligt.

Någon i släkten gav mitt barn en bok som hette "Dinosaurier och Bibeln". Om att dinosaurierna levde samtidigt som människan och var med på noahs ark och grejer.

Fy fan. Tog undan den direkt, helt jävla kokko.

 

[Enya]

Jag tror inte att jourhavande präst har för avsikt att pracka på någon sin tro. Det är inte en verksamhet som bygger på att värva nya medlemmar, utan är helt enkelt själavård.

Så här skriver Svenska Kyrkan om Jourhavande Präst:


Jag tolkar det som att religion/tro inte tas upp i samtalet om inte den stödsökande önskar det.

Det är det här många icketroende och kritiska verkar har svårt för att förstå. De har mött någon som prackat på dem tro någon gång och tar nu för givet att varenda troende kotte beter sig likadant. Dessutom så pratar präster enbart om Gud och Bibeln.

Det är så trist med fördomar. Präster är ju utbildade i viss samtalsstöd. Det är något som tillhör deras vardag, att kunna möta människor i kris i olika situationer. Att inte förstå detta utan fortfarande sitta fast i fördomar att det enda präster gör är att prata om Gud och pracka på en sin tro, bevisar för mig att en del ateister har vägrat utvecklas från dåtid jämfört med kristendomen i Sverige, de sitter fortfarande fast i hur det var "förr" hellre än att se att även religioner kan utvecklas.

Jag, som ju har varit i kristna sammanhang lite fler gånger än en hel del av de som inte tror, är konfirmerad och har varit konfirmandledare, sjungit i kör osv. Prästen pratar om Gud allra mest på en gudstjänst. På konfirmandtimmarna handlade en del om att jämföra vissa punkter av Bibeln mot hur man lever i dag. Hur man ska vara mot varandra. Vad betyder de 10 budorden egentligen för vårt samhälle osv. Det var inte att pracka Gud på ungarna, snarare att visa vad kristendomen är i dag.

 

[tanten]

Att politiker i allmänhet inte pratar vitt och brett om huruvida de är ateister eller troende beror väl snarast på att sådant ses som en privatsak i Sverige? Om de blir tillfrågade i något sammanhang berättar de(gäller även kommunpolitiker), men annars verkar det inte ses som intressant eller relevant för deras uppdrag. Det gör det i vart fall inte för mig så länge det inte påverkar politiska åsikter och beslut, och det är ju dessa jag röstar utifrån helt oavsett.

Hrm... jag tror jag har ett annat perspektiv än offentligheten och media?
Det jag hade i tankarna var den egna rörelsen, alla partimedlemmar, alla styrande kollegor och strävsamma partiarbetare. Att offentligt berätta att man inte är "kyrklig" skulle minska sympatierna helt enkelt.

Det är en privatsak, samtidigt som folk i allmänhet förutsätter att man har nån form tro.

Själv har jag för många år sedan tillfrågaqts om att stå på listan till kyrkovalet. Dvs man hade inte en tanke på att jag skulle kunna vara något annat än åtminstone ljumt kristen.

 

[Migo]

Den här tråden är ju återigen ett ypperligt exempel på hur otroligt normaliserad kristendomen är i Sverige. Trots att man är uttalat icke-religiös, så ska det trugas och prackas på att det visst är ett jättebra stöd att få prata med en person som företräder en religion om man behöver samtalsstöd (för att de är bättre än kuratorer -för att de inte måste anmäla om de tror att ett barn far illa- vilket i mina öron är ett helt jävla sjukt argument...)

För mig som inte är troende och som inte anser att religion på något vis ska ges särställning i samhället, så är det INTE ett alternativ att prata med en människa som företräder en religion! Lika lite som jag ringer lokala mataffären eller hugger tag i närmsta personal på en lunchresturang. Varför är detta så himla svårt att förstå? Och varför ses det som något normalt att en religiös yrkesperson ska vara det som erbjuds som standard vid livskriser eller grupptrauman?

 

[Cambrie]

Det är det här många icketroende och kritiska verkar har svårt för att förstå. De har mött någon som prackat på dem tro någon gång och tar nu för givet att varenda troende kotte beter sig likadant. Dessutom så pratar präster enbart om Gud och Bibeln.

Det är så trist med fördomar. Präster är ju utbildade i viss samtalsstöd. Det är något som tillhör deras vardag, att kunna möta människor i kris i olika situationer. Att inte förstå detta utan fortfarande sitta fast i fördomar att det enda präster gör är att prata om Gud och pracka på en sin tro, bevisar för mig att en del ateister har vägrat utvecklas från dåtid jämfört med kristendomen i Sverige, de sitter fortfarande fast i hur det var "förr" hellre än att se att även religioner kan utvecklas.

Jag, som ju har varit i kristna sammanhang lite fler gånger än en hel del av de som inte tror, är konfirmerad och har varit konfirmandledare, sjungit i kör osv. Prästen pratar om Gud allra mest på en gudstjänst. På konfirmandtimmarna handlade en del om att jämföra vissa punkter av Bibeln mot hur man lever i dag. Hur man ska vara mot varandra. Vad betyder de 10 budorden egentligen för vårt samhälle osv. Det var inte att pracka Gud på ungarna, snarare att visa vad kristendomen är i dag.

Fast blir ju alltid så i sådana här trådar? Att de icketroende tar sig rätten och friheten att tala om hur troende och religiösa tolkar sin tro. Är man säker på sin egen tro/icketro behöver man knappast nedvärdera och trycka ner andra utifrån argument utifrån enstaka knäppskallar som man då eventuellt har träffat eller liknande kan jag tycka.

 

[Migo]

Vad betyder de 10 budorden egentligen för vårt samhälle osv. Det var inte att pracka Gud på ungarna, snarare att visa vad kristendomen är i dag.

De tio budordens relevans för någon som inte tror på gud är obefintlig. Det är en del av at pracka på folk religion, att prata om dem som relevanta.

 

[Fruentimber]

Hrm... jag tror jag har ett annat perspektiv än offentligheten och media?
Det jag hade i tankarna var den egna rörelsen, alla partimedlemmar, alla styrande kollegor och strävsamma partiarbetare. Att offentligt berätta att man inte är "kyrklig" skulle minska sympatierna helt enkelt.

Det är en privatsak, samtidigt som folk i allmänhet förutsätter att man har nån form tro.

Själv har jag för många år sedan tillfrågaqts om att stå på listan till kyrkovalet. Dvs man hade inte en tanke på att jag skulle kunna vara något annat än åtminstone ljumt kristen.

Om jag minns rätt är du centerpartist? Är det kanske något representativt för just din rörelse i just ditt område? Jag bor också i ett konservativt område både politiskt och kyrkligt. Upplever dock ändå inte att det skulle vara särskilt kontroversiellt.

 

[Cambrie]

För mig som inte är troende och som inte anser att religion på något vis ska ges särställning i samhället, så är det INTE ett alternativ att prata med en människa som företräder en religion! Lika lite som jag ringer lokala mataffären eller hugger tag i närmsta personal på en lunchresturang. Varför är detta så himla svårt att förstå? Och varför ses det som något normalt att en religiös yrkesperson ska vara det som erbjuds som standard vid livskriser eller grupptrauman?

Det är ingen som överhuvudtaget har skrivit något annat och är helt upp till dig vem du vänder till.