Svärföräldrar som ej visar intresse för barnbarn

BusBarro

Trådstartare
Vår son är drygt ett år nu. Mina svärföräldrar visar inget intresse för vårt barn. Min mans föräldrar bor 20 min bort och träffar vårt barn väldigt sällan.
Jag tycker det är jättejobbigt för jag hade en helt annan förhoppning innan vår son föddes. Åtminstone att de ville träffa sitt barnbarn.

Min mamma bor 50 mil bort och min pappa gick hastigt bort knappt två månader innan förlossningen. Att vi inte träffar min mamma så ofta är ju pga avståndet såklart.

Vi har berättat en gång för mina svärföräldrar att vi tycker det känns som att de inte vill träffa barnbarnet och då blev de förvånade och sa att det inte alls var så och att de skulle bättra sig. Men det har inte blivit bättre, snarare sämre.
Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. Jag tycker det här är jättejobbigt och det kommer ofta upp på tal. Jag har svårt att hantera situationen och grubblar väldigt mycket. Speciellt när man hör vänner vars föräldrar/svärföräldrar ofta träffar barnbarnen och är barnvakter osv.

Vi pratar mycket hemma om hur vi ska hantera detta men det är inte lätt och vi kommer sällan fram till något.

Jag behöver hjälp!
Hur hade ni hanterat detta?
 
Vår son är drygt ett år nu. Mina svärföräldrar visar inget intresse för vårt barn. Min mans föräldrar bor 20 min bort och träffar vårt barn väldigt sällan.
Jag tycker det är jättejobbigt för jag hade en helt annan förhoppning innan vår son föddes. Åtminstone att de ville träffa sitt barnbarn.

Min mamma bor 50 mil bort och min pappa gick hastigt bort knappt två månader innan förlossningen. Att vi inte träffar min mamma så ofta är ju pga avståndet såklart.

Vi har berättat en gång för mina svärföräldrar att vi tycker det känns som att de inte vill träffa barnbarnet och då blev de förvånade och sa att det inte alls var så och att de skulle bättra sig. Men det har inte blivit bättre, snarare sämre.
Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. Jag tycker det här är jättejobbigt och det kommer ofta upp på tal. Jag har svårt att hantera situationen och grubblar väldigt mycket. Speciellt när man hör vänner vars föräldrar/svärföräldrar ofta träffar barnbarnen och är barnvakter osv.

Vi pratar mycket hemma om hur vi ska hantera detta men det är inte lätt och vi kommer sällan fram till något.

Jag behöver hjälp!
Hur hade ni hanterat detta?
Jag förstår och vi har delvis samma sits. Men oavsett det så är det ju ett speciellt läge nu, det kanske inte går att intensifiera den fysiska kontakten just i dagsläget? Kan ni ta initiativet till att höras vi någon videochat?
 
Jag kan förstå att det är jobbigt för er - men man kan inte ta förgivet att far/morföräldrar ska ha massor av tid för sina barnbarn. Ni kommer inte kunna ändra på dom eller deras intresse för ert barn. Det är bättre att försöka hantera det faktumet själv än att försöka ändra på situationen. De kanske blir mer intresserade när barnet blir större? Låt det komma som det kommer i så fall
 
Jag förstår din besvikelse över situationen. Man har ju oftast en förväntning på hur det ska bli. Mina föräldrar träffar inte våran son speciellt ofta, då bor dom ändå ca 25 resp 40 minuter bort. Men dom jobbar varje dag och har en del annat på fritiden. Jag resonerar som så att det är något som får ligga i deras intresse, sen bjuder jag ofta in på olika sätt. Exempelvis frågar om dom vill komma hit eller så åker vi dit när vi ändå är ute och åker.
Med svärföräldrarna blir det helt annat då vi bor grannar. Därför ses ju vi betydligt oftare.
 
Vi har lite samma problem men min sambos föräldrar. Egentligen är det hela hans sida som är frånvarande men det vi är väl mest besvikna över hans föräldrar. Vår dotter är 3 år och hans sida har aldrig kommit på hennes kalas ex. All kontakt vi har är enbart på deras villkor. Mina svärföräldrar är däremot väldigt delaktiga i ett annat av sina barnbarn vilket gör att vi känner oss lite bortprioriterade. Ibland blir jag ledsen över att tänka på det men samtidigt har vi väl accepterat att ska de ha någon kontakt överhuvudtaget så är det på den här nivån det kommer vara.
 
Vi har det lite liknande, barnen träffar sin farfar ytterst sällan trots att han bor femton minuter bort. Han har varit barnvakt EN gång under åtta år.
Barnen har till och undrat över vem han var en gång när han var hit...


Trist, ja.
Men jag har insett att deras relation är inte min att bära. Det är hans förlust, barnen har desto bättre relation med min del av släkten.
Så jag har släppt det.
 
Jag förstår och vi har delvis samma sits. Men oavsett det så är det ju ett speciellt läge nu, det kanske inte går att intensifiera den fysiska kontakten just i dagsläget? Kan ni ta initiativet till att höras vi någon videochat?

Jag vet att det är ett speciellt läge nu.. och har viss förståelse för det.. men detta har varit sen han föddes och vi båda trodde väl mer eller mindre att de skulle vara intresserade av en relation med vårt barn.
Videochat har vi testat med min mamma som bor långt bort och det har funkat sådär, han förstår inte riktigt att det är "någon" där utan vill mest äta upp telefonen 😆
 
Jag vet att det är ett speciellt läge nu.. och har viss förståelse för det.. men detta har varit sen han föddes och vi båda trodde väl mer eller mindre att de skulle vara intresserade av en relation med vårt barn.
Videochat har vi testat med min mamma som bor långt bort och det har funkat sådär, han förstår inte riktigt att det är "någon" där utan vill mest äta upp telefonen 😆

De vill säkert ha någon form av relation med sitt barnbarn, men kanske inte på det sätt som ni hade förväntat er.
 
Jag kan förstå att det är jobbigt för er - men man kan inte ta förgivet att far/morföräldrar ska ha massor av tid för sina barnbarn. Ni kommer inte kunna ändra på dom eller deras intresse för ert barn. Det är bättre att försöka hantera det faktumet själv än att försöka ändra på situationen. De kanske blir mer intresserade när barnet blir större? Låt det komma som det kommer i så fall

Förstår ditt resonemang. Känner väl lite att duger det inte nu så varför ska det duga när han blir äldre?
Då känner han inte dom alls om de inte träffat honom tidigare.

Vi har lite samma problem men min sambos föräldrar. Egentligen är det hela hans sida som är frånvarande men det vi är väl mest besvikna över hans föräldrar. Vår dotter är 3 år och hans sida har aldrig kommit på hennes kalas ex. All kontakt vi har är enbart på deras villkor. Mina svärföräldrar är däremot väldigt delaktiga i ett annat av sina barnbarn vilket gör att vi känner oss lite bortprioriterade. Ibland blir jag ledsen över att tänka på det men samtidigt har vi väl accepterat att ska de ha någon kontakt överhuvudtaget så är det på den här nivån det kommer vara.

Så tråkigt 😔 jag blir bara ledsen av den här situationen och önskar jag kunde acceptera det som de är...
Men man hoppas väl någonstans att de ska ändra sig.
 
De vill säkert ha någon form av relation med sitt barnbarn, men kanske inte på det sätt som ni hade förväntat er.

Så är det kanske. Bara vi som har svårt att förstå när vi har många vänner med små barn som träffar sina mor/farföräldrar ofta och som ställer upp att vara barnvakt emellanåt.
 
Så tråkigt 😔 jag blir bara ledsen av den här situationen och önskar jag kunde acceptera det som de är...
Men man hoppas väl någonstans att de ska ändra sig.

Ja det är jättetråkigt men det är ju som det är. Vi har ju hunnit vänja oss på några år så ni kommer säkert också göra det. :)
 
Så är det kanske. Bara vi som har svårt att förstå när vi har många vänner med små barn som träffar sina mor/farföräldrar ofta och som ställer upp att vara barnvakt emellanåt.

Så är det- men det finns säkert en stor mängd som har det precis som ni. Vissa är helt enkelt inte intresserade av att barnvakta och jag tror att de syns mycket mindre än de andra. Det är alltid dumt att jämföra sig tror jag, det gör en bara ledsen eftersom det tråkiga sällan syns utåt.

Ni får acceptera det som det är och ni kan ju inte mer än erbjuda dom att umgås med sitt barnbarn.
 
Så är det kanske. Bara vi som har svårt att förstå när vi har många vänner med små barn som träffar sina mor/farföräldrar ofta och som ställer upp att vara barnvakt emellanåt.
Fast det är ju deras relation och inte er.

Det är inte självklart att vilja träffa små barn. Inte ens om de är nära släkt.
Som förälder är det lilla barnet det största i livet. Inte alla människor känner så för barn. Inte för andras barn än de egna.

Att vara väldigt "barnkär" är ingen allmänmänsklig egenskap. Man kan vara det i väldigt olika grad.

Acceptera att det är så och känn det inte som något avståndstagande. De har helt enkelt inte det behovet som du förväntar dig att de ska ha.
 
Fast det är ju deras relation och inte er.

Det är inte självklart att vilja träffa små barn. Inte ens om de är nära släkt.
Som förälder är det lilla barnet det största i livet. Inte alla människor känner så för barn. Inte för andras barn än de egna.

Att vara väldigt "barnkär" är ingen allmänmänsklig egenskap. Man kan vara det i väldigt olika grad.

Acceptera att det är så och känn det inte som något avståndstagande. De har helt enkelt inte det behovet som du förväntar dig att de ska ha.

Så kanske det är.

Och vi hade en helt annan förhoppning när sonen föddes. Trodde farmor och farfar skulle vilja träffa sitt barnbarn oftare, när chansen finns och vi bor så nära.

Men jag ska försöka komma till ro med situationen.
 
Vår son är drygt ett år nu. Mina svärföräldrar visar inget intresse för vårt barn. Min mans föräldrar bor 20 min bort och träffar vårt barn väldigt sällan.
Jag tycker det är jättejobbigt för jag hade en helt annan förhoppning innan vår son föddes. Åtminstone att de ville träffa sitt barnbarn.

Min mamma bor 50 mil bort och min pappa gick hastigt bort knappt två månader innan förlossningen. Att vi inte träffar min mamma så ofta är ju pga avståndet såklart.

Vi har berättat en gång för mina svärföräldrar att vi tycker det känns som att de inte vill träffa barnbarnet och då blev de förvånade och sa att det inte alls var så och att de skulle bättra sig. Men det har inte blivit bättre, snarare sämre.
Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. Jag tycker det här är jättejobbigt och det kommer ofta upp på tal. Jag har svårt att hantera situationen och grubblar väldigt mycket. Speciellt när man hör vänner vars föräldrar/svärföräldrar ofta träffar barnbarnen och är barnvakter osv.

Vi pratar mycket hemma om hur vi ska hantera detta men det är inte lätt och vi kommer sällan fram till något.

Jag behöver hjälp!
Hur hade ni hanterat detta?

Jag fårstår verkligen att det känns supertråkigt! :(
Helt ärligt om det hade varit jag hade jag funderat på om det gick att flytta närmre mormor som verkar mer intresserad. Jag tycker det gör väldigt mycket i vardagen att ha far-/morföräldrar som gläds åt att ha barnet och vill skapa en egen relation med barnet och passa osv (och bor på rimligt avstånd för detta).
Men ja, ville mest säga att jag förstår verkligen din/er besvikelse! Kram!
 
När vi bodde i samma stad som svärmor och hennes man var de mer ”engagerade” men mest på deras villkor, tex behövdes de passning någon gång måste de vara hemma hos dom

nu har vi flyttat en timme bort till samma stad som mina föräldrar. Mina kommer gärna på kaffe och umgås så, men pga hälsa och vilda små barn vill de ogärna sitta barnvakt. Max en timme vid akuta fall (tex läkarbesök) de har inte hälsan på topp

svärföräldrarna ser vi inte av så mycket
 
Det är alltid tråkigt när det inte blir som man har tänkt sig men att andra ska engagera sig i ens barn kan man aldrig räkna med. Man kan uppmuntra och göra det så enkelt som möjligt för dem att skapa en egen relation men mer kan man inte göra. Att räkna med att kunna använda föräldrar/svärföräldrar som barnvakt tycker jag faktiskt är lite fult. Det är ju man själv som har valt att ha barn, inte de. De har ju sina egna liv och har haft småbarnstiden innan med sina egna barn.

Mina barn hade viss kontakt med sin farmor under sin uppväxt. Det var hon som visade något intresse överhuvudtaget, övriga gjorde det inte. Det är faktiskt något mina barn har lidit av senare, att de inte har någon släktkänsla och relation så som många andra har med släktingar och jag kan bara beklaga det. Mina föräldrar vill ju inte ha något med mig att göra heller, jag har ingen relation till övriga släkten och deras farfar var lika ansvarsfull som en femåring så att de inte hade intresse av att skapa någon relation med dem förvånar mig inte så mycket.

Personligen älskar jag när jag får hänga med mina bonusbarnbarn (jag har inga biobarnbarn) men sjukdomarna som jagar mig gör att jag inte orkar lång stund och inte så ofta som jag hade önskat. Jag ser det verkligen som en bonus och en enorm lycka att få vara endel av deras liv men jag vill inte bli degraderad till enbart barnvakt i föräldrarnas ögon, jag vill ju vara endel av barnens liv mer än så.
 
Det är alltid tråkigt när det inte blir som man har tänkt sig men att andra ska engagera sig i ens barn kan man aldrig räkna med. Man kan uppmuntra och göra det så enkelt som möjligt för dem att skapa en egen relation men mer kan man inte göra. Att räkna med att kunna använda föräldrar/svärföräldrar som barnvakt tycker jag faktiskt är lite fult. Det är ju man själv som har valt att ha barn, inte de. De har ju sina egna liv och har haft småbarnstiden innan med sina egna barn.

Mina barn hade viss kontakt med sin farmor under sin uppväxt. Det var hon som visade något intresse överhuvudtaget, övriga gjorde det inte. Det är faktiskt något mina barn har lidit av senare, att de inte har någon släktkänsla och relation så som många andra har med släktingar och jag kan bara beklaga det. Mina föräldrar vill ju inte ha något med mig att göra heller, jag har ingen relation till övriga släkten och deras farfar var lika ansvarsfull som en femåring så att de inte hade intresse av att skapa någon relation med dem förvånar mig inte så mycket.

Personligen älskar jag när jag får hänga med mina bonusbarnbarn (jag har inga biobarnbarn) men sjukdomarna som jagar mig gör att jag inte orkar lång stund och inte så ofta som jag hade önskat. Jag ser det verkligen som en bonus och en enorm lycka att få vara endel av deras liv men jag vill inte bli degraderad till enbart barnvakt i föräldrarnas ögon, jag vill ju vara endel av barnens liv mer än så.

Jag vet inte riktigt vart jag skrivit att vi räknat med att de ska vara barnvakter. För det har vi inte gjort. Visst vore det en bonus om de velar det någon, men inget vi räknat med.

Vi är väl mest förvånade och lite ledsna över att intresset att ens träffa barnbarnet och umgås, tillsammans med oss föräldrar är nästintill obefintligt.
 
Jag vet inte riktigt vart jag skrivit att vi räknat med att de ska vara barnvakter. För det har vi inte gjort. Visst vore det en bonus om de velar det någon, men inget vi räknat med.
Vi är väl mest förvånade och lite ledsna över att intresset att ens träffa barnbarnet och umgås, tillsammans med oss föräldrar är nästintill obefintligt.
Men återigen. Det är ERA känslor.

Du hade en bild av hur det skulle bli och jag antar att ni inte kommunicerat det med dem? Har de lurat er och sagt att de skulle komma att vara väldigt engagerade och nu ändrat sig?

Obefintligt intresse är hårt att säga. Är et så elelr orkar de inte med småbarn. eller kanske inte ens gillar spädbarn? Har ni kollat av det? Som @TinyWiny skrivet, det är ni som skaffat barn. Inte de.

Tror att det kan vara idé att prata om det. Det kan lätt bli en framtida konflikt annars. Berätta om era förväntningar som inte infriats. De kanske inte har en aning.
 
Jag vet inte riktigt vart jag skrivit att vi räknat med att de ska vara barnvakter. För det har vi inte gjort. Visst vore det en bonus om de velar det någon, men inget vi räknat med.

Vi är väl mest förvånade och lite ledsna över att intresset att ens träffa barnbarnet och umgås, tillsammans med oss föräldrar är nästintill obefintligt.

vad säger din sambo vars föräldrar det är? För mig hade det varit väldigt personligt om mina föräldrar inte var intresserade av mina barn. Men jag har också ett flertal vänner som har det som ni, deras föräldrar gillar visserligen barnbarnen men känner inte att de har tid att passa eller att de har ork för småbarn. Det är deras förlust, det blir sällan nån tätare kontakt senare i livet heller.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 767
Senast: Anonymisten
·
Gravid - 1år Barnlängtan börjar komma ikapp mig och huvudet börjar snurra… Det som snurrar mest för tillfället är mina rökande svärföräldrar. Som...
3 4 5
Svar
86
· Visningar
8 487
Övr. Barn Som rubriken lyder: vad får ditt/dina barn i julklapp av dig/er i år? Brasklapp: Vill man så får man gärna berätta hur man resonerar...
2 3 4
Svar
71
· Visningar
6 146
Hundträning Något luddig trådstart kanske men jag har ett problem med att min ena hund har gjort utfall mot barn i koppel. Med utfall menar jag att...
2
Svar
38
· Visningar
4 552
Senast: Liran
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp