Surrogatmödraskap

[No1]

Sv: Surrogatmödraskap

Med det resonemanget vore det ju en fantastiskt god gärning av dig att starta en bordell i Thailand. Tänk vilken möjlighet för många fattiga kvinnor!

Hade du läst mina inlägg hade du fattat att det inte är mitt resonemang.

En surrogatklinik vore däremot något - men nej, det ligger inte i mitt intresse och idén är redan stulen.
Tror emellertid att det är ett smartare val att vara surrogat och få ett större engångsbelopp än att slå sig in på den prostituerade banan.
Av fysiska och psykiska skäl tror jag också att prostitution tillhör de absolut sista valen i jakten på överlevnad och bättre liv.

 

[Hiddeous]

Sv: Surrogatmödraskap

För min del handlar det inte om sympatier för barnlösa, snarare en möjlighet för de mindre bemedlade. Surrogatmammorna gör det inte för att de är tvungna eller snälla, det gör det av högst egoistiska skäl.
Ömsesidigt utnyttjande, win-win.

Då undrar jag var din gräns går för utnyttjande och "win-win"? Och mer intressant: hur ska den frågan lösas med lagstiftning? Inte minst som många "barnköp" sker utomlands. Anledningen till att all prostitution är förbjuden (köp av) är ju för att man svårligen kan skilja mellan lyckliga och olyckliga horor. Och liksom i fallet med prostitution undrar jag hur ofta den fattiga kvinnan drar det långa strået i den affärsuppgörelsen. Men det kanske du vet?

 

[Kattennizze]

Sv: Surrogatmödraskap

Att man betonar att ofrivillig barnlöshet klassas som sjukdom handlar väl mer om att denna klassning innebär att behandlingen går på det allmännas bekostnad?

Sen är det ganska svårt, tror jag, att föreställa sig hur det är att vara ofrivilligt barnlös, allrahelst om man själv fått barn tidigt tämligen okomplicerat, och utan att hinna landa i tanken att det faktiskt kan vara så att man aldrig kommer få barn. Inte ja, barn vore kul, oj nu är jag gravid, jaha det var ju roligt! Barnlöshet kan vara en stor sorg, annars skulle folk ju inte genomgå plågsamma behandlingar och annat för att få barn.

Att adopteras bort som nyfödd är dessutom knappast traumatiserande, så snabbt går inte anknytningen att en nyföding hinner fatta att h*n fick en annan mamma än den som födde en.

Angående surrogatmödraskap så tycker jag att nuvarande lagstiftning räcker gott. Det är väl inget som hindrar altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige idag - att surrogatmodern då blir legal mor till barnet, och alltså kan ångra sig, tycker jag inte är något jätteproblem. Fäster man sig vid barnet och vill behålla det - so be it, det ser jag lite som en rätt man har om man nu gått och burit på ett foster i nio månader, då får det väl bli delad vårdnad om barnet. En risk man får ta som bioförälder.

Men den nuvarande lagstiftningen ger väl inte rätt till surrogatmödrarskap i Sverige? Jag har förstått det som att den kvinna som föder barnet blir barnets vårdnadshavare och då finns det ju ingen möjlighet för den andra kvinnan att adoptera det barnet? Dessutom är det väl inte tillåtet att inseminera andra kvinnor med embryon tillhörande ett annat par?

 

[Kattennizze]

Sv: Surrogatmödraskap

Jag menar naturligtvis ofrivillig barnlöshet. Och ja, jag uppfattar just sorgen över just det som rätt så bekräftad när den kommer till uttryck (särskilt om den kommer till uttryck på vissa sätt snarare än andra). Betydligt mer så än allehanda andra känslor. Ungefär i linje med att (tills vidare frivilligt) barnlösa kvinnor antas vilja ha barn, och att varje litet yppande i den riktningen från dessa kvinnors sida tenderas att tolkas som "djup och äkta" längtan efter barn (inte som att "föralldel, barn kunde vara roligt, men det är det mycket som är).

Ofrivillig barnlöshet är ju också mycket tydligt klassat som sjukdom i den meningen att man lite betonar "klassat", tex i inlägg i tråden. Det hade kunnat klassas annorlunda. Det är däremot svårt att tänka sig att blindtarmsinflammation skulle sluta att klassas som sjukdom, tex.

Att något är klassat som sjukdom innebär inte att moraluppfattningar och idéer om personlig integritet ändras, som jag ser det. Det sker ju också rätt ofta att de som behöver ett nytt organ faktiskt inte får ett, och ingen är skyldig att donera organ - snarare ska det mycket till innan man kommer ifråga för att donera.

Den likhet jag ser mellan prostitiution och surrogatmödrar är ju just att kvinnokroppen såsom kvinnokropp utnyttjas. Som jag ser det handlar det mest om transaktioner som inte bör tillåtas, i båda fallen. Att inte blanda in pengar löser inte problemet, det är ändå fråga om att ta kvinnokroppar i bruk. Jag tycker att det finns tjänster man inte får be om - att be någon bära fram ens barn räknas definitivt dit. Jag tycker inte heller att man bör få be någon om den ena njuren (även om donation under vissa omständigheter är okej, dock inte okomplicerat).

Det är inte heller självklart för mig att de som är parter i målet är de bästa bedömarna, oavsett fråga. Intressanta bedömare, förvisso, men inte nödvändigtvis de bästa. Att du teoretiskt skulle vara redo att riskera mitt liv för att du ska få ett barn, tyder ju tex på det, skulle jag säga.

Hur ska vi se på den risken i de fall surrogatmodern har egna (omyndiga) barn? Eller har andra att försörja? Hur ska vi se på risken att hennes vänner riskerar att förlora henne?

Jag tycker även att du tar fruktansvärt lättvindigt på barnets rätt i ditt resonemang. Vill inte beställarna ha barnet så adopterar vi bort det, tjosan hejsan, liksom. Adoption är ju så lättvindigt, och inte kan ett barn få framtida problem med att ha en sådan historia bakom sig, inte?

Eller ge fan i att skaffa barn med så många osäkra faktorer inblandade.

Men menar du på allvar att längtan efter de barn som inte kommer skulle vara något annat än ett djupt grundläggande existensiellt problem för både män och kvinnor??? Att det är en sorg som i någon otrevlig patriarkalisk anda (typ du är inget värd som kvinna om du inte kan föda barn) bara skapas i vårt samhälle? Då är nog vi inte på samma planet riktigt i den frågan eftersom jag finner det horribelt att det lidande som barnlöshet innebär inte förstås bättre av dig.

 

[Mabuse]

Sv: Surrogatmödraskap

Men den nuvarande lagstiftningen ger väl inte rätt till surrogatmödrarskap i Sverige? Jag har förstått det som att den kvinna som föder barnet blir barnets vårdnadshavare och då finns det ju ingen möjlighet för den andra kvinnan att adoptera det barnet?

Det gör det väl, om den födande kvinnan frånsäger sig vårdnaden efteråt? Då bör ju pappan kunna få enskild vårdnad, och hans partner sedan adoptera barnet.

Dessutom är det väl inte tillåtet att inseminera andra kvinnor med embryon tillhörande ett annat par?

Fast om surrogatmodern också är äggdonator (om t ex det barnlösa paret består av två män), så är det ju inte ett annat pars barn, det är hennes barn med en annan man. Betalar man själv tror jag inte man måste bevisa att man lever i en relation tillsammans med pappan för att få göra en assisterad befruktning.

Alltså, jag undrar hur vanligt det egentligen är att man har behov av en surrogatmor, men kan få till ett bra embryo på egen hand?

 

[No1]

Sv: Surrogatmödraskap

Då undrar jag var din gräns går för utnyttjande och "win-win"? Och mer intressant: hur ska den frågan lösas med lagstiftning? Inte minst som många "barnköp" sker utomlands. Anledningen till att all prostitution är förbjuden (köp av) är ju för att man svårligen kan skilja mellan lyckliga och olyckliga horor. Och liksom i fallet med prostitution undrar jag hur ofta den fattiga kvinnan drar det långa strået i den affärsuppgörelsen. Men det kanske du vet?

Vi har en bra lagstiftning i Sverige, övriga världen bör anpassa sin lagstiftning efter rådande förutsättningar. Lagar skall rimligen vara genomförbara och inte slå tillbaka på befolkningen.

Som jag redan skrivit, ser jag inte prostitutionsvalet som något bra alternativ, ens för den fattigaste.
Bättre att satsa på en enstaka insats som ger ett rejälare engångsbelopp som ger möjlighet till förändring.
Dock går det knappast att blunda för att många män, kvinnor, barn säljer sig för att överleva/försörja sina familjer.
Jag tycker inte det är bra men vad ska de göra? Hade det funnits alternativ så misstänker jag att de testat dem först.

 

[Kattennizze]

Sv: Surrogatmödraskap

Det gör det väl, om den födande kvinnan frånsäger sig vårdnaden efteråt? Då bör ju pappan kunna få enskild vårdnad, och hans partner sedan adoptera barnet.



Fast om surrogatmodern också är äggdonator (om t ex det barnlösa paret består av två män), så är det ju inte ett annat pars barn, det är hennes barn med en annan man. Betalar man själv tror jag inte man måste bevisa att man lever i en relation tillsammans med pappan för att få göra en assisterad befruktning.

Alltså, jag undrar hur vanligt det egentligen är att man har behov av en surrogatmor, men kan få till ett bra embryo på egen hand?

Att adoptera är inte helt enkelt, det finns sjukdom t ex som gör att t ex mamman inte kan adoptera barnet enligt den nuvarande lagstiftningen. Det är väl därför man anlitar en surrogatmoder, därför att man kanske har fungerande ägg men har t ex immunologiska problem eller andra sjukdomar som gör att man behöver en surrogatmoder.

 

[Petruska]

Sv: Surrogatmödraskap

Men menar du på allvar att längtan efter de barn som inte kommer skulle vara något annat än ett djupt grundläggande existensiellt problem för både män och kvinnor???

Det där kan det säkert vara. Att det skulle vara hela förklaringen är naturligtvis inte uteslutet, men fullständigt omöjligt att få visshet i. Jag ser dock inget direkt skäl att tro att det är det där djupt existentiella enbart, framförallt inte när det gäller hur känslan uttrycks. Det är helt uppenbart tex i min allra närmaste omgivning att vissa uttryck för känslan premieras väldigt mycket mer än andra.

Vi vet ju heller inte om det verkligen är så att djupt existensiellt lidande verkligen är värre än andra sorters lidande, då vi ju inte kan få reda på vad som är det där djupa (och då kulturoberoende, antar jag att du tänker dig) och vad som hänger ihop med andra saker (också).

 

[Petruska]

Sv: Surrogatmödraskap

Det gör det väl, om den födande kvinnan frånsäger sig vårdnaden efteråt? Då bör ju pappan kunna få enskild vårdnad, och hans partner sedan adoptera barnet.

Men går det verkligen till så? Jag menar, kan man räkna med att myndigheterna kommer att fatta de beslut man önskar i en sådan situation?

Alltså, jag undrar hur vanligt det egentligen är att man har behov av en surrogatmor, men kan få till ett bra embryo på egen hand?

Nej, jag tror inte heller att det där är något man kan lösa på egen hand. Inseminering är en sak, men inte att fixa till embryon. Bara att få ut ägget - kan man det?

 

[Petruska]

Sv: Surrogatmödraskap

Tillägg:

"Kan" man frånsäga sig vårdnaden för det barn man har fött i Sverige? Accepterar vården och de sociala myndigheterna det utan vidare? Jag hade snarare gissat att man skulle bli föremål för ett omfattande utredande och vårdande och sättas i hjälpverksamheter för att lära sig knyta an till barnet etc etc. Jag menar, jag hade gissat att försöket att avsäga sig vårdnaden primärt skulle tolkas som ett psykologiskt problem.

 

[Mabuse]

Sv: Surrogatmödraskap

Nej, jag tror inte heller att det där är något man kan lösa på egen hand. Inseminering är en sak, men inte att fixa till embryon. Bara att få ut ägget - kan man det?

Du missförstår. Jag undrade hur vanligt det är att man har ett bra embryo, och bara saknar en livmoder. Det torde ju vara ganska vanligt att man saknar både bra ägg och livmoder, t ex för att det barnlösa paret består av två män. Och alltså inte bara behöver en livmoder, utan ett ägg också. Och då är det störst chans för en graviditet om surrogatmodern också är äggdonator, för då slipper man göra en IVF, och kan helt enkelt göra en assisterad befruktning istället. En sådan kan man göra själv hemma med hjälp av ett ägglossningstest och en medicinspruta (en sån man har till katter t ex), det är inte high tech precis.

Om ett par får till till synes bra embryon, men kvinnan ändå inte blir gravid, så kan man ändå inte veta om det skulle funka i en annan kvinnas livmoder, det kan vara fel på embryona som inte syns. Så därför undrar jag hur vanligt det egentligen är att få till fina embryon, men ändå veta säkert att man inte kan bli gravid med dem själv. Så vanligt är det väl inte med hysterektomier, t ex?

 

[Mabuse]

Sv: Surrogatmödraskap

Tillägg:

"Kan" man frånsäga sig vårdnaden för det barn man har fött i Sverige? Accepterar vården och de sociala myndigheterna det utan vidare? Jag hade snarare gissat att man skulle bli föremål för ett omfattande utredande och vårdande och sättas i hjälpverksamheter för att lära sig knyta an till barnet etc etc. Jag menar, jag hade gissat att försöket att avsäga sig vårdnaden primärt skulle tolkas som ett psykologiskt problem.

Självklart kan man frånsäga sig vårdnaden, eller hur menar du? Det finns ju svenskfödda barn som är adopterade, det finns föräldrar som har enskild vårdnad.

Det är givetvis en process som tar tid, men det är inte så att alla födande kvinnor till varje pris tvingas ha vårdnaden om sina barn. Det vore ju hemskt annars, om ovilliga och/eller olämpliga mödrar tvingades ha hand om sina barn oavsett hur dåligt det blev för barnet.

 

[Mabuse]

Sv: Surrogatmödraskap

Att adoptera är inte helt enkelt, det finns sjukdom t ex som gör att t ex mamman inte kan adoptera barnet enligt den nuvarande lagstiftningen. Det är väl därför man anlitar en surrogatmoder, därför att man kanske har fungerande ägg men har t ex immunologiska problem eller andra sjukdomar som gör att man behöver en surrogatmoder.

Nå, då får väl pappan ha egen vårdnad. Om alla tre vuxna är med på saken, och överens om vilka som ska vara föräldrar i praktiken, så ser jag inte det stora problemet.

Dessutom, är det verkligen så att sjukdomar som gör att man inte kan få egna barn automatiskt gör att man inte får adoptera? Det låter jättemärkligt och troligen inte sant, jag vet flera par som inte kunnat få egna barn, och fått adoptera. Och då har det varit helt obesläktade barn, inte barn som varit den ena partens biologiska barn.

 

[Björk]

Sv: Surrogatmödraskap

Tillägg:

"Kan" man frånsäga sig vårdnaden för det barn man har fött i Sverige? Accepterar vården och de sociala myndigheterna det utan vidare? Jag hade snarare gissat att man skulle bli föremål för ett omfattande utredande och vårdande och sättas i hjälpverksamheter för att lära sig knyta an till barnet etc etc. Jag menar, jag hade gissat att försöket att avsäga sig vårdnaden primärt skulle tolkas som ett psykologiskt problem.

Min gissning är att man i praktiken helt enkelt låter barnet bo hos pappan och vårdas av pappan. Mammor kan ju ha egen vårdnad rent juridiskt istället för gemensam utan större diskussioner vad jag förstår (så kringgår ju en del par "problemet" med att han inte får ge bort alla sina föräldradagar till henne utan måste behålla 60 av dem för eget bruk) så jag förstår inte varför det skulle vara problem att skriva att det istället är pappan som har egen vårdnad.

Men som sagt; oavsett detta så är det ju ingen som lägger sig i från sociala myndigheter om barnet helt enkelt i praktiken bara bor hos pappan (och hans partner) från början. Så länge ingen konflikt finns med den mamma som fött barnet. Men OM hon INTE vill detta så kan hon ju i allra högsta grad hindra det förstås; då hon rent juridiskt har lika rättigheter till barnet som pappan.

Närståendeadoption kan, vad jag förstått, ske, men inte omedelbums utan efter en viss tid (några år?). Och då ska ju den närstående (partnern eller modern) också först prövas som adoptivförälder. Och, förstås, så kan inte adoption ske utan medgivande från modern som fött barnet.

 

[Björk]

Sv: Surrogatmödraskap

Så vanligt är det väl inte med hysterektomier, t ex?

Ett vanligt problem är det säkert inte, men det finns väl en viss procent kvinnor som t ex föds utan livmoder och det finns ju kvinnor som (liksom jag) fått en skadad livmoder. Eller som du säger hysterektomi pga sjukdom eller dylikt.

*kl*
Det försiggår sedan ett antal år forskning på transplantation av livmödrar på Sahlgrenska för att hjälpa kvinnor som har fungerande äggstockar, men icke fungerande livmoder. OT i tråden, men ändå relaterat. Jag läste lite om det för något år sen. Hittar denna länk nu:
http://www.sahlgrenska.se/SU/1/Gyne.../Gynekologi/Forskning-Research/Var-forskning/

 

[Björk]

Sv: Surrogatmödraskap

Nå, då får väl pappan ha egen vårdnad. Om alla tre vuxna är med på saken, och överens om vilka som ska vara föräldrar i praktiken, så ser jag inte det stora problemet.

Jag skulle tro att många (som överväger surrogatmödraskap) ser det som ett problem att risken finns att surrogatmodern även efter barnets födelse ändrar sig och vill ha vårdnaden. Det kanske inte sker när barnet är spädbarn, men om hon fortfarande står skriven som biologisk mor (vilket hon ju gör i Sverige)så kan hon ju efter x antal månader eller år ändra sig och vilja ha vårdnaden. Så länge inte en adoptionsprocess gått igenom så finns alltid den risken (för paret som ville ha barnet så är det ju att bedöma som en risk).

Därför gissar jag att många avstår från att fullfölja ett surrogatmödraskap i Sverige; för att risken alltid finns att surrogatmodern ändrar sig och då är man totalt chanslös som "andra part" i målet. Om man då tillhör den (kanske ovanliga, men nädå) kategorin som HAR "donerat" ägget som resulterade i detta barn så blir man i praktiken rättslös gällande föräldraskapet till det barn som rent genetiskt och biologiskt faktiskt ÄR ens eget. För pappan är det ju i viss mån enklare; om det är hans sperma; så länge han uppgivits som pappa så har ju han sin rättighet/skyldighet som förälder till barnet.

 

[Petruska]

Sv: Surrogatmödraskap

Självklart kan man frånsäga sig vårdnaden, eller hur menar du?

Det jag tänkte mig var att surrogatmodern reser sig från förlossningen och deklarerar att hon inte vill ha vårdnaden, men att hon har ett föräldrapar till hands som gärna tar den (beroende på omständigheterna kan ju då ägg och/eller spermie komma från detta föräldrapar), alltså de som beställt surrogatmödraskapet.

Jag inbillar mig att det blir ett himla hallå om man gör så, även om man inte i längden tvingas ha barnet hos sig, så klart.

Dessutom, är det verkligen så att sjukdomar som gör att man inte kan få egna barn automatiskt gör att man inte får adoptera?

Snarare det omvända. Det finns givarländer som prioriterar just de som inte kan få biologiska barn, när de väljer bland hugade adopterande föräldrar.

Min gissning är att man i praktiken helt enkelt låter barnet bo hos pappan och vårdas av pappan.

Ja, det är klart. Om man bara stilla och lugnt gör som man tycker, så kan man nog undvika det där himla hallået som jag tänker mig. Man kan ju leva med ett instabilt rättsläge och ändå ha en fungerande vardag, det är det ju i praktiken många familjer som gör.

Jag skulle tro att många (som överväger surrogatmödraskap) ser det som ett problem att risken finns att surrogatmodern även efter barnets födelse ändrar sig och vill ha vårdnaden.

blir man i praktiken rättslös gällande föräldraskapet till det barn som rent genetiskt och biologiskt faktiskt ÄR ens eget.

Den risken bör ju vara överhängande, tycker jag. Skulle fenomenet sprida sig, så får vi se fram mot att man inte bara utför faderskapsutredningar, utan också moderskapsutredningar. Det är ju lite fascinerande.

Sen att jag personligen lutar åt att graviditet och förlossning är mer av familjeband än att man råkar ha samma gener, ja, det talar ju bara för att just jag vore synnerligen olämplig som surrogatmoder. Men för mig är det fullständigt främmande att jämställa just gener (ägg och spermier) med eget barn. Barn kan bli/vara egna på många vis, gemensamma gener är i min värld närmast en struntsak i sammanhanget.

 

[Kattennizze]

Sv: Surrogatmödraskap

Du missförstår. Jag undrade hur vanligt det är att man har ett bra embryo, och bara saknar en livmoder. Det torde ju vara ganska vanligt att man saknar både bra ägg och livmoder, t ex för att det barnlösa paret består av två män. Och alltså inte bara behöver en livmoder, utan ett ägg också. Och då är det störst chans för en graviditet om surrogatmodern också är äggdonator, för då slipper man göra en IVF, och kan helt enkelt göra en assisterad befruktning istället. En sådan kan man göra själv hemma med hjälp av ett ägglossningstest och en medicinspruta (en sån man har till katter t ex), det är inte high tech precis.

Om ett par får till till synes bra embryon, men kvinnan ändå inte blir gravid, så kan man ändå inte veta om det skulle funka i en annan kvinnas livmoder, det kan vara fel på embryona som inte syns. Så därför undrar jag hur vanligt det egentligen är att få till fina embryon, men ändå veta säkert att man inte kan bli gravid med dem själv. Så vanligt är det väl inte med hysterektomier, t ex?

Jag vet inte hur vanligt det är, men det finns ganska många sådana fall som jag läst om och känner faktiskt flera som har fungerande ägg men inte kan vara gravida pga sjukdom. I det ena fallet kan kvinnan dö helt enkelt om hon skulle bli gravid pga sin grundsjukdom. Sen finns det de som bara får missfall på missfall och där misstänker man ju immunologiska faktorer. Det finns ganska liten forskning i Sverige inom detta område, men utomlands diskuteras detta mer. I Sverige anses kvalitén på embryona vara av allra största vikt, men som jag förstått har det uppfattningen ifrågasatts av andra forskare utomlands.

 

[Kattennizze]

Sv: Surrogatmödraskap

Min gissning är att man i praktiken helt enkelt låter barnet bo hos pappan och vårdas av pappan. Mammor kan ju ha egen vårdnad rent juridiskt istället för gemensam utan större diskussioner vad jag förstår (så kringgår ju en del par "problemet" med att han inte får ge bort alla sina föräldradagar till henne utan måste behålla 60 av dem för eget bruk) så jag förstår inte varför det skulle vara problem att skriva att det istället är pappan som har egen vårdnad.

Men som sagt; oavsett detta så är det ju ingen som lägger sig i från sociala myndigheter om barnet helt enkelt i praktiken bara bor hos pappan (och hans partner) från början. Så länge ingen konflikt finns med den mamma som fött barnet. Men OM hon INTE vill detta så kan hon ju i allra högsta grad hindra det förstås; då hon rent juridiskt har lika rättigheter till barnet som pappan.

Närståendeadoption kan, vad jag förstått, ske, men inte omedelbums utan efter en viss tid (några år?). Och då ska ju den närstående (partnern eller modern) också först prövas som adoptivförälder. Och, förstås, så kan inte adoption ske utan medgivande från modern som fött barnet.

Och problemet med att vissa inte får adoptera ens som närstående är ju fortfarande kvar, även om surrogatmamman insemineras med den andra kvinnans ägg.

 

[Kattennizze]

Sv: Surrogatmödraskap

Det där kan det säkert vara. Att det skulle vara hela förklaringen är naturligtvis inte uteslutet, men fullständigt omöjligt att få visshet i. Jag ser dock inget direkt skäl att tro att det är det där djupt existentiella enbart, framförallt inte när det gäller hur känslan uttrycks. Det är helt uppenbart tex i min allra närmaste omgivning att vissa uttryck för känslan premieras väldigt mycket mer än andra.

Vi vet ju heller inte om det verkligen är så att djupt existensiellt lidande verkligen är värre än andra sorters lidande, då vi ju inte kan få reda på vad som är det där djupa (och då kulturoberoende, antar jag att du tänker dig) och vad som hänger ihop med andra saker (också).

Jag må vara trög, men jag förstår faktiskt inte. Varför ska man jämföra lidanden? Det finns väl inget syfte med det riktigt. Däremot kan man väl konstatera att många av oss gärna vill reproduera oss och skaffa barn. Och när det inte går så är det fråga om en svår, djup och livslång sorg och trauma som säkert går att jämställa med andra mycket svåra saker i livet. (om man nu ska jämföra menar jag). Och vad som är kulturellt betingat och vad som är någon slags "urkänsla" av att vi vill reproducera oss och vad som är reproducerat av patriarkatet, det kan inte jag avgöra. Jag nöjer mig med att konstatera att ofrivillig barnlöshet är en oerhört smärtsam upplevelse.