Sv: Styrande tygeltag?
Till Totola undrar jag ändå vad du menar med "styrande"? Även i en vidare bemärkelse än bara styra som i svänga? Styra som i bestämma = allting, med andra ord? Ställning, böjning, tempo, whatever?
När jag läste din första fråga lät det mera som enbart mer eller mindre riktningsförändrande? Förstår nog inte frågan fortfarande är jag rädd.
Vad undrade du?
Jag vill ju gärna utgå ifrån att folk gör olika och tänker olika- lite av charmen med detta forum- man får många perspektiv!
men börjar man förutsätta att dom gör si och dom gör så, då känns det som att det lätt går snett i diskussionerna...
Därför blev det en så generell formulering. Som jag ser det kan man t ex styra hästens huvud - t ex uppresande tygeltag, man kan styra hästens framdel i förhållande till bakdelen både om man "bara" vill försöka ändra förhållandet mellan bakbensstegen vs. frambensstegen (förhålla frambensstegen aningens till förmån för att bakbenen ska "hinna med") vilket man även kan nyttja till att ändra framdelen i förhållande till bakdelen i sidled - beroende på vilken position man befinner sig i. Be framdelen stanna kvar till förmån för att rumpan får komma in. Man man mer direkt styra hela hästen, ändra riktning, genom ex. ledande tygeltag.
Det intressanta är ju hur NI tänker.
Om man tänker att nej nej, inte sjutton rider jag med tygeln, jag rider bara med sitsen! Ja, då är ju det ett svar på frågan (förutsatt att man har koll på vad man faktiskt gör med handen!
skulle vara spännande med ett sånt mätinstrument att fästa i tygeln som jag såg i någon webbshop!
) Sen är det ju självklart att målet är att använda andra signaler som primära signaler och handen mer som förstärkning som till slut inte ska behöva tas några riktiga "tag" med, även om man kanske fortsätter inverka genom mindre justeringar snarare än "tag". Och att det mesta man gör förhoppningsvis bygger på andra grundsignaler så att säga.
Själv tänker jag ju att jag vill ha ett så "tyst" säte som möjligt också, inte bara passiv hand som mål. Att tystheten i sätet (inte inverka i onödan med det heller) är ungefär lite högprioriterat som att inte behöva inverka med handen i onödan, eller kanske ännu mer högprioriterat beroende på hur man ser det, jag förstärker ju väldigt sällan med sitsen jämfört med handen, eftersom handens syfte är förstärkning och sitsens syfte är "grunden".
Och än så länge är jag inte där att jag aldrig behöver förstärka med handen, dock blir det så klart mer och mer sällan och mindre och mindre signaler. (Jag tror iofs aldrig jag helt kommer sluta rida med handen, men att man upplever det som att handsignalerna är så små att det aldrig blir några "tag", som jag skrev om ovan, utan mer som små justeringar eller knappt medvetna impulser.)
För att ge ett exempel på motsatsen:
På en westernträning jag var med på så red man med nästan noll tygelhjälper. Inte riktigt noll men såpass sällan att det ofta såg ut att vara ridning utan tyglar som var tanken.
Istället arbetade skänkeln väldigt frenetiskt (just på den träningen/med de ryttarna/den tränaren) och sitssignalen kunde bli väldigt stora och övertydliga.
Själv ser jag det i det fallet som att hellre använda väl valda tygeltag lite oftare (om det behövs!) och kunna vara mer "tyst" i allmänhet, inte överkompensera med andra hjälper för då tycker jag inte att jag vunnit något på det... Sorry för lite luddig förklaring, men jag hoppas ni förstår vad jag menar... att vara högljudd i sitsen och med skänklarna istället känns mer för mig som att jag övergett hästen framtill och överkompenserar med andra hjälper. Med det inte sagt att man ska göra -allt- fram, självklart, men att om man delar upp det med ett bra system och målet att göra så lite som möjligt med alla hjälper, inte bara handen, så tror jag personligen att man snabbare kommer till ett lite tystare läge än om man försöker överkompensera med andra hjälper.
Nu blev det egentligen lite OT, men jag tänkte mest förklara en skillnad i tänk som kan påverka vad man väljer att använda vilken hjälp till. Är målet att vara stilla även i sätet, då "måste" man liksom använda förstärningarna för att inte behöva skruva upp volymen där istället. (Därmed inte lagt någon värdering i någon av sätten, mer än att jag själv föredrar det jag beskrivit såklart.) Om det däremot med sitsen räcker att tänka att man ex. spänner till ryggen lite med sitsen och sträcker på sig för att få en halt, då behöver man ju inte skruva upp volymen - och blir alltså en tyst grundhjälp, det man strävar emot. Till skillnad från om man skulle luta sig tre dm bakåt med axlarna för att förstärka sitshjälpen = höjer volymen, förstärker med sitsen för att man inte vill förstärka med tygeln.
