Sv: Styrande tygeltag?
Jag är med på grejen att vikten kommer hamna på innerfram reflexmässigt om man tänker huvud i sidled (även om det egentligen inte flyttas i sidled). Det var delvis därför jag startade tråden, men för att jag insåg hur himla dålig man (läs: jag) är på att hålla koll på vad man egentligen gör med händerna och har för fokus.
Kanske extra lätt fälla att hamna i när man pysslar med AR, just för att man lägger så mycket fokus på böjning, och så tidigt att man hinner nöta in fel som man sen får lära om. (vilket ju en del brukar påpeka!
) Skulle tro att det alltid är NÅGON sån grej som man kommer få lära om i efterhand, för ingen är ju proffs och har en bra helhet i ridningen redan från början, till mitt/vårt försvar!
kl
Så nu blir det stenhård fokus på att aldrig tänka att jag flyttar hästen (styr) utan att det är den som ska forma sig efter min ram, även om det tar några steg innan hästen följer den satta ramen och man mer försöker få hästen att välja det alternativet under tiden. Det borde vara så självklart när man hör resonemanget, tycker jag iallafall, men ändå vill hjärnan inte ställa om riktigt.
Förutom själva grejen att det är hästen som själv ska välja att följa ramen och inte ramen som tvingar hästen eller på annat vis man själv som flyttar hästen, så misstänker jag att det är mycket lättare att inte hamna i fel fokus eller omedvetet börja greja. Det är ju ändå inga "stora" saker vi snackar om utan att man ex. flyttar handen i sidled för att tygeltaget ska bli trängande, kanske kortar inner- eller yttertygel ännu mer för att undvika förböjning, att man tar i innertygeln om hästen totalt är på väg åt fel håll (ex. att man tränat ganska krävande och hästen försöker välja sitt lätta varv istället, eller det är något "läskigt" och den provar vända hemåt).
På något vis vill liksom hjärnan ändå försvara en del tygeltag med att - men det funkade ju inte utan behövdes en förstärkning. I enstaka fall är det ju säkert så, men i en del fall hade det kunnat lösts på annat vis med is i magen och bättre självkontroll/-disciplin. Just i styrande syfte alltså.
I just det här fallet "får" tygeln alltså bara användas utifrån den ram man vill ha, inte heller att man kortar för att man inte får sökning till ytter, (då är det ju ändå bakifrån det (inte)kommer) möjligtvis att det är ok att ha för lång ytter i det läget, man märker ju ändå när man får tillbaka sökningen och kan då justera. Har man inte sökningen får inte heller innertygeln kortas, med tanken bakom att då kommer inte hästen vara mottaglig för att forma om sig för den signalen - det blir för mycket begärt. Tygeln får också användas om det behövs till förhållningar/halvhalter för att försöka styra hästen mot att följa sitsen och ramen, följt av eftergift så snart den tänker rätt, det är ju eftergiften som skolar.
Det låter så enkelt men herregud så svårt det är att verkligen *bara* följa det. För det är alldeles för lätt att göra saker omedvetet av gammal vana så snart man släpper fokuset just på det. Alltså inte direkt extrema saker utan de där små sakerna som att man vill "ta" kontakt med yttertygeln, inte kommer ihåg att länga yttertygeln i en hörnpassering eller sväng, vill korta lite i innertygeln eller krama i den för att jag omedvetet tänker att det är så liite som saknas för att få till den där ställningen/böjningen riktigt bra, elelr som sagt förtydliga genom att flytta händerna lite i sidled så tygeltaget blir trängande från utsidan. Skärpning!
Jag är med på grejen att vikten kommer hamna på innerfram reflexmässigt om man tänker huvud i sidled (även om det egentligen inte flyttas i sidled). Det var delvis därför jag startade tråden, men för att jag insåg hur himla dålig man (läs: jag) är på att hålla koll på vad man egentligen gör med händerna och har för fokus.
Kanske extra lätt fälla att hamna i när man pysslar med AR, just för att man lägger så mycket fokus på böjning, och så tidigt att man hinner nöta in fel som man sen får lära om. (vilket ju en del brukar påpeka!
) Skulle tro att det alltid är NÅGON sån grej som man kommer få lära om i efterhand, för ingen är ju proffs och har en bra helhet i ridningen redan från början, till mitt/vårt försvar! kl
Så nu blir det stenhård fokus på att aldrig tänka att jag flyttar hästen (styr) utan att det är den som ska forma sig efter min ram, även om det tar några steg innan hästen följer den satta ramen och man mer försöker få hästen att välja det alternativet under tiden. Det borde vara så självklart när man hör resonemanget, tycker jag iallafall, men ändå vill hjärnan inte ställa om riktigt.
Förutom själva grejen att det är hästen som själv ska välja att följa ramen och inte ramen som tvingar hästen eller på annat vis man själv som flyttar hästen, så misstänker jag att det är mycket lättare att inte hamna i fel fokus eller omedvetet börja greja. Det är ju ändå inga "stora" saker vi snackar om utan att man ex. flyttar handen i sidled för att tygeltaget ska bli trängande, kanske kortar inner- eller yttertygel ännu mer för att undvika förböjning, att man tar i innertygeln om hästen totalt är på väg åt fel håll (ex. att man tränat ganska krävande och hästen försöker välja sitt lätta varv istället, eller det är något "läskigt" och den provar vända hemåt).
På något vis vill liksom hjärnan ändå försvara en del tygeltag med att - men det funkade ju inte utan behövdes en förstärkning. I enstaka fall är det ju säkert så, men i en del fall hade det kunnat lösts på annat vis med is i magen och bättre självkontroll/-disciplin. Just i styrande syfte alltså.
I just det här fallet "får" tygeln alltså bara användas utifrån den ram man vill ha, inte heller att man kortar för att man inte får sökning till ytter, (då är det ju ändå bakifrån det (inte)kommer) möjligtvis att det är ok att ha för lång ytter i det läget, man märker ju ändå när man får tillbaka sökningen och kan då justera. Har man inte sökningen får inte heller innertygeln kortas, med tanken bakom att då kommer inte hästen vara mottaglig för att forma om sig för den signalen - det blir för mycket begärt. Tygeln får också användas om det behövs till förhållningar/halvhalter för att försöka styra hästen mot att följa sitsen och ramen, följt av eftergift så snart den tänker rätt, det är ju eftergiften som skolar.
Det låter så enkelt men herregud så svårt det är att verkligen *bara* följa det. För det är alldeles för lätt att göra saker omedvetet av gammal vana så snart man släpper fokuset just på det. Alltså inte direkt extrema saker utan de där små sakerna som att man vill "ta" kontakt med yttertygeln, inte kommer ihåg att länga yttertygeln i en hörnpassering eller sväng, vill korta lite i innertygeln eller krama i den för att jag omedvetet tänker att det är så liite som saknas för att få till den där ställningen/böjningen riktigt bra, elelr som sagt förtydliga genom att flytta händerna lite i sidled så tygeltaget blir trängande från utsidan. Skärpning!
